Och svaret är: ja, jag styr mina barn.
Eller som jag ser det: jag/vi uppfostrar våra barn.
Så här:
Vi ser till att de inte äter så mycket sötsaker.
De får gå och lägga sig i tid så att de vaknar pigga (nåja).
Det viktigaste är att respektera varann och att vara en bra kompis.
Vi stävjar slagsmål och retsticketendenser.
Inga konstigheter?
... och så här:
Vi maxar antalet färger i barnens garderober (Almas favvo fn är gul).
Vi peppar Sixten att leka familj.
Spajdumän är inte bara snabb, han är gullig också.
Alma spelar hockey - Sixten skulle hellre få rida.
Båda får pyssla och bygga och baka och skapa.
Vi minimerar könstypiska leksaker, och försöker snarare ge 'tvärtom'.
Huvudpersoner i böckerna byter ibland kön (för satan så många pojkar!)
Alma får vara cool och tuff (också), Sigge är en gulleplutt (också).
Lite väl mycket styrning för din smak?
Om vår styrning påverkar barnen? Ja, det hoppas jag verkligen.
Jag tycker Hanna beskriver det hela väldigt bra:
Uppdaterat: det här kan ses som en liten komplettering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar