18 april 2014

Vita kränkta män

Jag läser hustruns replik igen och igen och igen. Och skrattar, vrider mig. En näthatare, modell vit kränkt man, skulle anklaga mig för att sparka på den som ligger. För Lars lyfter ju ba en heelt rimlig fråga, och hans hustru är uppenbarligen "femenist". Och visst, Lars är mild i sammanhanget - han är en av de mindre kränkta männen i Vita kränkta män av Kawa Zolfagary. Boken bygger på Facebooksidan med samma namn, som upphovspersonerna, efter kränkningar, hot och personpåhopp av - just det - de vita kränkta männen, tvingades stänga.



















Jag är hopplöst sist på den här bollen, ALLA andra har läst de här Facebook-inläggen för typ tusen år sen. Om du är lika hopplöst sist och mot förmodan inte läst inläggen eller boken, och om du tror att det här med näthatet är liite överdrivet, bör du läsa denna bok (du kan låna den när J läst klart). Det är ömsom komiskt, ömsom tragiskt på ett tappar-allt-jävla-hopp-om-mänskligheten-totalt-sätt.

Att de som vräker sig på toppen av närings(livs)kedjan inte förstår hur stor mängd privilegier de besitter. Att de uppbådar mängder av energi för att bevisa detta/gnälla/leka syndomenstecken/hota och hata feminister/homosexuella/invandrare. De verkar se sig utföra en tung och viktig uppgift här i livet. Maria Sveland i förordet:
"Hur har de tid? Min vän Carin kallar det för mäns frivilligarbete. Medan kvinnor lägger ner tid och energi diverse välgörenhetsprojekt som Röda korset och Stadsmissionen så tycks de här männen använda motsvarande tid till att frivilligarbeta som hatare på bloggar och i kommentarstrådarna på Flashback och inte minst genom att maila anonyma hot- och hatmail."

17 april 2014

Äggrullat var det här!

Man vet att påsken blir bra när den kickar igång 
med varma vänner, kall mat och ett parti äggrullning. 

Vi är nu lediga i 10 dagar, och det ska bli så jädra gött!
Jag hann allt klart på djåbet, 
och testar nu för första gången att stänga av mailen i mobilen. 
Annars är jag en tjuvmailläsare av rang. 
Den här gången ska jag stänga av helt. 
Nåja, minus ett korr som jag måste göra på en broschyr... 

God och glad påsk, gänget!

16 april 2014

Jag ska köpa tid för alla pengarna och flyga ut över ängarna

Tre saker kan jag känna om gårdagens inlägg.
  1. Det blev en del bajs. 
  2. Humöret var tydligen inte på topp.
  3. Jag vet inte jag hur det blev med den röda tråden där jag försökte väva samman bajs och inlägg. 
Men nu lämnar jag det bakom mig och hostar upp några tankar om tid (tio faktiskt). 
  1. Jag har för lite tid. 
  2. Jag sover bort en del av min tid. 
  3. Jag önskar att jag hade mer tid. 
  4. Tiden går fort.
  5. Jag vill ge mina barn mer tid. 
  6. Jag vill ha tid för mig själv, sk egentid.
  7. Jag skulle vilja ha mer tid med Johan. 
  8. Jag har ständigt saker på min att-göra-lista hemma.
  9. Jag borde jobba lite mindre, det vore det rimligaste. 
  10. Jag ska köpa tid för alla pengarna. Och flyga ut över ängarna. 
Clara har läst en intervju med Jessica Almenäs (hade kunnat vara Jessika Lagrelius) som vill ha mer tid, och "Tänk om man kunde köpa tid. Jag hade lagt så mycket pengar på det”. Clara mosar Jessicas resonemang som en banan: "Feltänket är bara när Jessica påstår att det inte går att köpa tid. För det är klart att vi kan köpa tid!" [...] "Det enklaste och snabbaste sättet att köpa tid är nämligen att gå ner i arbetstid."

Hon har ju rätt. Så smutt det skulle vara med kortare arbetsdagar. Eller en ledig fredag med hela familjen. Vilken ork, vilken energi, vilken glädje! Jag har jobbat 85 %, och skulle säkert få igenom det även nu. Men jag gör det inte. För att jag vill jobba, jag tycker det är roligt att jobba, men jag blir trött och stressad av att jobba? Det är så knaskork.

Varför funderar jag inte över hur lite vi kan klara oss på – istället för hur maxat jag vill leva? (by Clara) - det ska fasen bli mitt motto.

Nu ska jag däremot maxa sömnen istället för att fundera på hur lite jag kan klara mig på.

Hörsi!

15 april 2014

Bajsinlägg och inläggsbajs

Ibland måste en bajsa ur sig ett inlägg med noll mängd idéer om vad inlägget skall innehålla. Så är det att 100-blogga. Sånt är livet, ibland måste en improvisera.

Här kanske det ändå passar att jag nämner mitt svikande hopp för mänskligheten. De kommersiella krafterna som flyttar in i vårt sociala umgänge (läs: facebook), tar över vår stad och bestämmer vilka ord som får tas upp i en nyordslista. Män som våldtar, nej förlåt idkar samlag, på basis av att nej absolut kan tolkas som jomenvisst. Folk som klappar ihop för att jobbet, pressen, vardagen, dammråttorna, dagishämtningen, otillräckligheten äter upp dom, in-i-från. Att vi förtränger och skojar bort klimatkrisen.

Och? tänker du, det vet vi väl sen gammalt? Jomen kriserna har fött mig på nytt, och visst har det blivit värre?, möjligtvis flippar jag för att jag går på stressmode den här veckan.

Kanske det här inläggsbajsandet ändå kan ta mig framåt i mina funderingar och försök. Kanske är ett bajsinlägg ändå något värt.

14 april 2014

Min (vinst)lott i den stora dragningen som är livet

Vit (rik) heteroman ligger på topp i världshackordningen. Att min (din?) lott i den stora dragningen som är livet är en rasande tursam historia är något för oss att tänka på, en fördel att använda för att hjälpa andra som inte har samma privilegier.

Så, hur privilegierad är du? Gör testet (lite USA-anpassat, men ger bra fingervisning).


Jag fick 65 av 100, med motiveringen:
You’re quite privileged. You’ve had a few struggles, but overall your life has been far easier than most. This is not a bad thing, nor is it something to be ashamed of. But you should be aware of your advantages and work to help others who don’t have them.


 

13 april 2014

Låt mig presentera: bilvikarien

Vi fortsätter fantisera om vår bilfria framtid. Det här är en älskling som kan ersätta Fårrden. Notera monogrammet framtill: JL. Ni fattar, vårt namn står på den redan! 

(fast det blir nog en billigare variant, utan bokstäver tyvärr)

12 april 2014

Välkommen vardag!

Vi lajvar tiden utan barn som om det inte fanns en dag nästa vecka när allt återgår till lämningar och vardagsmiddagar. 

... skrev jag på en instagrambild från Wien (jo, så mäktig har jag blivit att det är ok att jag citerar mig själv). 

Tillbaka till vardagen. Det låter ju ohemult trist. Och visst, det känns onekligen rätt lite partaj en torsdag morgon när ögonen leker grustag och sängen vägrar släppa taget om ens kropp. 

Men faktum är att jag ändå gillar vår vardag (minus mornarna). Det gäller att lyxa till det, med kyrkis, spontanmiddagar  med kompisar mittiveckan och lite förlösande träning. 

Funnes inte vardag vore äventyret mindre av en kick. 

Eller försöker jag lura mig själv nu..?

    På middag och badtunnebad hos 
    denna gröna drottning. 



Välkommen hem!

En icke obetydlig fördel med att resa iväg utan barn var återkomsten. Det är inte så ofta vi får möjlighet att sakna varann, sådär alldeles innerligt. Ett uppdämt krambehov, tiotals "jag älskar dig från tandiland och till schina" (Sixtens mått på gränslös kärlek) och många äventyr att berätta om för varann. 

Under veckan har vi ätit skön frukost tillsammans, skrattat mycket, myst ihop och haft det där tålamodet som inte annars finns i överflöd en vardag mitt i terminen. 

En omstart, fuelled by äventyr på tumanhand x2, som verkligen verkligen gör gott i en småbarnsfamilj. 




11 april 2014

I wonder

Om ni träffar på mig nynnandes är sannolikheten mycket hög att det är denna softa låt som spelas i mitt huvud.

Lyssna, njut.


10 april 2014

#blogg100 för tu och sju

Trots att magkänslan sa: he komm aldrig deill å gå! så går det som en paso doble, det här med att superblogga ett inlägg om dan. Väntelistan på inlägg är lång, bara det att det kan ta en stund att få ner ett skönt/snyggt/vettigt/coolt/spännande inlägg.

Inspirationen har runnit till, och inläggsdugligt material kommer från höger och vänster. Och när tiden/fantasin inte finns går det lätt att trycka in en bild från insta och vardagsreflektera lite. Push och pepp, inte press.

Nu snackar vi förvisso bara dag 42 av 100, men jag känner att jag har det i mig att köra 2 månader till.



9 april 2014

Skit i den där jädra magkänslan

Våren är intervjusäsong på jobbet. Vi träffar häftiga, helpeppade studenter som vill bli sommarentreprenör och testa på livet som företagare. Jag kan se ett mönster: tjejerna är skarpa, men osäkra på sin kompetens. Killarna har samma kompetenser på papperet, men är något större i orden, säkrare på sin sak.

Jag är där och tassar själv. Jag vet att jag är bra. Men ibland faller jag igenom, och misstror mitt eget och andras omdöme om mina prestationer och min kompetens. Notera på en särskilt stor postit-lapp, mental, fysisk eller digital sådan, att dylikt beteende och tankemönster inte nödvändigtvis leder mig, oss framåt, varken i vår karriär eller i vår personliga utveckling. Och bör således undvikas.

Lina Thomsgård har läst halva Kahnemanns Tänka snabbt och långsamt. Hon konstaterar att den ena delen av vårt inre beslutsstödssystem (Kahnemanns System 1) är en konservativ, rätt sunkig magkänsla, eftersom den älskar att följa kända mönster (läs: stereotyper) och ta (lite väl) snabba beslut. Den här magkänslan borde vi alltså inte anförtro så en så viktig grej som att bedöma vår egen kompetens.

Alltså, så fort din/min fega magkänsla försöker komma till tals med något av följande gensvar:
ALDRIG I LIVET, ÄR DU GALEN?!Sku'nte tro det, jag skulle göra bort mig.Nope, vågar inte. Nån annan skulle säkert göra det bättre. 
... så ska du/jag brotta ner den och blixtsnabbt hojta: JA, JAG GÖR DET!




God morgon!

Onsdagen den 9 april 2014, i sanning en god morgon. Familjen Lagrelius åt frukost tillsammans och var överens och glada morgonen igenom. För nån vecka sen tog den lelle beslutet att äta frukost hemma på mornarna. Och hey, vilken skillnad att inte behöva pressa honom uppför backen varje morgon för att jag stigit upp för sent. Igen.

(Nu kommer jag förvisso senare till jobbet, men det tar jag igen med lite soft (?) kvällsjobb.)

8 april 2014

Bilderna är i alla fall lite färgglada?

Tröttheten segrar, så idag blir #blogg100 blott en radda osorterade, men färgglada/lysande/gulorangea bilder från Wien. Sängen ropar mitt namn, ty den sena natten och den tidiga morgonen gör sig påminda. 

Lev väl och sov sött.









7 april 2014

Auf Wiederschauen!

Nu har vi landat in Schweden, och siktar på att vara åter i bruk imorgon kl 0600.

Slutapport följer.
Selfie från favvocafeet: Café Central. 

6 april 2014

Lite klimatsmartare dag för dag

Här kommer en inte så lite krävande lista på hur du och jag kan minska våra utsläpp (för vad Reinfeldt än säger så minskar inte Sveriges utsläpp, totalt). Men jag tänker så här: kanske du och jag kan ha den här listan uppe, framme, och jobba lite med den nu och då. Skippa köttet en onsdag, ta tåget en av vägarna, täta ett fönster eller två, tänk Europa- istället för Thailandssemester. För ett steg är bättre än inget, och våra barn förtjänar att vi i alla fall försöker. 

5 april 2014

Wien, där allt började

Att vara i Wien är som att springa uppför en minnenas allé och inte bli det minsta trött (jo lite i höfterna). Jag och Johan strosar omkring, och minns alla ställen vi var på, kompisarna vi hängde med - allt det roliga/spännande/konstiga/mysiga som hände i Wien för typ 13 år sen. 

Som första gången vi träffades, i en bastu med finnar i Floridsdorf. Han hade hängt med sin korridorskompis, jag med en bekant (som sedermera skulle fyllebita mig blåmärkshårt i armen). Det första jag sa till Johan: Vad bra svenska du pratar! (konstig raggningsreplik, ja, men trodde han var finne också). Well, long story short: jag blev hans frisör -> vi åkte till Bad Klein Kirchheim -> vi gifte oss osv. 

Som när Matchen skulle spelas, Sverige mot Finland i brännboll. Alla skulle dit, jag var också på väg - när jag upptäckte att jag hade glömt brännbollsträt (aka det vi skulle spela med) i lärarens bil. Paniikhen, ringde Peter och vi inledde operation Fixa brännbollsträ. Han kutade längs Strozzi/Neubaugasse; jag åkte buss (riskspridning at its best) i riktning sportaffär/lärarbil. Höga pulsen och lilla stressen. Vi fick tag på lärare och trä och hann inte i tid, men blev förlåtna. Och Sverige vann. 

Som när Christina frågade hur det var att växa upp i Norrland, och jag fräste tillbaka "Hurvareatt växa upp i Linköping då?", för Norrland var väl ändå jädrigt ospecifikt, och det var väl inget särskilt med att växa upp i Norrland, eller hur tänkte hon, att det skulle vara nån skillnad mot Linköping, vavava? Och kanske att jag överreagerade "en smula", men klockan var ändå 03/natt och hjärnan något spritdimmig, och kanske att Lotta alltid skojar lite försiktigt om mitt ursprung sen dess. 

Som alla alldeles fantastiska Heuriger-upplevelser (= vinrestauranger) med Christian, med Sturm (=tidig vinskörd, typ druvsaft) och Käseplatte och Liptauer (= paprikafärskost). 

Som när killarna svepte Long Island Ice Tea på Mas, och en av dem blev lite ohaverlig och menade att Lotta såg ut som en polkagris i sin rödvita topp och att han "skulle vilja slicka lite" (om det nu behöver förtydligas: hon tackade nej).

Som våra tre baler på slottet, ja som vi brukar säga: vad är en bal på slottet? med tillhörande marillen/vanillenkrapfen (munkar) i goodiebagen på hemvägen. Johan kallar händelsen Walk the green mile, eftersom han blev uppbjuden på mitt rum för att - äta munkar (och äta munkar only), och sen fick gå hem (dissad) med många, långa steg. 

Som när okända killen (som fick lämpliga namnet Svettaxel) med riklig mängd svett ovanpå axlarna dansade i närgången, knyckig, bågformad rörelse mot andra på dansgolvet, med svettig axel först. 

Som när vi hängde med Caisa och pratade i munnen på varann, ty det fanns så mycket att säga. 

Som när vi åt Spargel mit Hollandaise på die Wäscherei (som för övrigt inte var lika coolt och inne så här tretton år senare). 

Det bästa med Wien då: det var början på den storytelling som är vårt liv.
Det bästa med Wien nu: storyn blir starkare. 

(Här sprang han, Peter, hitåt i bild.)
(Jag satt typ på den där bussen.)




4 april 2014

Das Hotel

Tröttare kan ingen vara än wiens lilla turistarskara. Ni har ändå gått och lagt er, så dagens #blogg100-inlägg får bli några ynka bilder (i fel storlek) från vårt fantastiska hotell. Be my guest: 




3 april 2014

Kyssen och frukosten

Detta är ljuvligt liv: frucka på Opern Café, glida runt i stan i vänlig sol, hitta gamla favoriter (som Kolar med sina varma fyllda pita/pizzabröd), tvärsomna på en parkbänk, njuta av Klimt på Belvedere (jag är ju ingen Kunstexpert, men alltså guldglimrande Kyssen är alldeles bedårande), softa på coola hotellet, äta sen middag på soft ställe, kanske en drink på det. 




2 april 2014

Vykort från Wien

Jag och J är i Wien. Vi har gått i våra gamla kvarter. Maten var god. Jag har ont i höfterna. Nu är jag trött. 

Hej då! 



1 april 2014

Hur en blick och ett glas saft kan bidra till jämställdhet

En blick.

Bob Hansson skriver så talande om hur något så subtilt som en blick kan hjälpa - eller stjälpa jämställdhet.

"Jämställdhet handlar delvis om blickar. Om vem som sätts i fokus. Och varför."

"För om sköterskan ska uppmärksamma pappan måste hon i samma ögonblick vända bort blicken från en mamma som ofta behöver allt stöd hon kan få. Vi vet inte om den jämställda blicken egentligen är den skelögda, men vi vet att den gamla normen att mamman är den första föräldern knappast gagnar henne."

"Förväntningar är skapande. Som barnmorskans förväntning på vilken av föräldrarna som ska vara den primära. Barnmorskans blick är således en blick som sträcker sig långt utanför det rum där den ges."

"Men den första blick som möter en nybliven familj, kan inte vara en blick som utgår från en norm som samtiden säger sig vilja lämna."

"Så i samma ögonblick som barnmorskan släpper blicken från mamman och inkluderar pappan, ger hon kvinnan möjligheten till en värld där hon inte längre är reducerad till den viktigaste föräldern."

Ett glas saft.

Herr doktor professor överläkare Bäckström dissade ett jämställdhetsprojekt med argumentet "Ska BB förvandlas till vuxendagis?" Mitt svar, som herr Bäckström tråkigt nog aldrig kommer att läsa: "Kan vi, Urban, till och med våga tänka att sjukvården, med så små medel som ett saftglas och ett inkluderande bemötande, kan bidra till att bekräfta och uppmuntra pappans hälft i föräldraskapet?"

Jahaja, tänker nån (du?), så männen ska få ännu mer plats??? (Det är väl ändå kvinnorna som har pressat ut en bowlingboll genom underlivet???)

Ett rungande ja! blir mitt svar, ty den lilla stund/blick som jag och Bob menar ska vikas åt pappa handlar inte om honom, utan om barnet och om att jämna ut ansvar mellan föräldrar. Vi behöver skapa plats för pappa i föräldraskapet, för i samma sekund ger vi utrymme för mamma att ta ett kliv tillbaka - och använda sin tid till annat. Vården ska ju hjälpa oss med det här, goddamnit, inte stjälpa.

En blick. Ett glas saft. Det är väl inte så mycket begärt?

31 mars 2014

#byttilleko

O-ekologiskt, det är äckligt. Varför fattar du om du ser den här gulliga filmen från Naturskyddsföreningen.

"Varenda liten ekologisk vara du väljer är ett steg mot en friskare planet."

Amen.


30 mars 2014

När tjejer spelar hockey och killar rider

Säsongsavslutning på hockeyn idag. Big sis har utvecklats fantastiskt bra under säsongen, från Bambi på hal is till Frida Nevalainen (well). Hon är sugen på att köra nästa säsong också. Li'l bro hängde på en liten kvart på småskrillerna. 

Hockeyn var helt Almas val, även om vi presenterade det för henne. Vi kanske inte kommer att uppa hockey för Sixten lika mycket. Han har alltid älskat hästar, så varför inte ridning? Vi vill gärna visa upp alternativ som de själva inte skulle ha tänkt på, i vår 100 möjligheter-anda. Uppmuntra till att tänka större.

Hockey och ridning är tuffa kontaktsporter; båda kräver finlir och samspel. Fler killar spelar hockey, fler tjejer rider. Båda är materialtunga och äter mycket tid. Jag vet inte hur det ser ut med (alltför) tidiga satsningar och toppningar inom ridsporten, men det - plus attityderna, bråken - är något som jag inte gillar med (kill)hockeyn. Men jag gillar Trixas hockeyskola för tjejer, där man får en skön blandning kaxighet och kroppskännedom. Med ridning skulle Sigge få pyssla-om-andra (djur) inpå, något som A har mer av i sina lekar.

Och ser ni så fint de passar ihop, med sina långa manar? (bilden från när Alex ordnade att-få-vara-nära-djur-tillsammans-eventet i höstas. very mys.)




29 mars 2014

Dipp tapp pepp

Mycket riktigt, en dipp (helt utan dillsmak) inföll under lördagen. Ingen ork, framtunga axlar och allt annat än spänstiga ögonlock. Jag tog det hela med ro, eftersom jag vet att det går över på en liten (halv eller hel) dag. En fest kändes lite sådär, hade latmasken fått bestämma så hade jag stannat i soffan alternativt sängen. Vis av erfarenhet vet jag att fest ofta är roligare på plats än innan, så jag drog iväg. Ett mycket klokt val. Det var en samling sköna människor, och jag cyklade hem med hopp om humöret - och mänskligheten.

Bland annat träffade vi en förträffligt trevlig Per, som inflikade ordet 'kisselimiss' i en av sina första meningar. Whåt, tänkte jag, han kan Bamsesången? Och jojomen! Så här kommer den, som en hyllning av Kristinas 30-årsfest: Britt-Eriks bamsesaga.

28 mars 2014

Duracellkanin säger godnatt

Hej och hå, så här precis vid #blogg100-deadline en fredag efter ett par glas vin vältrar jag mig inte i bloggarlust, precis. Meen, man är väl en duracellkanin och sagt jer sagt och man är väl ingen quitter heller.

Onsdag kom till mig som en riktigt lycklig dag. Jag menar superlycklig, med de positiva tankarna, fantastiska framtidsplanerna och varma känslorna. Och inte för att negga i allt det här ljusa och glada, men jag har börjat se en trend. Nämligen: denna euforityp sammanfaller ofta med att jag är speedad pga har jobbat/bloggat/tänkt sent eller för mycket. 

Det euforiska har då en tendens att falla väldigt platt, och bytas ut mot en mer modstulen, pessimistisk och fan/svartmålande fas. Det här kan låta väldigt dramatiskt och bipolärt, men lugnlugn, det är bara plain vardagströttma i maskopi med stort engagemang.

När modstulen flyttar in vet jag att det är dags att lyda mat- och sovklockan. 

Så alltså: godnatt! 

Finlampor, finvin och finsällskap på Rex. 

27 mars 2014

Fisk i foliehatt

Jag kallar denna min egenkomponerade rätt Fisk i foliehatt. Jag inspirerades av Fredriks fantastiska laxmumma, anrättad på muurika i spöregn. Med dill och vb. Min fiskgömma skulle troligtvis bli bespottad och hånad om den kom i närheten av arga eller nakna kockar. Och känslan av utegrill + kockfixande var väl egentligen större än smaken. 

Men känslan, den. 


Ekonomiskt oberoende, ekonomiskt obrydd eller ekonomiskt lycklig?

Lite för mycket miljarder nu, va? Många vill ha mycket, mycket vill ha mer, mest vinner när man dör. Vinster och avkastning på vansinniga nivåer och klyftor i Grand Canyon-storlek.

"Världens 85 rikaste personer har mer pengar än jordens fattigaste hälft, 3,5 miljarder människor, tillsammans." enligt välgörenhetsorganisationen Oxfam. Å t t i o f e m  p e r s o n e r. 85. Ja ni fattar. Det går att stapla hur mycket sån vansinnig statistik som helst, galenskapen tar aldrig slut. Mina två frågor till det här guldgänget: 1) när är det nog? och 2) vad i helvete gör du med alla pengarna?

Majoriteten av sökträffarna på 'ekonomiskt oberoende' innehåller prefixet "så blir du...". Ekonomiskt oberoende lockar mig inte. Inte en av mina drivkrafter. Ekonomiskt obrydd däremot. Att vara nöjd där jag står. Känna mig trygg. Komma ihåg hur bra vi har det. Inte ständigt utöka, maxa, trånasuktadregla, snegla dit fingrarna inte når. Jag har kommit en bit på väg.

Lätt att säga för en medelklassare. Vi hade tur i den stora lottodragningen som är livet. Vi kan resa, köra bil (försöker låta bli) och bo i hus; köpa tulpaner och julklappar och bjuda gäster på mat. Vi är friska (*pepprar med stora kvarnen*), har bra löner och föräldrar som sockrat våra liv.

Då får vi se det som vår uppgift att downsiza och gräva neråt i kostnadshögen, utmana oss själv att konsumera mindre - och jobba mindre. Och samtidigt skruva upp vår mikrofinansiering (Johan kallar sig affärsängel på nanonivå), investera solidariskt - och varför inte rädda liv.

Fenomenet ekonomisk lycka har blommat i USA, detta att även en medelinkomsttagare ska kunna uppleva sig själv som ekonomiskt oberoende. Och Clara har alltid tilltalats av tanken på att vara ekonomiskt oberoende. "Men jag vill inte vara ekonomiskt oberoende på grund av höga inkomster utan låga utgifter."
"Så många människor, allt fler i Sverige, lever i fattigdom och kan inte välja att gå ner ett enda dugg i inkomst. För då har de ingenting kvar. Kanske har de inte ens en inkomst? Och vad de flesta av dessa drömmer om är inte lyxen och överflödet. Det är tryggheten. Att slippa oroa sig över om det ska gå runt. Att veta att pengarna alltid kommer att räcka."
Och nu när hon tjänar pengar är det den lyx Clara unnar sig först:
"Att slippa oroa mig. Att slippa tryck över bröstet. Att slippa jobba heltid om jag inte orkar och vill. Jag vill använda varenda intjänad krona till högre frihet. Högre trygghet. Inte högre materiell standard."
Jag har kommit en bit på väg. Men har en bra bit kvar.



25 mars 2014

Natti natti

Idag blev det jobb och mammabesök istället för bloggande om ekonomiskt oberoende, så jag genar lite med en nedslag i de lagrelianska nattningsrutinerna. Så här hittade jag dom när jag kom hem sent efter träningen: Alma läsandes för killarna.

Mitt lilla trepack. Mitt gäng.



24 mars 2014

När jag blev feminist

Vi hade åkt Strassenbahn längs förlängningen av Josefstädter Straße, gerade aus hela vägen upp på en kulle i utkanten av Wien. Jag minns det som en särdeles fin dag; jag hade en nyfunnen finurlig vän, Caisa; hösten var ung; jag var student på internationella äventyr; vi hittade ett minislott med fantastiskt fika och pratade Viktigheter och Livet. Och till sånt hör naturligtvis jämställdhet.

"Hur kan man inte vara feminist?" frågade hon sig, mig. 

Ja, hur? På sittande rumpa, där och då bestämde jag mig för att det är klart att jag är feminist. Exakt vad det betydde och hur det skulle komma att rita mina rutter så här 13 år senare, visste jag inte då. Men det kändes helt rätt då. Och det känns helt rätt nu. För hur kan det kännas fel att människor skulle få samma rättigheter, oavsett kön?

Ja, hur?

    CC /Kneiphof

23 mars 2014

Våga satsa på drömmen

"Var uppmärksam på när du har roligt och när det går lätt. Var finns energin? När lever du?"

Dagens drömdos, serverat av allas vår matmor. 


Fnittriga kvinnor och sköna män

TV-bromance är ett hörn av mansdominansen (eller det som i mer akademiska termer benämns patriarkatet) som nog går många förbi. Och som många skulle lägga i avdelning: 'feminister som överreagerar'. Men allt hör ihop, och därför är Emma Knyckares text om manlig vänskap på bästa sändningstid så viktig, så viktig.

Läs den. Och diskutera i smågrupper:
[...] varför är det "tonårsfnittrigt när tjejer har roligt på tv men "härlig stämning" när Erik och Mackan fnittrar sig genom promilletest i sina program [...]

Emmas slutkläm, och alldeles särskilt den sista meningen, är der Knackpunkt, pudelns kärna i en liten ask.  
Då är det såklart viktigare än någonsin att 2014 tänka på HUR befolkningen representeras i tv-rutan både när det kommer till kön, etnicitet och ålder. Samt alla de olika sätt som vi skrattar på.