Inför resan och alldeles i början på plats kändes det lite otäckt. Överfall och attentat och inbrott, jojo, det har man ju hört, där får man hålla i väskan och hatten och barna. Det kallas ju inte Nairobbery för intet, liksom. Kommentarer i stil med Ska ni verkligen till Kenya, där är/har det ju varit oroligt? och UD:s avrådan (dock bara norra Kenya) gjorde mig något mentaldarrig.
Men, S&H har ju bott där i drygt två år med tre barn, och det har ju gått ba bra. Vi pratade lite om det där, säkerhetsjunkien som är jag, och äventyraren S. Hur gör man, liksom? Jo, man gör det säkert. Riskminimering ingår i livet, och blir inget man funderar vidare värst mycket på. Aktivitetsmenyn innehåller helt enkelt inte sånt som potentiellt inte är säkert.
I åtgärdsbuffén ingår att man
- tar taxi när det är mörkt, om än bara för nåt kvarter
- låser in sig bakom vakt/grind/taggtrådsmur, ytterdörr/gallerfönster, rörelsedetektorer/larmade innerdörrar som skyddar trappen upp till sovrummen och vaktfirma på knapptryckningsavstånd
- undviker downtown, folksamlingar och Artcaffé (på fredageftermiddagar sitter överklassen på västerländska caféet, och de är targets, inte expats)
- läser alerts om trafikstörningar, incidenter och attentat från ambassaden
- tar med två beväpnade guider på turen till Ngong hills (om man nu far dit)
- bär inte värdesaker synligt (m fl självklara råd)
Och följer man det här behöver Kenya/Nairobi inte vara farligare än, säg Umeå, Husby eller Göteborg. Under resan upplevde vi: inget. Såg: inget. Kände: inte nån hotfull stämning, inga uppenbart arga blickar.
Det betyder såklart inte att det inte det kan bli fara på taket, på gatorna, i huset, på cafét.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar