Things need to change around here

Det finns bara en viss mängd tid, en viss mängd energi. Och så finns det en hel massa roligt/viktigt/obligatoriskt att göra. He djäll å prioriter. För intäkter måste matcha kostnader, input måste synka med output. Och nu, mina vänner, har vi ett uppenbart fall av missmatchning i räkenskaperna. Det finns inte lika mycket energi som aktiviteter.

Vi har lika delar framför och bakom oss av sjuveckorssemestern, och stress&vardag känns förvisso långt bort. Men upparbetad stress försvinner inte bara sådär, snarare tenderar tecknen att komma i efterhand.

Så jag måste ändra på saker och ting. Dra ner. Prioritera. Bloggen hänger löst, men än är inga beslut tagna. Vi får se hur det går med allt annat.

Med detta sagt checkar jag ut för lite fler heta dagar.

Puss

Din blogg, min terapi

Vi känner varann via jobbet, har lunchat nån gång och brukar cropswopa med varann - hon får äpplen och jag får gyllene kantareller. Hon är en vass som rackarn med orden, att lägga dem i en fyndig och intressant stapel. På Facebook har hon dessutom en tokigrolig sidekick, deras battlande blir till en festlig show mitt på en onsdag. Hon heter Sara. Hon har tre barn. Hennes man lever inte längre.

Jag har sagt till mig själv att jag inte ska läsa hennes blogg, där hon skriver om det fruktansvärda, otänkbara, avgrundsdjupa. Men jag gör det ändå, trots att jag gråter mig skrovlig och rödsprängd. Trots att hennes barn heter samma som mitt. Trots att jag och döden har ett obekvämt, rent av olustigt förhållande till varann. Trots att läsandet sätter oönskade tankar i galopp.

Ty Sara skriver så innerligt, så insiktsfullt, så gripande. Och kanske är det en del av min försoning med döden (som egentligen inte tagit ifrån mig någon som inte dog som gammal). Kanske hjälper det mig att förstå att livet kan fortsätta, även om jag (god forbid) skulle förlora en älskling. Kanske, Sara, blir din blogg och din styrka min terapi.

En fridag i Stockholm är inte en vardag i Stockholm

Ibland kan en förledas att tro, att en barnfri dag i Stockholms innerstad är representativ för ett liv i Stockholm. Det här att strosa omkring på Söder på en ledig och solig dag, från ett skönt häng med saknade kompisar till ett annat, med pitstops i hipstermeckats små karameller till butiker och restauranger (tex Pärlan, Hipp och Hjördis). Det är sol, soft och sött. Det ger mersmak.

Men alla dagar är inte som den vi hade i fredags. Det finns vardag i Stockholm också, har jag hört. Med stressiga dagishämtningar och inställda tåg och bilköer och människor som inte orkar vara trevliga i tunnelbanan, för det är ingen annan heller. 

Det är enkelt att förälska sig i någon som visar sig från sin bästa sida, med solglittrande ögon, förförisk mat och löften om mer, vackrare, bättre. Men den sexigaste är inte den bästa livskamraten.

Så Ume-åh, det är fortfarande du och jag. 

Skithögar!

Ibland är det som att de olika stresshärdarna lägger sig i en hög och bara surar och jävlas. Jag (du?) har varit där förr.

Det är jobbet och bloggen; huset som har imploderat och spritt ut klädesplagg och leksaker och lektyr i irriterande högar; två styck slemsäckar i höftnivå som har varit på dåligt humör sen oktober; vikten av hälsa, lämplig vikt och snygghet; kvantitetstidn och kvalitetstidn till barna; politikerna och storföretagen som bygger en skitvärld för våra barn.

Fint då, att jag får ta en halv timeout från verkliga världen i ca 16 timmar och skåda navel och ignorera dessa skitstresshögar. För när man dissar dom en stund så blir dom stötta i kanten och vill gå hem.

Länge leve ja

Den bästa policyn i vår relation är att vi alltid säger ja när nån vill hitta på nåt äventyr. Litet eller stort. Afterwork, resor eller träning. 

Såklart finns det nej och begränsningar, pga pengar, tid med familjen eller trötthet. Men undantagen är få. 

Nu till exempel sitter jag och dricker vin hos Lotta, och Johan och kidsen sover hos ma och pa. 

Länge leve ja-policyn. 

Jag är relationsmiljonär

Jag är rik, ty jag är begåvad med och omringad av kloka, omtänksamma personer som hjälper mig att växa. Kalla mig relationsmiljonär, ty jag har: 

... en man som kompletterar, utmanar och lugnar mig, inspirerar mig med sin altruism

... barn som bryr sig om andra, som älskar mig från Tandiland till Schina

... kärleksfulla föräldrar som tror på mig, en mamma som fångar upp mig när jag krisar, en hel familj som finns när jag vill

... kompisar som frågar hur jag mår, ger perspektiv och peppar igång

... kollegor som ger mig utrymme, beröm, respekt, kunskaper

Tack för allt det kloka och varma, hörrni. Det är skönt och gott att vara rik på relationer. 

    Ikväll körde vi vad ska jag bli när jag blir stor, fas 2

Jag ska köpa tid för alla pengarna och flyga ut över ängarna

Tre saker kan jag känna om gårdagens inlägg.

1. Det blev en del bajs. 
2. Humöret var tydligen inte på topp.
3. Jag vet inte jag hur det blev med den röda tråden där jag försökte väva samman bajs och inlägg. 

Men nu lämnar jag det bakom mig och hostar upp några tankar om tid (tio faktiskt). 

1. Jag har för lite tid. 
2. Jag sover bort en del av min tid. 
3. Jag önskar att jag hade mer tid. 
4. Tiden går fort.
5. Jag vill ge mina barn mer tid. 
6. Jag vill ha tid för mig själv, sk egentid.
7. Jag skulle vilja ha mer tid med Johan. 
8. Jag har ständigt saker på min att-göra-lista hemma.
9. Jag borde jobba lite mindre, det vore det rimligaste. 
10. Jag ska köpa tid för alla pengarna. Och flyga ut över ängarna. 

Clara har läst en intervju med Jessica Almenäs (hade kunnat vara Jessika Lagrelius) som vill ha mer tid, och "Tänk om man kunde köpa tid. Jag hade lagt så mycket pengar på det”. Clara mosar Jessicas resonemang som en banan: "Feltänket är bara när Jessica påstår att det inte går att köpa tid. För det är klart att vi kan köpa tid!" [...] "Det enklaste och snabbaste sättet att köpa tid är nämligen att gå ner i arbetstid."

Hon har ju rätt. Så smutt det skulle vara med kortare arbetsdagar. Eller en ledig fredag med hela familjen. Vilken ork, vilken energi, vilken glädje! Jag har jobbat 85 %, och skulle säkert få igenom det även nu. Men jag gör det inte. För att jag vill jobba, jag tycker det är roligt att jobba, men jag blir trött och stressad av att jobba? Det är så knaskork.

Varför funderar jag inte över hur lite vi kan klara oss på – istället för hur maxat jag vill leva? (by Clara) - det ska fasen bli mitt motto.

Nu ska jag däremot maxa sömnen istället för att fundera på hur lite jag kan klara mig på.

Hörsi!

Ekonomiskt oberoende, ekonomiskt obrydd eller ekonomiskt lycklig?

Lite för mycket miljarder nu, va? Många vill ha mycket, mycket vill ha mer, mest vinner när man dör. Vinster och avkastning på vansinniga nivåer och klyftor i Grand Canyon-storlek.

"Världens 85 rikaste personer har mer pengar än jordens fattigaste hälft, 3,5 miljarder människor, tillsammans." enligt välgörenhetsorganisationen Oxfam. Å t t i o f e m  p e r s o n e r. 85. Ja ni fattar. Det går att stapla hur mycket sån vansinnig statistik som helst, galenskapen tar aldrig slut. Mina två frågor till det här guldgänget: 1) när är det nog? och 2) vad i helvete gör du med alla pengarna?

Majoriteten av sökträffarna på 'ekonomiskt oberoende' innehåller prefixet "så blir du...". Ekonomiskt oberoende lockar mig inte. Inte en av mina drivkrafter. Ekonomiskt obrydd däremot. Att vara nöjd där jag står. Känna mig trygg. Komma ihåg hur bra vi har det. Inte ständigt utöka, maxa, trånasuktadregla, snegla dit fingrarna inte når. Jag har kommit en bit på väg.

Lätt att säga för en medelklassare. Vi hade tur i den stora lottodragningen som är livet. Vi kan resa, köra bil (försöker låta bli) och bo i hus; köpa tulpaner och julklappar och bjuda gäster på mat. Vi är friska (*pepprar med stora kvarnen*), har bra löner och föräldrar som sockrat våra liv.

Då får vi se det som vår uppgift att downsiza och gräva neråt i kostnadshögen, utmana oss själv att konsumera mindre - och jobba mindre. Och samtidigt skruva upp vår mikrofinansiering (Johan kallar sig affärsängel på nanonivå), investera solidariskt - och varför inte rädda liv.

Fenomenet ekonomisk lycka har blommat i USA, detta att även en medelinkomsttagare ska kunna uppleva sig själv som ekonomiskt oberoende. Och Clara har alltid tilltalats av tanken på att vara ekonomiskt oberoende. "Men jag vill inte vara ekonomiskt oberoende på grund av höga inkomster utan låga utgifter."

"Så många människor, allt fler i Sverige, lever i fattigdom och kan inte välja att gå ner ett enda dugg i inkomst. För då har de ingenting kvar. Kanske har de inte ens en inkomst? Och vad de flesta av dessa drömmer om är inte lyxen och överflödet. Det är tryggheten. Att slippa oroa sig över om det ska gå runt. Att veta att pengarna alltid kommer att räcka."

Och nu när hon tjänar pengar är det den lyx Clara unnar sig först:

"Att slippa oroa mig. Att slippa tryck över bröstet. Att slippa jobba heltid om jag inte orkar och vill. Jag vill använda varenda intjänad krona till högre frihet. Högre trygghet. Inte högre materiell standard."

Jag har kommit en bit på väg. Men har en bra bit kvar.

När en ligger där

Det kan tänkas att jag, grämaren, grönare-gräset-jägaren, ångraren, vill göra om, göra rätt på ett par grejer. Ja, när jag ligger och väntar på/fruktar döden. 

Som det här: att inte bry mig så jävla mycket om vad andra tycker. Kanske ska jag jobba i förväg, och tixempelt kicka igång en tidig fyrtioårskris genom att bli tonårsartat ointresserad av andras åsikter. "Orka!" "Men bry!!!" ska jag sucka, och tjasktugga tuggummi. Skita i om jag blir sen till dagis, köra min grej inför 750 personer, ranka mig själv som ca bäst, på ca allt. Sluta nerva, bara göra och njuta. 

Men jag låter inte nån annan designa mitt liv och min framtid. Ingen har försökt sig på det. Tur det.

Fina bilderna: från hyllat.se 

Det finns mer folk ångrar: 

En fredag som inte var den trettonde

Inför din hemkomst kan du tänka så här: vi älskar dig och längtar efter dig. Det är ett litet kaos hemma. Men tur att det inte är tvärtom. puss älsk

Messet till Johan igår. Sammanfattar veckan som gräsänka: mer kärlek än plikt.

Jag har inte

• packat upp väskan från förra helgen
• diskat vinglasen från i onsdags, och inte heller grytan
• tvättat en enda gång
• betalat för hela parkeringstiden (fuck p-automater som tar inte visa + går inte att sms-parkera)

Men däremot har jag

• prioriterat det ljuva livet
• levt fjälliv med bonusfamilj
• läst böcker, bakat, bastat, grillat korv med barna
• gått hem tidigare
• drömt framtid med vänner
• fått handmassage och ansiktsbehandling på hemmaspa av två juniora spaterapeuter (gurka och ansiktsmask included)
• lunchat på stans nyaste restaurang
• #100bloggat
• kvällslustjobbat

A woman's gotta do what a woman's gotta do, liksom. 

           Trots stirriga uppsynen: 

       very relaxed efter hemmaspa.

Blås bort mig, Jonne

Vi kan kalla honom Jonte, han var lätt förståndshandikappad. Han gick nåt år under mig på högstadiet. Jonte kunde blåsa bort folk, ja med hans oerhörda lungkraft flög storkillarna i nian flera meter.
- Blås bort mig, Jonte! skrek nån, Jonte blåste - och storkillarna skrattade. Åt, inte med.

Jag är ingen mobbare. Så vill jag åtminstone se mig själv, men när jag tänker tillbaka så ser jag mönstren genom alla stadier: de som inte mådde bra, som halkade utför, nerför. Som jag inte hjälpte. Som jag inte bjöd in.

Jag minns två, säkert var det fler, på lågstadiet. En mamma pratade med oss, med skolan. Det blev inte nödvändigtvis bättre av det. På mellanstadiet var jag sidekick till klassens leader of the pack. Hon blev tvärarg på nån ett par gånger (för nån skitsak), eller som det hette: nu är vi sura på x. Jag tog inte initiativ, men heller inte avstånd - jag hängde på. Surandet pågick under några dagar. Sen sa vi förlåt. En klasskompis på högstadiet frågade "Men Jessika, mobbade ni M?" Jag fnös, för det hade vi ju verkligen inte gjort, vi var ju bara - sura. Men så här långt senare förstår jag: vi mobbade.

I början av högstadiet fick jag känna på det: det var några som hatade mig. Ett trepack tjejer från stan, ett år yngre. Jag förstod aldrig varför. Det var jobbigt, konstigt, ovant att bli hatad (men inget jag tänker på nuförtin).

Jag vet hur det känns och vill skrika förlåtförlåtförlåt! till alla som kände sig utanför, som kände sig mobbade. Men det går ju inte nu. Så det jag kan göra är att hjälpa, att bjuda in de som halkar utför, nerför nu. För mönstren finns kvar även i vuxenvärlden, om än mer subtilt.

Vad ska du bli när du blir stor?

Ikväll: fetpepp på vår jobbworkshop!

Sex kompisar åt svampsoppa, drack vin och pratade strunt och viktigt. Sen: tog jag fram storstorarken (typ A1), ett till varje person, skrivsköna pennor och postitblock i regnbågsmånga färger. Frågade: skulle vi köra mini, medi eller all-in? Med det här gänget finns det inget annat läge än all-in, så det fick det bli. Workshop: på fisknivå (läs golv), kändes very kreativt, i paritet med fyrfältare i varm dusch.

På temat Vad ska du bli när du blir stor blev första uppgiften (och sista, vi hann inte längre) att ta fram sin målbild, sina visioner och drömmar. En och en berättade om sina tankar, och sen gick vi varvet runt så att alla kunde ge input, pepp och tips. Wow: vilka klokskaper, vilken kompetens, vilket driv - vilken friggin kapacitet som satt där på mitt vardagsrumsgolv.

Kontentan: just do it. Kanske i små steg, men vi börjar ... nnnnu.

 

 

Gungeligung

Näst efter Stora hotellets storstilade entré in i Umeå mha en välregisserad nyckeljakt a la geocaching, så är nog gröna evighetsgungan på Bildmuseet (av Thilo Frank) Umeås nu mest fotade. Jag vill inte vara sämre, nädu, nädå.

Here goes: Alma goes gungeligung.

    Thilo Franks evighetsgunga på Bildmuseet. 

En storm i ett vattenglas

Hej, det är jag som är vattenglaset. I mig bor en storm. Om en vill vara lite vetenskaplig kan en kalla det kognitiv dissonans:

bristande överensstämmelse mellan en persons olika värderingar, attityder och uppfattningar + mellan vad hen vill göra och faktiskt gör

Dessa mina interna stridigheter kommer ur Kriserna och kan sammanfattas som att jag har ändrat uppfattning om mycket här i världen (ja, det låter lite pretto, och det är precis det det är). Än har jag inte landat i vad det kommer att betyda för livet framöver - därav dissonansen.

Spikat är att jag behåller min man och mina barn. Och mina vänner. Familjen sitter säkert. Och huset vill jag nog inte bli av med. Grejer är ju bra att ha. I love kläder. Faktum är att jag vill behålla majoriteten av det jag har idag.

Därav dissonansen.

S/Y Glädjen

Jag går omkring i ett slags glädjerus. Pek- och långfinger sträcks upp i luften och stämningsflaggan är hissad. En 5- på skalan, av 5 (alltid av 5). Lycka handlar om hur nöjd man är med livet (se ovan). Och mängden positiva känslor i vardagen. In Sweden we call it a kick. Mina lyckokickar lägger sig på hög respektive låg nivå:

Ett nytt lysrör i förrådet
Springa till bussen - och faktiskt hinna med den
Matiga möten som tar oss framåt
En aw, med stans klokaste
En skaparfest, med stans kreativaste
3x gardinstänger på plats
En helg, med schtaans finaste (föräldrar)

Jag får säga som det är: jag är lycklig. Att jag ligger på historiskt (?) höga nivåer beror nog på att orken har kommit tillbaka. Och tiden. Efter en tjåkad (chokad? sjåkad?) höst var jag lite rädd att förra årets baksmälla skulle upprepa sig, men den verkar stanna hemma i år.

Utmärkande för lyckliga människor är att de (jag)

• ägnar mycket tid åt familj och vänner (yes!)
• har lätt för att uttrycka tacksamhet för vad de har (se första stycket) 
• är hjälpsamma (jomenvars)
• är optimistiska inför framtiden (ja och nej) 
• lever i nuet (jaja, lite igår men också imorgon, och idag)
• njuter av livets glädjeämnen (check)
• motionerar ofta (har danssteppat ikväll, tex)
• har livslånga mål och ambitioner (det vill jag mena)  

Lyllos mig.

De stora pilarna i livet

Det hör väl till att summera året som gått. Jag blir allt som oftast stressad inför denna uppgift; att minnas är inte det jag gör bäst. Men i år blir det lätt, ty livet har satt ner foten och pekat med hela handen. Johan brukar prata om att man ska följa de stora pilarna i livet - och 2013 gav mig ett gäng feta riktningsvisare att styra näsan efter.

Det var nämligen de stora krisernas år, tre stycken hann det bli. Inte genererade ur sorg och elände, utan av typen som vill en själv och andra väl, som leder en framåt. Kriser som kommer ur insikter; poletter som legat länge i fickan men som äntligen (sk)ramlat ner.

1. Min politiska kris
Jag har levlat upp nån nivå på solidaritet och empati - och hittat tillbaka hem efter lite vilsevaro (fast aldrig på fel sida gränsen). Det känns inte rimligt och ja, jag tror ordet är rättvist, att få ska ha så mycket och så många ska ha så lite.

2. Lilla klimatångesten
Det började med ett par inlägg och artiklar - och landade i något så pretto som i ett manifest. 

3. Fast i varumärkesträsket
I höst läste jag om grunderna i McDonald's varumärkesarbete (som kokats ner i I'm loving it) och ville kräkas en flottig big mac. Donken handlar inte om kärlek på nåt jävla sätt, ni vill bara tjäna pengar! Nu finns det långt snällare varumärken än McDonald's (t ex de jag jobbar med), men var går gränsen? Vem är snäll och vem vill vinstmaximera och hållbarhetsvägra till stjärnstoppsnivåer?

Dessa livets små jordbävningar har dragit igång 'vad ska jag bli när jag blir stor'-funderingar modell större (obs att jag trivs där jag är nu). Men krishanteringen har även fört med sig ett gäng förslag på resrutter. Jämställdhet, hållbarhet, rolig kommunikation är topplistat innehåll till nästa jobb. Polarbröd står numer högt upp på listan över arbetsgivare to be. Norrmejerier en gammal favvo.

Inspirationstack bl a till följande personer som föreläst i Umeå under hösten: Sofia Falk, vd för Wiminvest som jobbar med att få kvinnor till ledande positioner. Anna Borgeryd, styrelseordförande och hållbarhetsivrare i Polarbröd. Christina Knight som intervjuat kvinnor i reklambranschen om att vara just kvinnor i reklambranschen. Och Lotta Snickare, ledarskapsforskare.

2014 får vara året när jag summerar de nya insikterna och drar upp taktiken för Det Ultimata Jobbet.

Andra nedslag i 2013: 

På kurs med - Berghs | En liten 40-årschsfescht | All denna ångest

Resorna, oh resorna | Titta, en sexåring! | Den mentala baksmällan

Upplopp på upploppet

Vi balanserar slak lina och fokuserar blicken långt framför oss. Det är inte alls så många dagar fram till jullovet. Fram till dess kan det gå lite hur som helst. Ett livspussel som hjälper oss på traven - eller tusentals galna pusselbitar i en stressig och inte så skön hög. Här gäller det att sortera ut det som är viktigt.

• Representativt hus när det kommer gäster - inte alls viktigt, smuts är kul! (som dom säger, tvättmedelsgänget)
• Barn som kommer i tid till dagis och skola - sådär viktigt, skulle vara för deras skull då
• Jobba undan all tvätt - nolla
• Undvika snäs och väs - alltid viktigt (men ibland svårare)
• Äta nyttig mat och 5x frukt&grönt varje dag - nja (sorry mamma)
• Behålla lugnet - ja här har vi nåt, den tar vi
• Diska undan - nej
• Rensa i klädhögen nedanför sängen, med 100 kläditems - nix!
• En perfekt presentation på Berghs-kursen - not so much

Om vi (läs: jag) ska undvika upplopp och inre kravaller på den här slutsträckan är det ba å prioriter. Och känna lugnet. Och faktiskt: det känns rätt lugnt. Jag satsar på en lugn defilering i mål.

Vanföreställningar

Det finns en del självklara saker här i livet:

• Klart vi ska ha bil!
• Klart mamma måste vara ledig före pappa (och minst 6 månader)!
• Klart Sverige ska ha monarki!
• Klart man ska äta kött! 

Korvspadsklart. Eller vänta. Stopp. Paus. Kan man tänka sig att var och en drar av sig foliehatten, sätter på sig tankehatten och börjar reflekterar över våra liv, traditionerna och strukturerna vi har byggt upp? Kan man tänka sig att man börjar från andra hållet: om jag inte skulle ha bil, hur skulle jag lösa den här resan?

Det ska gudarna veta, att jag inte är deras bästa barn. Men jag vill ha det sagt, att just nu upplever jag en stor mängd oresonlighet i många diskussioner. Känns lite okritiskt och oreflekterat. Och jag vet att vi kan bättre än så.

Bara det.

When I go bom bom bom!

Idag knäckte jag mitt all time high på bodypump: fem på en vecka. Sjukt nöjd är ordet, sa Bull.

Jag kan inte riktigt få nog av bicepslåten, den är bara så läcker och suggestiv och rytmisk. Lyssna bara:

Pusselbit, lägg dig

I fredags föll så mycket på rätt plats, smått och stort. 

Vi har en ren bil. 
Jag ska bli smartare. (se förra inlägget) 

Snart på en näsa nära dig, nån av dessa: 

Det behövdes inte mer än så för att jag skulle bli stissig på jobbet och i det närmaste obrukbar. (Om chefen läser det här kan jag trösta med att jag jobbade onsdag kväll, alldeles för länge.)