17 februari 2010

Att vara chef

Jag kan sen en tid tillbaka titulera mig chef. Det innebär mycket ansvar och suger mycket kraft, ska ni veta.

Som ledare jobbar jag med att delegera, förhandla - och väldigt mycket med motivation.

Jag lockar och pockar och lirkar och tricksar. Jag busar till det ibland, och ryter andra gånger. Jag tar på mig tålamodshatten eller trummar med fingrarna. I vissa situationer hjälper mina uttänkta pedagogiska ansatser, ibland kör jag grisspel. Min partner backar upp, och ibland hjälper inte ens det. Då är det viktigt att ta den lilla medarbetaren åt sidan, för att markera allvaret.

Under våra utvecklingssamtal pratar vi om hur saker och ting måste förändras för att vi ska kunna fortsätta jobba ihop. Vissa gånger blir det löneförhandling inpå - what´s in it for me, undrar hon. Jag är naturligtvis noga med att föra fram hennes positiva sidor också, även i det operativa arbetet.

Den lilla påläggskalven har i stort två arbetsuppgifter. Att sköta sig själv och assistera chefen, dvs mig, med att hålla koll på den yngre kollegan. Den senare sköter hon med bravur, bortsett från att hon tenderar att liksom lägga sig på honom. Hon tar även stort ansvar för sin egen arbetssituation. Men på senare tid har jag upplevt att hon vill köra sitt eget race lite för ofta. Självständigheten tippar över till självstyre, och hon är inte fullt lika samarbetsvillig och positiv.

Att vara chef. Det kan vara trist. Och tråkigt. Och alldeles alldeles underbart.

10 februari 2010

Nu räcker det

Idag har jag fyra uppgifter:

1. stiga upp (halv 12, check!)
2. promenera till dagis, hämta Alma (check!)
3. göra middag till fina vänner (check!)
4. sällsa med Emma & Linus framför brasan (check!)

Ja, detta fyller min dag idag. Den här mängden klarar jag galant dagar som dessa. Andra dagar klarar jag oändligt.

8 februari 2010

Men min man

Men den här Johan, han är då alldeles fantastisk these days. Ja även annars, men i dessa graviditets- och småbarnstider är han liksom på topp.
  • passar upp på den sura gravida
  • masserar svettiga fötter på förlossningen
  • tar det mesta av Alma-stöket, under graviditeten och efter
  • leker mexikan och får Alma att vilja borsta tänderna
  • tar rollen som bad cop och ställer krav på trilskalma
  • får Sixten att somna som en björnunge på bröstet
  • räds inte lite bäbisskrik (tur att det är jag som har den ultimata räddningen = maten, jag blir helnervös av skrik...)
  • ser till att mamman får bästa knarket = epidural
  • skottar snö som värsta snöslungan
  • lirkar, trixar och busar med Alma i hennes omöjliga stunder
  • utför omöjliga order från mamman
  • läser varje bokstav i boken om André, 41 sidor
Allt detta och mycket mer, under liten och ingen protest. Go Johan, du är bäst!

7 februari 2010

Den Perfekta Mamman, del 1

Den Perfekta Mamman har börjat laga mat på recept, och planera familjens inköp. Och det är ju faktiskt rätt schysst... Lättare att bestämma mat, lättare att handla, roligare att laga maten.

Numera får Coop tycka till om våra val. Alternativ-ännu-enklare-men-dyrare: hemleverans av mat utifrån färdiga recept.

Kvar är Lagrelius hoppsan-hejsan-planering, långa sovmornar och stokastiska städrutiner. Om ni nu trodde att vi blivit för präktiga och rutiniserade. För vad vore Jessika utan lite trams och glömskheter?

5 februari 2010

Lycklig mjukost

Idag är min day-in. Ibland får man gå runt i morgonrock, vägra uteaktivitet och spela flera barnfilmer i rad. Väl?

Annars vill jag mest jubla lite försiktigt åt livet. Ofta these days måste jag gå omkring och tugga på mina små och stora lyckligheter i livet. Johan är den bästa, min bästa; vi har två fantastiska barn (dessutom en av varje!); vi får sova på natten; jag bara älskar vårt hus; vi har fina vänner och fantastiska familjer; Sofiehem is the place to live; Ålidhemsbibblan är mysig; jag ska vara ledig 10 månader till; Sixten kan dricka ur flaska; vi har bestämt hylla till vardagsrummet; vi har två skidresor på g; jag har ett roligt jobb att komma tillbaka till. Och mer.

Det finns liksom ingen hejd för hur lyckan kan svälla över ibland, så att det känns fysiskt , ja nästan så det gör lite ont. En annan stund kan det kännas alldeles becksvart, så jag njuter obegränsat när euforin faller på.

Nu gäller det att leva upp till vår "perfekta" fasad. Värna och vårda vår relation; vägra tjafs och separation; ta hand om våra barn; hantera konflikter; ställa krav; flöda kärlek; reda ut problem; se lösningar; ta rätt beslut. Ja, ni fattar. Vilken jäkla mastodontuppgift.

4 februari 2010

En mamma roar sig

Konstaterade just att jag hunnit med 4 biobesök och 1 Cirkus Cirkör på typ 2 veckor. Jag pinkar inte illa.

2 februari 2010

Tvåbarnschocken äär du?

Idag fyller Sixten 6 veckor och 1 dag. Han fick godkäntstämpeln i rumpan hos doktorn igår. Jag får banne mig en godkäntstämpel för en tjusig och aktiv inledning på föräldraledigheten.

Sånt här gör vi nuförtin:
gympa för mammor och bäbbar (ti)
öppen förskola (må+fr)
snart innebandy med jobbet (on)
strömpilen + lunch + varm choklad. Med fartigt avslut: tippa skrikSixten på sängen - stuva Alma i sin, av med hennes overall och underställ - hämta mjölk & fil från vagnen ute, in i kylen - hämta resten av det inhandlade, lämpa i hallen - svettigt! ta av min egen jacka - hämta illskrikSixten, ta av alla hans kläder, byta blöja, kränga av mina täckbyxor - krypa ner i sängen - knäppa fram maten - amma/sova.
framför brasan i timmar med superEmma, däst av pizza. Alma + Sixten (den äldre) + Melker.
ålidhemsbibblan
pyssel, läser bok, ser film, bygger koja, åker pulka (Alma-stuff)
barnvagnsbio
barnbio
toksover

Rackarns vad vi håller igång. Och jag undrar lite kaxigt: var är den? Hit me, tvåbarnschocken!