Hur en blick och ett glas saft kan bidra till jämställdhet

En blick.

Bob Hansson skriver så talande om hur något så subtilt som en blick kan hjälpa - eller stjälpa jämställdhet.

"Jämställdhet handlar delvis om blickar. Om vem som sätts i fokus. Och varför."

"För om sköterskan ska uppmärksamma pappan måste hon i samma ögonblick vända bort blicken från en mamma som ofta behöver allt stöd hon kan få. Vi vet inte om den jämställda blicken egentligen är den skelögda, men vi vet att den gamla normen att mamman är den första föräldern knappast gagnar henne."

"Förväntningar är skapande. Som barnmorskans förväntning på vilken av föräldrarna som ska vara den primära. Barnmorskans blick är således en blick som sträcker sig långt utanför det rum där den ges."

"Men den första blick som möter en nybliven familj, kan inte vara en blick som utgår från en norm som samtiden säger sig vilja lämna."

"Så i samma ögonblick som barnmorskan släpper blicken från mamman och inkluderar pappan, ger hon kvinnan möjligheten till en värld där hon inte längre är reducerad till den viktigaste föräldern."

Ett glas saft.

Herr doktor professor överläkare Bäckström dissade ett jämställdhetsprojekt med argumentet "Ska BB förvandlas till vuxendagis?" Mitt svar, som herr Bäckström tråkigt nog aldrig kommer att läsa: "Kan vi, Urban, till och med våga tänka att sjukvården, med så små medel som ett saftglas och ett inkluderande bemötande, kan bidra till att bekräfta och uppmuntra pappans hälft i föräldraskapet?"

Jahaja, tänker nån (du?), så männen ska få ännu mer plats??? (Det är väl ändå kvinnorna som har pressat ut en bowlingboll genom underlivet???)

Ett rungande ja! blir mitt svar, ty den lilla stund/blick som jag och Bob menar ska vikas åt pappa handlar inte om honom, utan om barnet och om att jämna ut ansvar mellan föräldrar. Vi behöver skapa plats för pappa i föräldraskapet, för i samma sekund ger vi utrymme för mamma att ta ett kliv tillbaka - och använda sin tid till annat. Vården ska ju hjälpa oss med det här, goddamnit, inte stjälpa.

En blick. Ett glas saft. Det är väl inte så mycket begärt?