Allt kommer inte till den som längtar

Idag har jag två saker att meddela: 

 

1. Allt kommer inte till den som längtar. Min andra törnrosasovande blogg kommer inte att vakna upp igen. På grund av många saker, men främst tid. Ni kommer ju att kunna glutta på mina barn även på den här bloggen.

2. Min dotter är en häxa, styled by the makeup artist formerly known as Emser.

Är väl inte hur hållbarhetspräktig som helst

För att balansera mitt förra hållbarhetspräktiga inlägg kommer här nu ett konsumtionshetsigt tips om barnkläder (på rea).

Jag klickade lite här och där, och plötsligt hade jag en varukorg med fräsiga barnkläder till ett värde av 3000 riksdaler. Det tyckte ingen vaken vuxen var rimligt, så jag skippade det mesta. Den andra vuxna tyckte att jag skulle skippa allt pga konsumtionshets och att barna har alla kläder de behöver, men jag åberopade framtiden och framförhållning osv. Och beställde en rosa leopardtröja till lilla stora systerdottern.

Förresten: jag är nog lite kär i mini rodini pga apcoola mönster och ekologiska material.

Jag är en show- och en dansman

Idag är det tomt på tid, så det blir bara en liten show med den här lilla dansmannen. 

Inte så bara. 

Från köttbulle till skogsåkare på en dag

Från en dag till den andra gick Sigge från svårbromsad (pga kunde inte ploga) till unstopppable (åkte svart och hoppade). Köttbullen rätade ut sig till en ståtlig spagetti. De där magiska dagarna infann sig, när familjen Lagrelius åkte skidor tillsammans, på det där avslappnade, skrattiga filmsättet. 

Well, vi fick i alla fall några åk innan onghopen i 10 fall av 10 valde skogsspår framför att slajda smörbackar med mamman. Det handlar ju bara om en väldigt kort sträcka av tid innan de knäcker mig på tekniken. Och snart gör dom väl såna därninga kullerbyttor i luften, typ backflips, spins, tweaks och grabs (ja, jag fick googla allt utom backflip...).

Bästpresenterna

Mitt barn har jobbat sig svettig för att få mina presenter klara. Svartrosa brosch, I ❤ Skellefteå AIK + Sverige och dubbel❤ (Johan gjorde Jessikaskylten och den dansande kycklingen fick jag av Melle). Dessutom hade hon skrivit och illustrerat ett spel. 

För vart och ett av paketen blev jag grinfärdig, först för hennes svårdolda iver inför varje öppning och sen för det lilla meddelandet som prydde varje paket: Grattis på födelsedagen. Vi älskar dig. med småspretiga bokstäver. 

Tavlor och örhängen och dito presenter i all ära, men det här är mina två bästa presenter ever (stjärnstopp). 

Äggrullat var det här!

Man vet att påsken blir bra när den kickar igång 

med varma vänner, kall mat och ett parti äggrullning. 

Vi är nu lediga i 10 dagar, och det ska bli så jädra gött!

Jag hann allt klart på djåbet, 

och testar nu för första gången att stänga av mailen i mobilen. 

Annars är jag en tjuvmailläsare av rang. 

Den här gången ska jag stänga av helt. 

Nåja, minus ett korr som jag måste göra på en broschyr... 

God och glad påsk, gänget!

Välkommen hem!

En icke obetydlig fördel med att resa iväg utan barn var återkomsten. Det är inte så ofta vi får möjlighet att sakna varann, sådär alldeles innerligt. Ett uppdämt krambehov, tiotals "jag älskar dig från tandiland och till schina" (Sixtens mått på gränslös kärlek) och många äventyr att berätta om för varann. 

Under veckan har vi ätit skön frukost tillsammans, skrattat mycket, myst ihop och haft det där tålamodet som inte annars finns i överflöd en vardag mitt i terminen. 

En omstart, fuelled by äventyr på tumanhand x2, som verkligen verkligen gör gott i en småbarnsfamilj. 

God morgon!

Onsdagen den 9 april 2014, i sanning en god morgon. Familjen Lagrelius åt frukost tillsammans och var överens och glada morgonen igenom. För nån vecka sen tog den lelle beslutet att äta frukost hemma på mornarna. Och hey, vilken skillnad att inte behöva pressa honom uppför backen varje morgon för att jag stigit upp för sent. Igen.

(Nu kommer jag förvisso senare till jobbet, men det tar jag igen med lite soft (?) kvällsjobb.)

Hur en blick och ett glas saft kan bidra till jämställdhet

En blick.

Bob Hansson skriver så talande om hur något så subtilt som en blick kan hjälpa - eller stjälpa jämställdhet.

"Jämställdhet handlar delvis om blickar. Om vem som sätts i fokus. Och varför."

"För om sköterskan ska uppmärksamma pappan måste hon i samma ögonblick vända bort blicken från en mamma som ofta behöver allt stöd hon kan få. Vi vet inte om den jämställda blicken egentligen är den skelögda, men vi vet att den gamla normen att mamman är den första föräldern knappast gagnar henne."

"Förväntningar är skapande. Som barnmorskans förväntning på vilken av föräldrarna som ska vara den primära. Barnmorskans blick är således en blick som sträcker sig långt utanför det rum där den ges."

"Men den första blick som möter en nybliven familj, kan inte vara en blick som utgår från en norm som samtiden säger sig vilja lämna."

"Så i samma ögonblick som barnmorskan släpper blicken från mamman och inkluderar pappan, ger hon kvinnan möjligheten till en värld där hon inte längre är reducerad till den viktigaste föräldern."

Ett glas saft.

Herr doktor professor överläkare Bäckström dissade ett jämställdhetsprojekt med argumentet "Ska BB förvandlas till vuxendagis?" Mitt svar, som herr Bäckström tråkigt nog aldrig kommer att läsa: "Kan vi, Urban, till och med våga tänka att sjukvården, med så små medel som ett saftglas och ett inkluderande bemötande, kan bidra till att bekräfta och uppmuntra pappans hälft i föräldraskapet?"

Jahaja, tänker nån (du?), så männen ska få ännu mer plats??? (Det är väl ändå kvinnorna som har pressat ut en bowlingboll genom underlivet???)

Ett rungande ja! blir mitt svar, ty den lilla stund/blick som jag och Bob menar ska vikas åt pappa handlar inte om honom, utan om barnet och om att jämna ut ansvar mellan föräldrar. Vi behöver skapa plats för pappa i föräldraskapet, för i samma sekund ger vi utrymme för mamma att ta ett kliv tillbaka - och använda sin tid till annat. Vården ska ju hjälpa oss med det här, goddamnit, inte stjälpa.

En blick. Ett glas saft. Det är väl inte så mycket begärt?

När tjejer spelar hockey och killar rider

Säsongsavslutning på hockeyn idag. Big sis har utvecklats fantastiskt bra under säsongen, från Bambi på hal is till Frida Nevalainen (well). Hon är sugen på att köra nästa säsong också. Li'l bro hängde på en liten kvart på småskrillerna. 

Hockeyn var helt Almas val, även om vi presenterade det för henne. Vi kanske inte kommer att uppa hockey för Sixten lika mycket. Han har alltid älskat hästar, så varför inte ridning? Vi vill gärna visa upp alternativ som de själva inte skulle ha tänkt på, i vår 100 möjligheter-anda. Uppmuntra till att tänka större.

Hockey och ridning är tuffa kontaktsporter; båda kräver finlir och samspel. Fler killar spelar hockey, fler tjejer rider. Båda är materialtunga och äter mycket tid. Jag vet inte hur det ser ut med (alltför) tidiga satsningar och toppningar inom ridsporten, men det - plus attityderna, bråken - är något som jag inte gillar med (kill)hockeyn. Men jag gillar Trixas hockeyskola för tjejer, där man får en skön blandning kaxighet och kroppskännedom. Med ridning skulle Sigge få pyssla-om-andra (djur) inpå, något som A har mer av i sina lekar.

Och ser ni så fint de passar ihop, med sina långa manar? (bilden från när Alex ordnade att-få-vara-nära-djur-tillsammans-eventet i höstas. very mys.)

Natti natti

Idag blev det jobb och mammabesök istället för bloggande om ekonomiskt oberoende, så jag genar lite med en nedslag i de lagrelianska nattningsrutinerna. Så här hittade jag dom när jag kom hem sent efter träningen: Alma läsandes för killarna.

Mitt lilla trepack. Mitt gäng.

Du blir äldre du också, min son

För ett halvår sen: en drama king, med impulskontroll nolla och många känslor på en och samma gång, studsade omkring i Lagrelihus. Nu: bor vi med en förstående ung man med väl utvecklad empati. Han leker hemma hos kompisar, friktionsfritt och ljudlöst (nåja). Utbrotten är få, det går lätt(are) att säga förlåt. Lillis har blivit Storis och vågar vara hemma själv små stunder i taget.

Du blir äldre, min älskling. Och du blir bara gulligare.

En fredag som inte var den trettonde

Inför din hemkomst kan du tänka så här: vi älskar dig och längtar efter dig. Det är ett litet kaos hemma. Men tur att det inte är tvärtom. puss älsk

Messet till Johan igår. Sammanfattar veckan som gräsänka: mer kärlek än plikt.

Jag har inte

• packat upp väskan från förra helgen
• diskat vinglasen från i onsdags, och inte heller grytan
• tvättat en enda gång
• betalat för hela parkeringstiden (fuck p-automater som tar inte visa + går inte att sms-parkera)

Men däremot har jag

• prioriterat det ljuva livet
• levt fjälliv med bonusfamilj
• läst böcker, bakat, bastat, grillat korv med barna
• gått hem tidigare
• drömt framtid med vänner
• fått handmassage och ansiktsbehandling på hemmaspa av två juniora spaterapeuter (gurka och ansiktsmask included)
• lunchat på stans nyaste restaurang
• #100bloggat
• kvällslustjobbat

A woman's gotta do what a woman's gotta do, liksom. 

           Trots stirriga uppsynen: 

       very relaxed efter hemmaspa.

Friends

Ett litet gäng i en skinnsoffa i en fjällstuga.
Som gör saker tillsammans:
pruttar, åker stjärtlapp, läser, sover,
äter frukost, leker tjuv och polis,
håller efter lilla V, bastar, åker skoter/pulka/,
grillar korv, hoppar från förrådstak, spelar iPad,
busar, klättrar i våningssäng.

Som är kompisar. 

Gungeligung

Näst efter Stora hotellets storstilade entré in i Umeå mha en välregisserad nyckeljakt a la geocaching, så är nog gröna evighetsgungan på Bildmuseet (av Thilo Frank) Umeås nu mest fotade. Jag vill inte vara sämre, nädu, nädå.

Here goes: Alma goes gungeligung.

    Thilo Franks evighetsgunga på Bildmuseet. 

Det ska börjas tidigt

Sexåringen berättar om att "pojkarna tjuvkikar in i omklädningsrummet", "x jagade oss och slog oss på rumpan"och "x vill inte bli pussad, så vi jagar honom". Hon väljer hipstertrosor för "om byxorna blir blöta och pojkarna ser mina skinkor, då retas dom". Att vid sex års ålder fundera på hur man behöver klä sig för att undvika ovälkomna kommentarer, det tycker jag känns orimligt och otäckt.

När feministmamman lägger det ena till det andra och en tendens uppstår, även om vissa skulle beskriva den som subtil eller till och med obefintlig, då finner feministmamman det för gott att ta upp temat på dotterns utvecklingssamtal. Det här gänget ska hänga åtminstone fem år till, och man kan aldrig få för mycket prat om värderingar och respekt . Det ska börjas tidigt.

Och vad händer: jo, pedagogen tycker att det är helt oacceptabelt och har full förståelse för våra tankar (feministpappan och feministmamman är överens) och han har genast ett par förslag på hur de kan ta det här vidare i klassen.

Feministmamman och feministpappan går nöjda från utvecklingssamtalet.


   
   Jag kallar den 'sexåring på semester'.

Smaka smaka liten kaka

Smakleken, så geni. Förtjusande underhållning för både småttingar och storingar.

Gör så här: 
1. Fyll småkoppar med olika smaker (flytande, pulver, klumpar)
2. Sätt på ögonbindel (add some drama)
3. Mata, gissa, fnissa

Split in half, please

Jodå, det finns ett helt gäng skäl till att inte dela föräldraledigheten lika. Det är olika varianter och kombinationer av t ex ny-på-jobb, stora skillnader i mamma och pappas lön, ett uppiskrävande nystartat företag. För det är klart att vi egentligen vill vara jämställda, men just i vårt fall går det bara inte.

Och alla de här högst ind-i-vi-du-ella skälen råkar summera ihop till att män tar ut knappt en fjärdedel av föräldraledigheten. En kan ju misstänka nåt typ av systemfel, eftersom slumpen inte jobbar i tre fjärdedelstakt. Men asså, fölk måste ju få göra som dom vill med sina egna barn och hur dom delar upp sin tid! Vavava? Det jämnar ut sig med tiden, osv.

Bara det att om folk får välja fritt så väljer dom som tokar (läs: ojämställt). Och våra skattepengar ska väl inte finansiera sånt som tokar väljer (läs: ojämställdhet). Våra skattepengar ska arbeta för rättvisa livs- och arbetsvillkor och karriärmöjligheter (bland annat). Väl?  

Jag började skriva det här inlägget i somras, innan hösthetsen. Det var i samma veva som Maria Svelands suveräna sommarprat (lyssna och lär). Och ärligt talat vet jag inte nu vad jag ville komma fram till då. Nu är jag i alla fall jag och stunden mogen att åberopa individualiserad föräldraförsäkring.

Läs förresten Joakims 'män som inte är pappalediga sviker sina barn' som kickade igång Oxhens inlägg. 

Om jag styr mina barn?

Det händer att jag får frågor i stil med 'Styr du dina barn?', ibland något inlindade (i bacon eller annat skyddande hölje). De dyker alltid upp apropå jämställdhet.

Och svaret är: ja, jag styr mina barn.
Eller som jag ser det: jag/vi uppfostrar våra barn.

Så här: 
Vi ser till att de inte äter så mycket sötsaker.
De får gå och lägga sig i tid så att de vaknar pigga (nåja).
Det viktigaste är att respektera varann och att vara en bra kompis.
Vi stävjar slagsmål och retsticketendenser.
Inga konstigheter?

... och så här:
Vi maxar antalet färger i barnens garderober (Almas favvo fn är gul).
Vi peppar Sixten att leka familj.
Spajdumän är inte bara snabb, han är gullig också.
Alma spelar hockey - Sixten skulle hellre få rida.
Båda får pyssla och bygga och baka och skapa.
Vi minimerar könstypiska leksaker, och försöker snarare ge 'tvärtom'.
Huvudpersoner i böckerna byter ibland kön (för satan så många pojkar!)
Alma får vara cool och tuff (också), Sigge är en gulleplutt (också).
Lite väl mycket styrning för din smak?

Om vår styrning påverkar barnen? Ja, det hoppas jag verkligen.

Jag tycker Hanna beskriver det hela väldigt bra:

Uppdaterat: det här kan ses som en liten komplettering. 

Leksakstipsarn:

Det här är alldeles fantastiskt! Små gosedjur med personligheter, så att man kan hjälpa (sina) barn att uttrycka känslor.

Och på tal om små gulliga figurer - det här är ett pretty kreativt sätt att presentera Metros budskap Be safe around trains (varning: låten fastnar).