Jämställdhet min greppbara bakdel

Idag: vaknade till män som i knakande lädersoffa recenserar kvinnors kroppar, som så många dagar förr. Men nytt idag: dom gör det i dansk public service-tv. Det görs i jämställdhetens namn, och jag viskar till ingen, för huset är tomt på familjemedlemmar: ÄR NI HELT KOCKOBELLO?

Det ska "belysas kvinnans roll i samhället" och plockas fram "mer realistiska bilder på hur kvinnor ser ut" och visas att "här är männen trots allt de mest avklädda".

Vi är vana vid försvarstalen.
- Äh, vaddå, vi analyserar ju bara. Försöker förstå. Vi är ju rädda.
- Äh, vaddå, det här är ju en vanlig kvinnokropp. We make her feel like a natural woman.
- Äh, vaddå, de gillar komplimangerna.

Och ingen vill kännas vid att det är ett upprepande, repande, skivrepigt mönster.

Det handlar i grunden om jämställdhet, säger dom. Jämställdhet min greppbara bakdel, säger jag.

Helt oavsett

Oavsett mängden intresse från ert håll av att veta: vad jag gör just nu - i en gnällig ton, så är det just det här ni kommer att få veta just nu. Av mig. Nu. (Eller om jag ska rekommendera nåt: läs bara sista stycket.)

Jo, jag klickar igenom mapp för mapp på a) hårddisken och b) backupen för att kolla för varför backupen visar 260 GB, och hårddisken 465 GB. Jag och maken har nämligen utvecklat viss skepsis för backupsystem och -program (refresh memory 1 and 2). Och uppenbarligen finns det anledning att tvivla (se ovan diskrepans). Jag gör detta, för att kunna uppgradera operativsystemet till Snow Leopard, ett måste för att sen eventuellt gå vidare till nåt Lion och kanske till och med Snow Lion. Ja, eftersom vi inte har uppgraderat på ett gäng år, går Snow Leopard inte att köpa i butik, så det har jag håvat efter på facebook. Och sen då, jo sen ska jag in-handla och -stallera Lightroom, eftersom vi har nolla förtroende för iPhoto (som tuggade upp bilderna, se 1 och 2 ovan). Efter detta ska jag försöka sortera in bilder som nu finns LITe VARStANs på datorn, hos madre padre, och elsewhere. Det blir ett jävla detektivarbete, eftersom det kan finnas flera kopior. Och ett jävla sorteringsarbete. Därefter ska jag IDIOTsäkra med ett värstingbackupsystem så att vi ALDRIG mer blir av med bilder. JAG HÅLLER PÅ ATT JOBBA UPP ETT LITET VANSINNE HÄR, KÄNNER JAG.

Men allt det här hinner jag inte nu. Så god natt (jag kapslar in min vrede och vecklar ut den imorgon kväll igen) och puss på pannan då.

Inmålad i det där jävla hörnet

Gorm, morr, fuck. Jobbdatorn kör långsammare än en långtradare i uppförsbacke, måste tänka tretton sekunder för att spara ett jeddra word-dokument och vägrar skriva ut. Plus att jag känner mig ny-på-jobbet, har tömt cache-minnet över sommaren och jonglerar 8 parallella aktiviteter samtidigt.

OCH JAG HAR INTE ENS NÅN ATT SKYLLA PÅ!

Förutom mig schölw. För jag har proppat jobbdatorn full med bilder på sommarSverige, finbarn och sandkorn. Eftersom min egen dator är hos doktorn och minneskorten till kameran är lika späckade. Så jag lånar temporärt lite utrymme. Jag har erkänt tilltaget för vår IT-person, och idkar stor ånger.

Läget är ohållbart, sammanfattningsvis. Jag står inmålad och jämfotahoppar argt som min son.

/biggan

Välkommen hem, älskling!

18959 bilder ligger på datorn, som äntligen kommit hem till mamma. 57 GB minnen, upplevelser, älsklingar, vackerheter, känslor.

Fast. Dom visar sig inte från sin bästa sida. Jag hinner få en glimt av tumnaglarna, under en ljuvlig liten hoppfylld sekund. Men sen försvinner dom. Poff. Det ser ju verkligen ut som att dom ligger där. Så vad är problemet?

Jag fick i alla fall hoppet tillbaka av Soondata, som enligt egen utsago räddar 8 av 10 hårddiskar. Så om jag inte hade badat med hårddisken (nädå) eller lagt den på grillen (nix), så fanns det stora möjligheter för återförening.

Och så snart det här är löst, kära ni, ska jag genast börja blogga som en vanlig männisch och sluta gråta över spillda bilder.

Hörsi!

Crash and burn

Gulp, min fasta punkt i livet är nära branten.

Vi har piskat gamle trofast för hårt, för länge, fast hon? han? i början försiktigt och sen allt mer högljutt försökt påpeka att det går trögt. Tack gode Gud (= Johan i det här fallet) för säkerhetskopior på den externa hårddisken. Men Gud/Johan, är du heeelt säker på att du fått med allt? För jag vill helst inte boota om mot backupen och upptäcka att inte en enda av våra 10000 bilder på våra barn finns kvar.

Kom igen, macen, du klarar dig!

Och vem tusan var det som kom på att jag skulle göra det här?

Jag överför och parkopplar trippla maskiner och skriver ip-adresser och delnätsmasker och pluggar in ethernet-kablar och poweradapters och testar lösenord på lösenord. I´m a fucking routerinstallerare!

Och vem kom på tanken att den tålamodslösa skulle ägna sig åt det här?
Jaha, det var ju jag.

Okej okej, ni behöver inte klistra en tokorange lapp på uttagen, jag hade väl ändå inte tänkt börja plugga in en massa sladdar och försöka köra på känsla.

Men nu ni! kan ni koppla upp er till the Lagrelius wifi.

Natt i Lagrelihus

Lilleman älskar rutiner och traditioner. Var han nu har det ifrån, inte från den här hoppsan-hejsan-hoven-droven-familjen jallefall, kanske mer som en motreaktion.

När han så vid 03.06 imorse bestämde att det var morgon försökte han hulka sig till en av pappan etablerad standard operating procedure: hämta täcke på kontoret, gå till soffan, se tv (S), sova (J). Mamman sa njetski; - det är natt! Han tjormade lite när jag mojsade ihop oss på kontorssoffan, men pillrade tårna sömniga mot mina ben.

[Men sen tjöt Alma vältajmat. Två sömnvägrare blev åtminstone en för många för mamman, som förpassade dottern till den nu lediga platsen i master bedroom.]

Och så somnade lilln och stora till slut, lycklig hos var sin förälder.

01.33

Helvete! Ja, jag känner att det är befogat.

För nu har jag, efter fem timmars degduttande, missat på sista - och kanske viktigaste - steget: gräddningen. Rekommenderade 45-50 minuter krymper till en halvtimme, eftersom jag glömde dra ner till 200 grader efter 5 minuter. Mörkbrun yta, men än inte svart.

Vi smakar. Gott, men inte himmelskt if you ask me. 

Helvete!

Meanwhile

Jag ruvar på a) ett aplångt inlägg och b) ett bröd som knådas 10+3+10+5 minuter, vilar 30+30+10 minuter, jäser 120+60 minuter och gräddas 45 minuter. Jag får verkligen hoppas att c) inlägget blir formidabelt och d) brödet himmelskt och oöverträffat.

23.39 degen vilar för sista jävla gången. Under tiden lägger jag ut några bilder på vansinnigt fina antikstället i Skåne som vi alltid dreglar förbi.

Ajabaja specke

Månadens hött med näve går till SpecSavers, som två gånger av två misslyckats med sin, alltså min internetbokning. Förra gången skrev jag in uppgifterna, blev förvisso uppringd men fick sen upprepa samtliga uppgifter igen – för hon stod vid en annan dator. Den här gången har jag inte fått nåt svar sen i torsdags. Lite action, bitte die Leute.

[Och om dom nu har nån ordning på sin bloggbevakning, så kommer snart nån från SpecSavers att hitta just till min blogg. Välkommen hörrdu, fixa problemet, pls.]

Fruktansvärda ord instängda i frustrerad kropp

Det finns ord som jag kan använda för att beskriva min frustration över att vi aldrig aldrig aldrrig får in TV i TV:n.  Men, som den behärskade människa jag är, låter jag dem inte spridas i den stilla Sofiehemsnatten. Istället kapslar jag in min vrede till en liten, men väldigt explosiv bomb. Men jag varnar, den kan explodera vilken sekund som helst.

Och då blir det inte nådigt att heta Umeå energi eller Canal Digital eller - ja än vet jag inte vem som förtjänar denna min ilska.

________

Uppdaterat, lite senare: vi har TV. Hurra. Jag behöver inte gorma. Hurra.

Uppåt värre

Fy bövelen för sjukdomar, ja jag måste ta till ett sånt kraftuttryck. Vi har sjukstafettat oss igenom vabruari, och det tar inte slut. Icket. Magsjuka (ettan kort, tvåan och trean drygt ett dygn), feber & halsont (först tvåan länge, sen fyran i en vecka, följd av ettan och igår: trean). Uppochnerfebern belägrar fortfarande ettan och trean, och nu känner tvåan av bihålorna. Kämpaa emoot!

Bannat vette, jag som har en awesome aw med jobbet imorgon.




Förresten testar jag lite pingande och bloggkartor.

Onödiga mamman

Sur måndagmorgon i Lagrelihus, mamman har inte sovit. Lilla A vill se mer film, men mamman säger nej. Mamman har jättelite tålamod en dag som denna. Hotar med totalt filmförbud om lilla A inte slutar gråta. Trötte S myser i knät på mamman, så mamman vill inte ens pussla med lilla A. Sammanbrott. Lilla A stänger in sig på kontoret och gråter i 10 minuter.

Mamman sätter på film på tv:n (med en totallam ursäkt om att det nyss utfärdade förbudet gällde film på datorn) och lägger sig att vila med lille S. Slumrar. Lilla A kryper ner bakom efter en stund. Sitter/ligger/leker/pysslar i en timme. Knäpptyst. Som att hon förstår att mamman behöver tjuvsova lite.

Sen blir allt mycket bättre.

Provokation!

Trafikplatsen Strömpilen, en finne i rumpan på alla cyklister och gångare. Jag blir så vansinnigt provocerad över att dom (ja, vilka är dom rackarna??) som planerat stället har prioriterat oss lägre än - fridlysta grodor eller nåt.

På min egenhändigt snodda, egenhändigt extraillustrerade bild ser ni hur uppfuckat det är att behöva svänga runt 3 gånger (grön rutt). Jag och min räservagn får gå yttervarv runt bilvägen precis hela sträckan, för att biljvlarna ska få gräddfilen. Jag har inte räknat på det (än), men det kan väl inte ha blivit så mycket dyrare att dra en repa ner mellan sliperiet och Elgiganten (rosalila pil). (Bortse från röd oval, den följde med den snodda bilden.)

Precis just nu känns det kanske inte så upprörande, och ni kanske har nolla i förståelse för denna min frustration. Men ni ska i alla fall veta att det känns fruktansvärt. Varje gång jag går där. Ni utombyssare, kom till Umeå och hälsa på vettja, så ska jag både visa katastrofen och gnälla lite extra.

Hej då! från häxan surtant.

Ankeborg

Jag säger det, det börjas kännas lite mastigt. Jag tänker Anna Anka. Det började lite light (?) med Svenska hollywoodfruar. Och så kom intrånget i den svenska folksjälen på självaste julafton: Anna Anka och hennes vänner. Sen trodde man att vi hade fått nog av den här bruden, men icke. Nu manglar TV3 in en dokusåpa om vem som ska bli hennes assistent. Jodå, mjölka på bara. Och kändisskapet bygger på provokation blandat med ren idioti. Känns hon inte lite seriefigur?



"Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet."
"Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

Ja, så mycket dumt. Och det finns ju fler. Av dom provokativa, aningens ytliga, en del lite puckade men oerhört pr-smarta. Värst hittills. Men det är det som är poängen. Dom här donnorna är så irri att folk (som jag) måste ondgöra sig (mig) för andra (er), och så får dom tittare/läsare och så tjänar dom pengar. Jag gick rakt i fällan.

What´s the fuzz, tell me what´s happening

Nej, nu måste jag ge mig in. För nu tycker jag att proportionerna har urartat. Okej, hon har en 6000 kronorsväska. Som hon har fått av en väninna. Och hon ska jobba för de med mindre pengar, som aldrig i livet skulle ha råd med en Louis Vuitton. Och hon borde ta det lite lugnt med tanke på sina tidigare historier - okej att dra runt på väskan, men kanske inte flasha den i en sån symbolisk uppställningsbild. Osmart helt klart (eller PR-kupp?).

Men va fanken. Det finns två skäl till att den här debatten blossar. 1) Det är en kvinna. 2) Det är Mona Sahlin.

And that´s all I have to say about that (även fast jag kunde fördjupa oss i bilden av kvinnor kontra män i media och all annan tänkbar ojämställdhet).

På andra platser i världen

När det är som vanligt får man böter eller fängelse om man knackar sönder näsan på nån. När det är hockey får man 2+2 minuter. Jag förstår det icke, och jag blir argh-arg när jag tänker på det. Som Bo har uttryckt det - "Vad är det egentligen för skillnad på Wernbloms attack och en misshandel på en restaurang, förutom att attacken ägde rum på en hockeyrink?" - i en fundering om fega kärringar och tuffa grabbar på Idrottsforum.

Idag på fikat var vi 3 mot och 2 för - de våldsbejakande reglerna. För bejakande är inte att ta i, tycker jag. Mina två kollegor hävdade att människan måste få utlopp för sitt begär att se våld. I stil med "I alla tider..." "Människans natur..." "Annars kommer det ut på annat sätt...". Ja, det är så dumt så jag tvärdör.

Nu får det vara nog!

Ja, det får det. Med allt gnäll, alltså. (Alma är förvisso risig i magen fortfarande och det luktar vab imorgon. Och vi fick ställa in vår inflyttningsfest i lördags. Så perfekt är det inte än.) Men having that said så är det bara muntert och festligt alltihop.

Till exempel har vi fixat lite husgrejs.

Gunilla & Peter har köpt ut två expedit-hyllor åt oss/Alma, så nu ska hennes grejer rätta sig i ledet.

Ett tvåpack Saturnus sitter nu i vår hall och äter många jackor.















Och Almas (och soon-to-be-Sixtens, nu är det bara 4 veckor kvar) hängare är en arg (eller egentligen kanske bara likgiltig?) hund. Jag var inte överens med Johan när han köpte den på loppis, men nu ser jag ju hur perfekt den blir (och hur nöjd Alma är över sin hund).















Ett tut för den fina och bamsestora disajnersch-trumpetlampan som vi fick av Johans föräldrar. Bakom hänger dom rackarns skeva teakbetsade tavellisterna.

Nära -brott

Nu får det hända nåt. Antingen slutar Almas mage vara på dåligt humör (=genombrott). Eller så blir jag på farligt dåligt humör (=sammanbrott). Jag gnäller som en surgubbe och tycker att allt är sunkigt och jobbigt. Jag hinner inte lämna över till min vikarie, det enda jag gör är att jobba eller vabba eller både och, vi kanske inte kan ha festen i helgen, vi måste egentligen städa klart ikväll och jag vill bara äta godis och se film. Suckelisuck.

Senast söndag räknar jag med att vara en kul tjej igen. Ses då.

Lyx-pyx efter usch-rusch

Fy fanken, veckan har varit tung. En massa jobbgrejer har flåsat efter mig och aldrig ville 3-timmarsmötena ta slut. Helt speedad blev jag, lite uppspärrade ögon och lätt andfådd. Och i förrgår natt straffade tempot ut sig, med några vakentimmar mitt i.

Bätte, säger Alma och nickar. Joo, nu är det bätte. Idag har jag jobbat undan, slutat i tid och hoppsan-hejsan ätit middag på gomatstället 5 knop. Vår kvartersrestaurang, typ. Kittlade dödsskönt i kistan.