28 september 2010

Pingel twingly

Det finns en statistikfunktion på den här bloggrackarn. Där kan jag se om ni är särskilt förtjusta i nåt inlägg (med kommentarer) och att ni bor i Sverige. Nån enstaka sökfras från Google får jag mig till livs, t ex "wulffmorgenthaler + hängbröst" "en kärlekshistoria gråter" och "nu är det kokta fläsket stekt".

Jag får också span på hur folk hittat hit. Och då hittar jag spår efter spritt språngande främlingar. Gaah, det visar sig ju att den här angivarn Twingly noterar vad jag länkat in hit, och "pingar" det vid aktuell artikel.

Ja lugn nu, det är ju inga mängder av besökare. Men jag hade funderat på hur offensiv och offentlig jag ville vara. Antingen ge järnet, kommentera som rackarn på alla möjliga (populära) bloggar för att få många läsare, ha åsikter här och där, fokusera, nischa. För att andra ska hitta hit och vilja läsa.

Fast varför då?

Nej, jag har ju bestämt hur det ska vara. Jessika Persika är ingen marknadsföringskanal, bara en privat och personlig blogg. Det ska ju vara en egotripp av små mått, i små cirklar. Men alla kända och o- är såklart hjärtans välkomna.

Och utan länkar ut känns det lite trist. Så jag får väl ducka och länka vidare.

26 september 2010

Fuck you

En skön och lite klibbig låt som aldrig vill släppa.



Och när vi ändå kör obscena spåret tar vi den här också.

24 september 2010

Om att anställa sig själv

Det här är jätteviktigt, som jag brukar säga till Alma. (Och jättelångt.)

Det handlar om vem som gör mest i hemmet. Hon eller han. Praktisk jämställdhet i verkliga livet, där det händer, i survardan. De flesta tjejer/kvinnor jag känner är chef i hemmet, mer eller mindre frivilligt. Gunilla Bergensten säger helt resolut upp sig som familjens projektledare, "ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt".

Att hon, och andra kvinnor, självmant skulle ha tagit på sig rollen kallar Gunilla Bergensten skitsnack. Det är inte heller sant, tycker hon, att vi* genom att hålla höga krav och bara acceptera vårt eget sätt att göra saker stänger ute männen. De* får visst göra hur de vill, bara resultatet blir ”bra”.

Att alldeles för många är fast i fällan är odiskutabelt. Men älsklingar, vi satte dit foten för att det killade så skönt. För att en chef får bestämma om det hon tycker är viktigt. Om vi lät honom sätta standarden skulle det ju inte alls bli som vi vill, ju. För lite/dåligt/smutsigt/konstigt/omatchat/länge. Det skulle göra ont i mammahjärtat, värdinnesjälen, kontrolltornet.

Men, genom att lagstadga om att vår lägstanivå och vår tolkning gäller tar vi ifrån maken/sambon arbetslust, initiativförmåga och makt. Jag märker när Johan resignerar inför min envisa tro på att jag har/gör rätt. Hans uppgivna ”gör som du vill då” träffar där det ska. Med tiden lär han sig att vissa strider är lönlösa. Och jag ångrar mig, men slutar inte ändå.

Oskyldiga frågan. Tonen. Menande blicken. Ilskna attacken. Lilla sucken. Trötta fnysleendet. Himlande ögonen. Med små hintar, skämt och styrda detaljer låter vi honom förstå att han tänkte lite fel, att han borde ha kommit ihåg, gjort mer.

Och det vet ju Gunilla, att inte annat än på direkt order byter män lakan, köper presenter och torkar fönster eller kylskåpsdörren. Hon varnar för att släppa loss honom på att planera helgen/köpa vinterkläder till barnen/packa barnens väska, då blir vi utan sällskap/köper han fel storlek och färgmatchar inte/glömmer han hälften. Hon sopar före, bakom, under, innan, efter, kassen han tagit är för liten för det han ska stoppa i (!), sängen bäddas om och det kontrolleras att han tog med handdukarna. (Själv h-a-t-a-r jag när Johan kontrollerar sånt som jag fixat/kollat upp.)

Jag håller inte med fru B. Jag vägrar (liksom O) tycka att män är inkompetenta. Att de saknar medkänsla och kapaciteten att göra en tidsplan som landar i ett lyckat inköp. Att de är så lååångsamma utan delegerade order. Så initiativlösa. De är inte inlärt hjälplösa och beräknande lata. Och jag blir tokig av åsikter och uttryck som självgående, dresseras och bristande uppfostran.*** Det finns inte en nivå på städning för kvinnor. Och en annan för män.**** Män är olika. Kvinnor är olika. Jag är rätt olik flera mina kompisar (t ex när det gäller planeringsförmåga och städning), och på många sätt mer av bokens Magnus än Gunilla. Det är inte generna som har tagit oss hit. Det är historien, samspelet, våra värderingar. Och hörrni, det går att ändra på.

Jag och J har iallefall några gratispoäng: Jag är oplanerad, tankspridd och obrydd. Också. Han gillar matlagning. Han hatar, jag gillar att köra bil. Jag är lite mer på på att jobba. Han jobbar gärna 80%. Jag tycker inte (heller) att städning är så viktigt. Han är trädgårdschef. Vi delar föräldraledigheten 50-50. För att han och jag vill det. För att han ska hinna bli chef på rikt.

I have a dream. Och vi ska dit, kanske så här: Lista uppgifter. Komma överens om nivåer. Fördela ansvar rättvist. Göra det man tilldelats. Inte! kontrollera den andres resultat. Daglig halvtimmesstädning tillsammans (bubblare). Planeringsworkshops. Var sak på sin plats.

NU. Om det här är enda gången du ska kommentera i bloggen. Gör det. Tyck! Anonymt om det känns bättre. Jag vill veta.

Det behövs visst olika grepp för att lyfta jämställdhet, men Gunillas tarvliga påhopp på sin man och resten av killgänget - är så onödigt. En gång i boken tänds tanken om att Gunilla faktiskt kan ha skämt bort, "förstört" sin man - när hon upptäcker att hon inte tankat på länge och bilen ändå varit körbar. Jag kan bara hoppas att hon gjort en Alex Schulman – provocera och bli läst (och uppenbarligen har hon skapat debatt). Fast fortfarande på bekostnad av maken (jag läste dock att han ärligt tyckte att det var bra att hon skrev boken).

Disclaimers:
* "Vi" och "de" för enkelhets skull, inte för att visa på motsättningar.
** Blått = (ca)citat från boken.
*** Härmed inte sagt att män är dunungar och utan skuld.
**** En man är en man som är som andra män. Ogilla på att hon klumpar ihop män (dåliga, slarviga, glömska) och kvinnor (bra, effektiva, planerande) i var sin hög.

21 september 2010

Wallputters

Om den här tapeten inte kostade 11000 pix eller 396 kronor per kvadratmeter. Då.

 
By Jesper Waldersten, hittpåare bakom totalsköna 
Vardagsedge = provprutt i kalsongen efter längre tids diarré

I händelsernas c

Umeå alltså. Det är fanken coolt att bo här. 

Bild från Umeå kommun. Fotograf: Per Lundberg.
Tja, och så gammalt god skåpmat, som universitetet, björkarna, Designhögskolan, Umeå Open, Norrlandsoperan. Klart man är mallig.

    20 september 2010

    En feminists bekännelser

    Som feminist gäller det att täcka upp för allt det man inte levererar/lever upp till. Typ "Men om du nu är feminist, hur kan du då...?". Åkej. Ut och fram med alla disclaimers, så kan ingen hålla det emot mig sen. Jag är feminist, men vill och orkar inte avvika, vill passa in. Lagom mycket.
    1. Jag rakar mig.
    2. Förutom att mina barn är friska tycker jag att det är fint att vi har en av varje. Kön. Ögonfärg.
    3. Lite mascara gör susen (och på fest är det halv- till helmundering).
    4. Klänning passar bäst på tjejer (men vissa funkar på killar också).
    5. Helamning är bra för barn (om man kan), gärna till 6 månader.
    6. Jag rullar håret, som en äkta tant. 
    7. Jag står inte alltid upp för mina åsikter om genus.
    8. Ibland ursäktar jag mig t o m för vad jag tycker ("Nä asså, det är ju rätt svårt att se att han är kille, när han har rosa byxor och långt hår".)
    9. Jag tycker mest här på bloggen. Eftersom jag (liksom Nina R) inte vill trampa på tår och mosa mina åsikter i ansiktet på folk. Det kan ju ibland bli lite knepigt, typ så här.
    10. Jag gillar tjejfest och tjejprat och tjejfniss. 
    11. Jag plockar mina ögonbryn. Det gör inte ens ont.
    12. Jag vet inte hur jag ställer mig till Rut. Å ena sidan: Rut subventionerar sånt som man galant (eh, well) klarar själv. Å andra sidan: Ruts sägs bleka branschen till minst ljusgrå, vilket är bra för jämställdheten. Men helt oavsett, jag utesluter inte att nån annan ska få städa hos oss (vitt!) efter föräldraledigheten.
    13. Jag gillar småskorn, och vissa är alldeles för höga för att vara bekväma.
    14. En favvofärg är röd (men så gillar jag även petrol, brandgul och brun).
    15. I like inredning och snyggheter. 
    16. Jag kommer att behandla mina barn olika för att en är tjej och en är kille. Biljarders gånger. 
    Om ni kommer på nåt annat som gör mig tvivelaktig/icke trovärdig som feminist, släng in det i kommentarerna. Så har vi rensat luften.

      19 september 2010

      5.38

      Dubbelmatch i natt. Jag och Johan mot Sixten och Ellen. Eller egentligen mer set 23 i maratongejmet, som går under arbetsnamnet I vår familj sover man på natten.

      Matchutveckling (som jag kommer ihåg den):
      4-nånting. Sigge skriker. Får mat. Somnar. Bra!
      5.38 Sigge skriker. Får inte mat, bara upprepade, uppretande uppmaningar att sova.
      5.48 Mamman byter blöja. Får supersnyftarn att andas som vanligt. Pajsarn börjar skrika igen vid touch down.
      6.04 Mamman resignerar, ger tutten (alltså den av plast). Sixten lugnar sig, halvknoppar.
      6.20 Han kommer på att det inte känns ok. Mamman ger upp helt, ger bröst.

      Setvinnare: Sixten

      Det som såg ut att bli en promenadseger för erfarna dubbelparet Lagrelius-Lagrelius har utvecklats till en utdragen segkola (av den inte så goda sorten). Den lite oväntat svaga forehandspelaren med (än så länge) långt hår tycks ha snubblat på andragångsmisstaget underskattning. Smashing Jojje däremot slår på volley, jobbar långlöpning och täcker upp för den snubblande partnern. Efter typ 50 missade matchbollar skäms mamman över alla barmhärtighetsenkla bollar hon kastat åt motståndaren. NU bot och bättring.

      (fast det kommer iaf att lösa sig när esset utses till huvudspelare)

      17 september 2010

      Jämna till lite i kanterna. Med motorsåg.

      Om det här med jämställdhet och feminism. Det bara växer. Inte så där äckligt i munnen, utan på ett intressant, vill-ha-mer-igt sätt. Jag klickar lite här, lite där, och så dyker det upp nya bloggar, debatter och insikter. Lite övermäktigt kan det kännas, för cybervärlden är som bekant evig och oändlig.

      Jag skulle tro att alla ni inte är lika heta på ämnet. Att ni kan tycka att jag blir lite för mycket. Men låt mig hållas, ignorera om det känns lättare (jag blir inte deppad). Själv tycker jag att det känns åtminstone topp3-viktigt inför våra barns och vår egen framtid (ja, så här i valtider, ni vet). Det är 2010. Sverige anses ligga i topp. Och ändå. Ändå finns det mängder att förbättra, argumentera för, kriga om. Jämställdhet är inte finlir, det behövs fanken motorsåg.

      För att bespara era trötta läsarögon har jag samlat ett gäng osorterade intressantingar i samma inlägg.  Läs eller hoppa över. 

      16 september 2010

      Pop til you drop

      Landstinget poppar till sig. Anar jag en mambo chassé?



      (presenterat av kära mama, som idag premierats för pionjärskap och nyskapande. alltså, min mamma.)

      Kulkul

      Vi får blanda upp allt det här seriösa med lite strunt.

      Wulffmorgenthaler.com

      Wulffmorgenthaler.com

      15 september 2010

      Hemmafru = knarkare?

      Amen på debattartikeln om hemmafruar 2.0. Well, jag är väl inte så inne på opiumtanken. Men hon har en poäng, nej flera, massor. Så det är kanske nu jag på riktigt ska göra slut med bloggaren jag hatar att älska, i artikeln omskrivna UnderbaraClara. För jag tycker inte att det leder i rätt riktning, det eviga pysslandet och bakandet i snygg 50-talsklänning. Men ändå så gör ja't. Läser bloggen, alltså.

      Det kanske även är dags att helt skippa dom desperata hemmafruarna. Ja, om jag hade en tv så att jag kunde välja att skippa dom. Visst är det knepigt att jag egentligen föraktar ytligheten, hyfsad avsaknad av viktiga samtal och glättigheten. Och ändå vill se det?

      Livet, alltså.

      _____

      Uppdaterad, övertygad och lurad:

      Visst är det så, att Claras svar-på-tal är insiktsfullt och vasst. Clara gör sitt - och det är inte lite - för en mer jämställd värld. Hon är en stark förebild med många viktiga åsikter.

      Men der Knackpunkt: hur förebilder leder oss in i förutbestämda roller, till Man och Kvinna. Clara tar upp kockstatus som exempel, men Per Moberg lagar mat som ”en riktig karl” och Leila skapar cupcakes i rosaprickiga formar. Samma jobb, heelt olika rollutformning. Rebecka Edgren Aldén och flitiga kommentatorn Annika enas om att det är bättre med hemmapysslare cause-I-like-it än amerikanska supermamman deluxe. Visst. Kanske det.

      Men för att få den åtråvärda balansen behövs förebilder av olika  slag. Lite könskonträrt hitåt, tack! Vi har ju förvisso Ernst, det är tur – även om han är fruktad och hånad. Vår granne (medelålders man) ser Johan (känd in da hood som trädgårdsintresserad och saftare), säger till mig: Här kommer Ernst. Oklart om det var bra eller dåligt. När en bror beskrivs med "gillar hemdesign" i tidningen blir han hånad. Heja J & J, vi behöver fler av er!

      Dessutom. Den här rackarn som skrev första debattartikeln (och boken som gav henne biljetten dit). Är själv husmodersvurmare. Fanken, va lurad jag blev. Jag tänker minsann inte lägga ut länken till hennes blogg. Så lurad-sur är jag.

      Så jävla klokt sagt då

      Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

      Säger Tomas Tranströmer, ja. Och visserligen har han ju lite rätt, vad vore livet utan utmaningarna. Men visst vore det skönt att få sätta punkt, pricken över i:t och spiken i kistan

      10 september 2010

      Fast egentligen

      Uppmärksam läsare kan ha lagt märke till att jag nu och då tycker att det är svårt att vara en schysst förälder. Jag säger nej, är onödig, ställer ultimatum och är stundtals väldigt motsträvig och tålamodslös. Men herregud, stackars barn, tänker jag. Som får se på alldeles för mycket film (inte henne emot, iofs), leka alldeles för mycket på golvet själv, bli väst åt, bara två böcker läst för sig på kvällen, ropa en gång extra för att mamma inte lyssnar.

      Men då.

      Då inträder Perspektivet. Tur har ni era rackare, tänker jag då. Som har två föräldrar som älskar er sanslöst. Vi slåss inte, vi sätter gränser och låter er bestämma (ibland). Efter bästa förmåga (och humör) ser vi till att ni är trygga, torra och mätta. Ibland får ni lyxpyx, ibland är det laxpytt. Vi fnissar ibland och säger till på skarpen ibland.

      Hur tur som helst.

      7 september 2010

      Aprikosa skynket säger nej

      Ibland känns det som att jag är en nejsägarmaskin. Tryck mig på magen så rapar jag Nööj! Det är tröttsamt att höra, även för mig. Numera har jag ju dessutom två busar att neka roligheter. Sixten, som vill äta tidningspapper, klättra upp mot braskaminen eller botanisera i skräpkorgen på toan. Alma som vill se på film hela dan, vara uppe hela natten och frossa i kex/glass/fika precis innan maten.

      Nej! Icke picke. Du älskling... Nu sätter mamma ner foten. Ska du inte bygga lego istället? Nämen du. Stopp! Absolut inte.

      Aprikos tischa från Monki. Def snyggare än omskrivet exemplar.
      Jag måste hitta nya vägar. Funderade ett tag på Lottas finfina motningstaktik på min ökenråtta: aprikosa skynket säger nej (= en tshirt som fick agera stopper när Lotta inte ville ta i råttan). Eller så BeveryHillsDonnas självförsvarsno-no-no-no-no med tillhörande karatehänder i bestämda nej-rörelser.

      Det finns ju också alternativet att leka mer med Alma så att hon inte blir så rastlös. Men det verkar ju nästan för enkelt.

      1 september 2010

      Strings attached

      Jamensådärja. Lovely String på plats och ett första utkast på hyllplacering. Känns lite stökigt, så jag skulle nog gärna stuka ihop lite mer färgkoordinerat (nåt som jag enligt osäkra källor avsagt mig i och med köpet). Förslag på annan hyllayout (alltså själva hyllplanen, väggstativen står där dom står)?