Män tjänar (också) på jämställdhet

Igår sov jag närmare 11 timmar. Idag är jag uppe till 1. Man är väl flexibl.

Men så en annan grej, nu när jag betar av min långa sköna lista av bra länkar. Jag tycker nog att det pratas om det en del, att jämställdhet gynnar alla. Att jämställdhet inte är en kvinnofråga. Att män tjänar på jämställdhet (liksom kvinnor). Men det kan man kanske inte betona nog, så here goes för de ensamma, deprimerade männen där ute, aka de frånvarande papporna som hamnar efter "ingen" på Kamratlistans fråga över vem barnen pratar med om det där svåra.

Även om jag misstänker att jag inte har så många män som läser. Hälsa dom det här, hälsa.

#byttilleko är egentligen satansbilligt

Ni ska veta det att det ligger en lång rad inlägg i utkastlådan, med idel sprängstoff och intressantes. Där gör dom ju ingen nytta, samlar mest damm och blir daterade. Men så är det vetni, när livet händer.

Hur som, jag tänkte lite på det där med #byttilleko. När jag tycker att eko känns lite dyrt och vill knipa igen munnen och börsen så brukar jag tänka på hur satans (schäkta!) mycket pengar jag skulle lägga på att göra mitt barn friskt, om hen blev svårt sjuk (säg av för mycket kemikalier i mat). Satans mycket pengar. Och då känns det helt plötsligt sjukt mycket lättare att slänga dit en femma till per grej. Känns helbilligt, faktiskt. (Dessutom blir andras barn sjuka när de tvingas leva bland gifterna som används för att skrämma våra bananer och vindruvor lusfria.)

Här kan man också se en (kanske icke helt genomvetenskaplig) undersökning om att den ekologiska maten inte nödvändigtvis är så dyr.

KPL

Efter några tidsnupna och svajiga veckor kom så friden. Inte i form av helt sysslolös och semesternära, men av den typen som betecknar en skön men effektiv nedvarvning några veckor innan kroniskt solstolsläge. 

Det var som att vårdagjämningen kom idag. Dagar vinner över nätter. Ljuset säger hej i tunneln. Mer hopp än förtvivlan. Osv. 

Idag fick jag Koll På Läget. Jag kände Lugnet på jobbet, vann över några surdegar och åstadkom Förändring. Jag var sju minuter tidig till dagis och höll minen hela vägen hem fast Sigge ville blåsa maskrosfyrverkeri var tionde meter. Väl hemma presterade jag önskemat till barna (blodpudding) och en grön och näringsrik middag till oss. Det fanns sedan energi kvar i kroppen för att dra igång några barnpyssel. 

INTE NOG MED DETTA, jag städade bort i köket. OCH tvättade. OCH vek tvätt. OCH beställde mat från nätet. 

KPL, I think I love you. 

Personbästa, yes!

Jag tog just personbästa i att missbedöma en film utifrån trailern. 

Denna: http://youtu.be/LhmP8UYtipA sa inget (eller ok, inte mycket) om vilket halleluja till rasist/sexist/slapstickdravel som gömde sig bakom. 

One million ways to die from misjudging a trailer. 

Softwear

Framöver ska jag bara ha:

1 långklänning

2 haremsbyxor

3 onepiecar (både såna bekväma och såna snygga)

Soft is queen. 

Det är en lång väg tillbaka, Lego, men okej

Lego har en del att bevisa efter sitt direkt jämställdhetsfientliga försök (http://www.dn.se/kultur-noje/legomuren-mellan-pojkar-och-flickor/) att få fler flickor att leka med lego. Än har de långt kvar innan de hamnar på nån topplista i Lagreihus. 

Men låt oss konstatera att de härmed har börjat klättra: legogummor som sportar vetenskap. 

http://www.policymic.com/articles/90533/lego-is-launching-a-radical-new-figurine-after-an-online-campaign?utm_source=policymicFB&utm_medium=main&utm_campaign=social

Statustransaktion yeah!

Detta att människor använder kraften från att trycka ner någon annan för att framhäva sig själv, genom besserwissriga anklagelser av typen "föreläsningen innehöll inget jag inte hade kunnat googla fram" eller "hur kan de hävda att de kan det här, jag hade gjort det såå mycket bättre".

Jag blir oimponerad, avtänd och hämndlysten å de nedtrycktas vägnar. Vad blir du?

Hej då #blogg100

Man kan nog se det som att jag har hoppat av #blogg100-utmaningen nu. Det var roligt medan det varade, vi skiljs åt som vänner, osv. Eller roligt och roligt, nu i slutet blev det mest ett måste. När tusen och en aktiviteter och deadlines vill ha min uppis och energi helt för sig själv, så går det inte ihop. 

Jag lämnar en lite glipa öppen, kanske hittar jag den sista gnuttan lust i helgen och mörsar in de sista inläggen. 

God natt, alldeles för sent, igen. 

Altanlycka

Här ligger jag och planerar en altan. En pjutte jämfört med svägerskans 100 kvadratmeter pure happiness. Men lagom-stor för vårt plejs. 

Genast vill jag hitta konceptet och soffan. Jag tänker soft lounge, men inte fyrkantig korgsoffa. Jag tänker futon, med rena, raka, tunna ramar. Jag tänker kvalitet, men inte så jädra dyrt. 

Och på min altan skall denna lilla skönhet husera, och bringa oss lycka och livskvalitet. Japp, det är klart nu att Hikki flyttar in. 

Disclaimer: jag har jobbat en del med Hikki, men ska köpa ett badkar som vanligt. 

Din blogg, min terapi

Vi känner varann via jobbet, har lunchat nån gång och brukar cropswopa med varann - hon får äpplen och jag får gyllene kantareller. Hon är en vass som rackarn med orden, att lägga dem i en fyndig och intressant stapel. På Facebook har hon dessutom en tokigrolig sidekick, deras battlande blir till en festlig show mitt på en onsdag. Hon heter Sara. Hon har tre barn. Hennes man lever inte längre.

Jag har sagt till mig själv att jag inte ska läsa hennes blogg, där hon skriver om det fruktansvärda, otänkbara, avgrundsdjupa. Men jag gör det ändå, trots att jag gråter mig skrovlig och rödsprängd. Trots att hennes barn heter samma som mitt. Trots att jag och döden har ett obekvämt, rent av olustigt förhållande till varann. Trots att läsandet sätter oönskade tankar i galopp.

Ty Sara skriver så innerligt, så insiktsfullt, så gripande. Och kanske är det en del av min försoning med döden (som egentligen inte tagit ifrån mig någon som inte dog som gammal). Kanske hjälper det mig att förstå att livet kan fortsätta, även om jag (god forbid) skulle förlora en älskling. Kanske, Sara, blir din blogg och din styrka min terapi.

En liten björkkvist, minsann

Att välja halsband brukar inte vara min grej. Men nu, serrdu har det dykt upp en liten favvo. Umeåentreprenören Johanna N. 

Jag tänker att den här lilla björkkvisten skulle pryda min gladpunkt alldeles tjuseligen.  

obs: fortfarande inte bloggmutad, om nån nu undrar.

En fridag i Stockholm är inte en vardag i Stockholm

Ibland kan en förledas att tro, att en barnfri dag i Stockholms innerstad är representativ för ett liv i Stockholm. Det här att strosa omkring på Söder på en ledig och solig dag, från ett skönt häng med saknade kompisar till ett annat, med pitstops i hipstermeckats små karameller till butiker och restauranger (tex Pärlan, Hipp och Hjördis). Det är sol, soft och sött. Det ger mersmak.

Men alla dagar är inte som den vi hade i fredags. Det finns vardag i Stockholm också, har jag hört. Med stressiga dagishämtningar och inställda tåg och bilköer och människor som inte orkar vara trevliga i tunnelbanan, för det är ingen annan heller. 

Det är enkelt att förälska sig i någon som visar sig från sin bästa sida, med solglittrande ögon, förförisk mat och löften om mer, vackrare, bättre. Men den sexigaste är inte den bästa livskamraten.

Så Ume-åh, det är fortfarande du och jag. 

Stockholm Stockholm, stad i världen

Stockholm visar sig indeed från sin bästa sida. Så pass intressant och förförisk att jag försummar mitt bloggande. Jag återkommer med en utförligare rapport.

Puss! 

Min blogg är min borg

I tider av bloggbubblor och -kriser kan det behövas en bloggutmaning för att väcka den sömniga bloggarskaran.

Senaste veckorna har väl inte varit min alltime high, men det fina är att jag skriver. För bloggn har blivit min tillflyktsort för halvhemliga tankar, storsvulstiga planer och ideologiska kriser. En dagbok med fönster öppna mot världen. 

Bloggen är på samma gång argumentationsskola, skrivläger, teknikträning och - extern hårddisk (som stärker mitt ganska så taskiga minne). 

Jag älskar dig, bloggen, men du är jädrigt jobbig. Lite som ett gulligt yet pain-in-the-ass-igt syskon. 

Här kommer jag, som en raket

Snart landar jag på nån planet
Jag kanske ser mig runt
Pratar med nån
För jag är bra på språk
Kan nästan allt

Och har dom någon god mat
Stannar jag nog kvar ett litet tag

Här kommer jag som en raket
Jag susar fram mot oändlighet
Stjärnorna som blinkar där
Ingen vet vart denna resa bär.

Hey här är jag
Jag har det bra
Är mitt i min bästa dröm
Så väck mig inte än

Här kommer jag
Som en raket
Har ingen tid
För tråkighet

Här uppe står ju tiden still
Du kan göra nästan vad du vill



Bröderna Lindgren är så geni, så geni. Den här låten är ju precis jag, precis nu. För jag är bra på språk, är på väg till en annan planet - och har definitivt ingen tid för tråkighet.

Godispåsar vi minns

På serien godispåsar vi minns har vi nu kommit fram till good old Godisvågen och den alltid lika gladfärgade retropåsen. And that's all I have to say about that.

Fler recensioner i serieformat till folket, yeah!

Kanske att den här #blogg100-utmaningen håller på att utmana den här bloggen till döds. Så kan det kännas lite i min ovilja att prestera något av värde, av längd.

Men än hänger vi i, ni och jag, och än finns det bra/roliga/intressanta/viktiga saker att rapportera om. Som den här (gamla) recensionen i serieformat - känner ni som jag att 'fler recensioner i serieformat till folket, yeah!'? Den här handlar dessutom om ett mig närstående ämne.

Skithögar!

Ibland är det som att de olika stresshärdarna lägger sig i en hög och bara surar och jävlas. Jag (du?) har varit där förr.

Det är jobbet och bloggen; huset som har imploderat och spritt ut klädesplagg och leksaker och lektyr i irriterande högar; två styck slemsäckar i höftnivå som har varit på dåligt humör sen oktober; vikten av hälsa, lämplig vikt och snygghet; kvantitetstidn och kvalitetstidn till barna; politikerna och storföretagen som bygger en skitvärld för våra barn.

Fint då, att jag får ta en halv timeout från verkliga världen i ca 16 timmar och skåda navel och ignorera dessa skitstresshögar. För när man dissar dom en stund så blir dom stötta i kanten och vill gå hem.

Haremsbyxor, I think I love you

Idag, på första fotbollsmatchen med storbarnet (buhu så gulligt), föll jag i diskussion med en annan förälder om det ursmarta och supersköna med haremsbyxor. Varför har man (=jag) ens obekväma tajta bracker? 

Mina gamla haremsbyxor är bara en grå skugga av sitt forna svarta jag, så det är dags för uppgradering. Ett par plain svarta, baggy och denna påfågelsskönhet till byxa. Så får det bli. 

Vi kan inte vänta 100 år till

Det här tycker jag sammanfattar varför individualiserad föräldraförsäkring är en bra grej.

"Om vi vill att vårt samhälle på riktigt ska bli mer jämställt kan vi inte vänta 100 år till. Vi kan inte ha regelsystem och lagar som förstärker ojämställda strukturer. Folk som inte vill dela föräldraledigheten ska naturligtvis ha den valfriheten, men staten ska inte bekosta och belöna det beteendet."

Fast läs hela inlägget ändå, det är bra rakt igenom.