Att vara chef

Jag kan sen en tid tillbaka titulera mig chef. Det innebär mycket ansvar och suger mycket kraft, ska ni veta.

Som ledare jobbar jag med att delegera, förhandla - och väldigt mycket med motivation.

Jag lockar och pockar och lirkar och tricksar. Jag busar till det ibland, och ryter andra gånger. Jag tar på mig tålamodshatten eller trummar med fingrarna. I vissa situationer hjälper mina uttänkta pedagogiska ansatser, ibland kör jag grisspel. Min partner backar upp, och ibland hjälper inte ens det. Då är det viktigt att ta den lilla medarbetaren åt sidan, för att markera allvaret.

Under våra utvecklingssamtal pratar vi om hur saker och ting måste förändras för att vi ska kunna fortsätta jobba ihop. Vissa gånger blir det löneförhandling inpå - what´s in it for me, undrar hon. Jag är naturligtvis noga med att föra fram hennes positiva sidor också, även i det operativa arbetet.

Den lilla påläggskalven har i stort två arbetsuppgifter. Att sköta sig själv och assistera chefen, dvs mig, med att hålla koll på den yngre kollegan. Den senare sköter hon med bravur, bortsett från att hon tenderar att liksom lägga sig på honom. Hon tar även stort ansvar för sin egen arbetssituation. Men på senare tid har jag upplevt att hon vill köra sitt eget race lite för ofta. Självständigheten tippar över till självstyre, och hon är inte fullt lika samarbetsvillig och positiv.

Att vara chef. Det kan vara trist. Och tråkigt. Och alldeles alldeles underbart.

Nu räcker det

Idag har jag fyra uppgifter:

1. stiga upp (halv 12, check!)
2. promenera till dagis, hämta Alma (check!)
3. göra middag till fina vänner (check!)
4. sällsa med Emma & Linus framför brasan (check!)

Ja, detta fyller min dag idag. Den här mängden klarar jag galant dagar som dessa. Andra dagar klarar jag oändligt.

Men min man

Men den här Johan, han är då alldeles fantastisk these days. Ja även annars, men i dessa graviditets- och småbarnstider är han liksom på topp.

• passar upp på den sura gravida
• masserar svettiga fötter på förlossningen
• tar det mesta av Alma-stöket, under graviditeten och efter
• leker mexikan och får Alma att vilja borsta tänderna
• tar rollen som bad cop och ställer krav på trilskalma
  
• får Sixten att somna som en björnunge på bröstet
  
• räds inte lite bäbisskrik (tur att det är jag som har den ultimata räddningen = maten, jag blir helnervös av skrik...)
• ser till att mamman får bästa knarket = epidural
  
• skottar snö som värsta snöslungan
• lirkar, trixar och busar med Alma i hennes omöjliga stunder
• utför omöjliga order från mamman
• läser varje bokstav i boken om André, 41 sidor

Allt detta och mycket mer, under liten och ingen protest. Go Johan, du är bäst!

Den Perfekta Mamman, del 1

Den Perfekta Mamman har börjat laga mat på recept, och planera familjens inköp. Och det är ju faktiskt rätt schysst... Lättare att bestämma mat, lättare att handla, roligare att laga maten.

Numera får Coop tycka till om våra val. Alternativ-ännu-enklare-men-dyrare: hemleverans av mat utifrån färdiga recept.

Kvar är Lagrelius hoppsan-hejsan-planering, långa sovmornar och stokastiska städrutiner. Om ni nu trodde att vi blivit för präktiga och rutiniserade. För vad vore Jessika utan lite trams och glömskheter?

Lycklig mjukost

Idag är min day-in. Ibland får man gå runt i morgonrock, vägra uteaktivitet och spela flera barnfilmer i rad. Väl?

Annars vill jag mest jubla lite försiktigt åt livet. Ofta these days måste jag gå omkring och tugga på mina små och stora lyckligheter i livet. Johan är den bästa, min bästa; vi har två fantastiska barn (dessutom en av varje!); vi får sova på natten; jag bara älskar vårt hus; vi har fina vänner och fantastiska familjer; Sofiehem is the place to live; Ålidhemsbibblan är mysig; jag ska vara ledig 10 månader till; Sixten kan dricka ur flaska; vi har bestämt hylla till vardagsrummet; vi har två skidresor på g; jag har ett roligt jobb att komma tillbaka till. Och mer.

Det finns liksom ingen hejd för hur lyckan kan svälla över ibland, så att det känns fysiskt , ja nästan så det gör lite ont. En annan stund kan det kännas alldeles becksvart, så jag njuter obegränsat när euforin faller på.

Nu gäller det att leva upp till vår "perfekta" fasad. Värna och vårda vår relation; vägra tjafs och separation; ta hand om våra barn; hantera konflikter; ställa krav; flöda kärlek; reda ut problem; se lösningar; ta rätt beslut. Ja, ni fattar. Vilken jäkla mastodontuppgift.

En mamma roar sig

Konstaterade just att jag hunnit med 4 biobesök och 1 Cirkus Cirkör på typ 2 veckor. Jag pinkar inte illa.

Tvåbarnschocken äär du?

Idag fyller Sixten 6 veckor och 1 dag. Han fick godkäntstämpeln i rumpan hos doktorn igår. Jag får banne mig en godkäntstämpel för en tjusig och aktiv inledning på föräldraledigheten.

Sånt här gör vi nuförtin:
gympa för mammor och bäbbar (ti)
öppen förskola (må+fr)
snart innebandy med jobbet (on)
strömpilen + lunch + varm choklad. Med fartigt avslut: tippa skrikSixten på sängen - stuva Alma i sin, av med hennes overall och underställ - hämta mjölk & fil från vagnen ute, in i kylen - hämta resten av det inhandlade, lämpa i hallen - svettigt! ta av min egen jacka - hämta illskrikSixten, ta av alla hans kläder, byta blöja, kränga av mina täckbyxor - krypa ner i sängen - knäppa fram maten - amma/sova.
framför brasan i timmar med superEmma, däst av pizza. Alma + Sixten (den äldre) + Melker.
ålidhemsbibblan
pyssel, läser bok, ser film, bygger koja, åker pulka (Alma-stuff)
barnvagnsbio
barnbio
toksover

Rackarns vad vi håller igång. Och jag undrar lite kaxigt: var är den? Hit me, tvåbarnschocken!

Vad är nu detta?

Ja, den här bloggen alltså. Mittialltihop fick Jessika persika en identitetskris, och undrade vad det ska vara bra att blogga för. Varför skriver jag, vem vill läsa om min nya lampa eller mitt taskiga humör? Är det här en inrednings-, språk-, en rakt av personlig blogg? En bajsblogg? Den lilla marknadsföraren i mig ville veta målgrupp och syfte.

Kan det få vara så att jag skriver mest för mig själv? Mitt minne känns ibland som en liten repstump. Bra, men kort liksom. Att blogga, skriva dagbok (för det gör jag också, typ), fota, filma, skriva upp biobesök och festliga sms, spara sentimentaliteter och småkrafs - är ju ett sätt att dokumentera, analysera och minnas mitt liv.

Äsch, det här är nog mest ett utspel för att täcka oron för att förhäva mig. Jag vill ju att ni, (stor)familj och vänner, ska se hur jag (och vi) har det i livet och i huset och i huvudet och i Umeå. Jag vill att ni ska vilja veta, kika på bilder och fnissa åt mina fantastiska tokroligheter.

Hence.
Målgrupp: ni och jag
Syften: un(e?) amuse bouche d´Jessique (ni), minneskarta (jag)
Innehåll: det jag finner lämpligt, lustigt och intressant

What´s the fuzz, tell me what´s happening

Nej, nu måste jag ge mig in. För nu tycker jag att proportionerna har urartat. Okej, hon har en 6000 kronorsväska. Som hon har fått av en väninna. Och hon ska jobba för de med mindre pengar, som aldrig i livet skulle ha råd med en Louis Vuitton. Och hon borde ta det lite lugnt med tanke på sina tidigare historier - okej att dra runt på väskan, men kanske inte flasha den i en sån symbolisk uppställningsbild. Osmart helt klart (eller PR-kupp?).

Men va fanken. Det finns två skäl till att den här debatten blossar. 1) Det är en kvinna. 2) Det är Mona Sahlin.

And that´s all I have to say about that (även fast jag kunde fördjupa oss i bilden av kvinnor kontra män i media och all annan tänkbar ojämställdhet).

Upprättelse

Det var nog lite orättvist att hoppa på Sixten sådär alldeles i början. I själva verket är han en välvilligt inställd person, som önskar sina föräldrar god nattsömn. Boven är magontet, men nu när vi fischat lite minifom så verkar det bli till sig. Första sovpasset - som i vår supervridna tidsuppfattning börjar vid midnatt eller 1 - ligger oftast på 4-5 timmar. Det inte dumt, som Alma skulle säga.

Mina fantastiska underbara barn. Sover som små grisar på natten.

Lite finare, lite bättre

Mitt modeliv post graviditet känns något avstannat. Det är typ 10 kg kvar till må bra-vikt, så det är ju bara att börja gräva neråt (inåt?). Och det löser sig ju så småningom. Fast inimellanperioden (läs: tjockoperioden) räcker väl typ ett år - om det följer schemat från förra gången.

Igår var jag och klippte mig och köpte inimellankläder. Jag kände mig genast lite snyggare och mådde lite bättre.

Umgås inte med

Det är ett litet förrädiskt ord, det här aldrig. Det hänger gärna med sina nesliga sidekicks och likabetydingar (aldrig mer, aldrig i livet, sista) och har liksom nåt definitivt över sig. För en som har lite svårt med vissa känslomässiga bokslut är aldrig och co otäckingar. Jag blir aldrig mer tonåring. Sixten, min sistfödde (?). Sånt här har ju sällan så mycket framåtverkan och konstruktivt i sig. Receptet är naturligtvis att aldrig tänka aldrig. Jag vet ju vad motelden är: njuta av bara attan i stunden.

Så från och med igår noterar jag alla njutbara stunder med Sixten (och Alma). För det är ju sista gången...

Inflyttade

Idag har den här älsklingen flyttat in till mig och mina älsklingar.






















Och Kartio-glas från Iittala.

Och en ekostekpanna.

Och ett - nej två par skor.

Och lådor för fruns underkläder.

Och ett amningslinne.

Tja, vad säger man - shopping mania? Neeej inte då. Utan behovsstyrda välplanerade inköp, som klumpat ihop sig bara.

Ingenting som inte lite bröstmjölk kan fixa

Det är så skönt, bröstmjölk kan lösa dom flesta problem som uppstår. Ont i brösten, rött i bäbisrumpan och andra dumheter. Fast tvyärr inte dåligt mammahumör eller snigelfart.

Det är fyra sjusovarsniglar i vårt hus, det går icke fort. Det tar tid att amma, ingen av oss har nån framåtriktning och våra morgonrutiner slutar vid 1-2. Det är iofs gött att softa, men det finns en gräns för hur mycket man kan tryna/peta-i-naveln/sova till kvart över 12. Vi har lite ambitioner, men dom fastnar i tankestadiet. Vi hinner bara basics, typ skotta, tvätta och laga mat. Jag känner mig bakbunden, eller sådär hopplöst långsam i benen som man blir när man ska springa ifrån busarna i drömmen.

Men inte att missförstås, det är bara takten jag är missnöjd med. Övrigt är ljuvligt och underbart. Sixten/knorrhane/rumpnissen/mekkitrollet/Zig zag är fin som snus. Han ser ut och låter lite som Alma, men är ändå en egen person. Han grimaserar och knorrar. Han tittar och betraktar, och lyssnar när man pratar nära. Han är arrg ibland, när maten inte kommer prick när han vill.

Och så på natten är han arg, vi vet inte riktigt varför. Vi blinkar lite förvånat och tänker: i vår familj sover man ju på natten. Vi ska ge Sixten lite tid att tänka på saken, och sen ska vi prata ut om det hela. Så här kan vi ju inte ha det.

En liten kille i familjen, det hade jag ju inte trott. Det skulle ju bli en tjej, sa min magkänsla. Så fint att jag hade fel. Det hade ju inte kunnat bli nån annan än Sixten.

Cisternerna går på överproduktion. Det spränger och luktar rosa. Jag har bara en liten tankbil, och han måste vila så länge mellan varje leverans. Paniken flyttade in, men nu verkar läget stabiliseras.

Annars är det alldeles förtjusande att ha en liten luktburk i närheten. Det räcker med en liten puff så fylls lyckokruset. Uppfylld.

älskar - älskar inte

Ibland kommer känslorna på en, lite starkare än man trodde. Det är då det känns lätt att säga älska. Just nu: mycket kärlek till familj och hus.

Jag älskar
... vårt snöiga äppelträd som blir lite magiskt med ljuset från vår sänglampa
... tanken på att lilltrollet i magen gör oss till ännu mer familj
... att det går omkring den finaste lilla människan i vårt liv, som inte kan säga k ("var är mina tompisar?")
... fnissiga tjejkvällar - med tompisar eller Alma
... dagis - vilka hjältar som tar hand om och uppfostrar våra barn
...kunskap - kan låta lite prettigt, men oj så skönt när jag lär mig nytt - om marknadsföring eller barnpsykologi (jag har stora ambitioner på kunskapsinhämtning under stundande ledighet)
... att värma tossingarna framför kaminen, bakåttippad i fårskinnsfåtöljen

Jag älskar inte
... sänglampan
... att godiset vill ta över mitt liv
... silverfiskarna, lätta att förgöra (iaf en och en) och lätta att förarga sig på
... att den lilla människan kan tjafsa så otroligt när hon ska äta
... att det ibland är långt mellan tanke och utförande i lagrelihus
... min likhet med barbapappa och pingviner

Proppen ur

Men bara bokstavligt. Jag går omkring med stora ögon och höjda ögonbryn och undrar vad som händer. Med proppen ur spel ska det inte ta mer än en vecka.

Idag var min första halvlediga dag. Jag skulle fixa lite inredningsgrejs till kontoret och lite julklappar och annat till oss. I 6 timmar (well, minus 1,5 timme lunch och 2 småpauser) hasade jag runt på stan sakta, sakta. Målmedveten, men wiggly waggly. Imorgon ska jag ta det lugnare.

För det kan ju hända nÄr-soM-HelsT-NU! Jag längtar och inte.

2 cm kan betyda så mycket

... när max är 10. Sixten är på gång, jojo.

(fast det kan ta 2 veckor till, enligt barnmorskan)

På andra platser i världen

När det är som vanligt får man böter eller fängelse om man knackar sönder näsan på nån. När det är hockey får man 2+2 minuter. Jag förstår det icke, och jag blir argh-arg när jag tänker på det. Som Bo har uttryckt det - "Vad är det egentligen för skillnad på Wernbloms attack och en misshandel på en restaurang, förutom att attacken ägde rum på en hockeyrink?" - i en fundering om fega kärringar och tuffa grabbar på Idrottsforum.

Idag på fikat var vi 3 mot och 2 för - de våldsbejakande reglerna. För bejakande är inte att ta i, tycker jag. Mina två kollegor hävdade att människan måste få utlopp för sitt begär att se våld. I stil med "I alla tider..." "Människans natur..." "Annars kommer det ut på annat sätt...". Ja, det är så dumt så jag tvärdör.

Älskade förvaring

Det finns lite och inget som är så exalterande som snygg och praktisk förvaring.

Mest njutning ger nog ikeas garderobsuppfläk.
















Och så finns det ju en maassa onlinebutiker som säljer - just det fiffig förvaring. Som milq.se, rum21 och inreda.com. Och bloggar till vansinne. One has to begränsa sig.

I veckan har jag (tämligen nöjd med mig själv) fixat sån här förvaring:

1. Rödglajsig plexilåda för röda knappar, och andra.















2. Skoskåp för 18 par skor. Rangligt, men dock.















3. Förvaringsdöljning.






















Annat aktuellt:

• Igår fick vi äntligen till inflyttningsfesten, utan magsjukebajs. Najs, särskilt kul med nyfina sofiehemsgrannar.
• Jag råkade slå till på ett gäng grejer på Tradera. Jag tänkte sätta igång, och ja... så blev det. Pyjamas, pop-tröja och en hemsydd retrotunika. Det var ju inte årets kap direkt och Johan var inte så impad, men nu är jag igång!
  
• Nu är det (förhoppningsvis) mindre än 3 veckor kvar till Zig Zag kommer ut. Och bara en jobbvecka kvar - oohoo så konstigt.
  
• BM-fåtöljerna är upputsade och försedda med gråkrulligt fårskinn.
  

Hellre ful än död

Ja, det måste ju bli så. Att jag har hjälm när jag cyklar. Och barnsadel. Inte fasen är jag snygg när jag susar omkring. Men o så säker.

Jag försökte vara lite halvcool i alla fall, köpte en skejt/cykelhjälm. Jag är inte så säker på att det blev bättre - kanske helt enkelt ännu värre att jag försökte hotta till det (avd tant raffa)...?

Det finns lite snajsigare hjälmar, med själva funktionen liksom lite förtäckt. Fast jag vet inte, luktar lite dam.

Nu får det vara nog!

Ja, det får det. Med allt gnäll, alltså. (Alma är förvisso risig i magen fortfarande och det luktar vab imorgon. Och vi fick ställa in vår inflyttningsfest i lördags. Så perfekt är det inte än.) Men having that said så är det bara muntert och festligt alltihop.

Till exempel har vi fixat lite husgrejs.

Gunilla & Peter har köpt ut två expedit-hyllor åt oss/Alma, så nu ska hennes grejer rätta sig i ledet.

Ett tvåpack Saturnus sitter nu i vår hall och äter många jackor.















Och Almas (och soon-to-be-Sixtens, nu är det bara 4 veckor kvar) hängare är en arg (eller egentligen kanske bara likgiltig?) hund. Jag var inte överens med Johan när han köpte den på loppis, men nu ser jag ju hur perfekt den blir (och hur nöjd Alma är över sin hund).















Ett tut för den fina och bamsestora disajnersch-trumpetlampan som vi fick av Johans föräldrar. Bakom hänger dom rackarns skeva teakbetsade tavellisterna.

Nära -brott

Nu får det hända nåt. Antingen slutar Almas mage vara på dåligt humör (=genombrott). Eller så blir jag på farligt dåligt humör (=sammanbrott). Jag gnäller som en surgubbe och tycker att allt är sunkigt och jobbigt. Jag hinner inte lämna över till min vikarie, det enda jag gör är att jobba eller vabba eller både och, vi kanske inte kan ha festen i helgen, vi måste egentligen städa klart ikväll och jag vill bara äta godis och se film. Suckelisuck.

Senast söndag räknar jag med att vara en kul tjej igen. Ses då.

Vabadabadoo

Jahaja, det är så här det kan vara, med vab. Jag kör min första vab-räd i år. Vi har haft otrolig tur (och, vill jag hävda, influenser från dom starka Nyströmsgenerna), Alma har bara varit hemma 4 dagar från dagis fram till nu.

Det knepiga är att hon inte ens känns så sjuk. Lös i magen förvisso, men alert som pigge piggsvin. Men några av er vet precis hur smittsam hon kan vara, på bara lite lös mage. Så det är väl lika bra att vänta ut eländet.

Krya på oss.

Gala, gubbar och glamour

Umeås festligaste kväll inföll i torsdags, det var Umeågalan och det var glamour och det var glitter.


Fotograf: Andreas Nilsson











Årets bästa mingel- och kulfest. Men värt att notera: många män. Föreläsare, kulnumret, kvällsvärden, de flesta pristagarna. Men ändå: pluspoäng till arrangörerna för super-Inger Ljung som dagskonferencier och arga Bombettes.

Jag testade stötdämpningen i magen, jodda, Sigge B verkar ha hållit för lite discodaancing. Mammas 80talsklänning passade kvällens enda barbamamma. Lakritsparfait var mjams.

Ingen teve, steve

Vi lever ju vårt liv utan tv nuförtiden. Jag berikar mitt liv med aktiva mediabeslut, och slipper fastna segörad med en serie dåliga serier. Jag får alldeles mycket gjort på kvällarna. Jag hinner läsa för Alma, sällsa, stöka undan i köket, tvätta en skvätt, läsa inredningstidningar, umgås på och med datorn, elda i spisen, pyssla, mysa och allt sånt.

Det är fina grejer, till och med en smula fantastiskt. Rekommenderas.

Vi har sagt fram till jul/mammaledigheten. Men jag hoppas att vi klarar oss längre, länge.

Sus i luvan och gurgel i kistan

Det måste vara att jag är gravid, joo. För när annars blir jag först sjuk i familjen? - aldrig. Jag är ju utrustad med ett fantastiskt immunförsvar. Men nu är det så, jag är sjuk. Magsjuk fast utan kräks. Jag sov 2,5 timme i förmiddags, men nu är jag pigg som en tupprackare och jobbar.

Vi skulle äntligen till Skel i helgen, men det får vi nog skippa... Vi har spridit nog med dynga i min familj (faktiskt även bokstavligen). Det får bli många filmer och lite huspyssel istället, för jag tror att vi inte hittar så många som vill umgås med en smitthärd.

Den här veckan har vi spenderat en sisådär sjuttitusen pix (minus dom fyrtio som vi prutade på huspriset). Och på vad? Lite susande ljud kring huvet. Och inte så snygga svampformade grejer i taket. Men okej då, vi fick ett superventilerat hus på köpet. Som återvinner varmluft och som ger astmatikern lite bättre livsluft. Stabilt, känns det.

Klumpe dumpe

Jag vill ju hävda att jag är lite mer kurvig än mitt senaste alias, men Alma bryr sig inte om såna detaljer. Klumpe dumpe är ovalrund, jag är mer barbapapparund.

Imorgon är det prick 1 månad och 2 veckor kvar. Jag vet ju att det gjorde ont sist, men ändå har jag lite längt efter det där plågsamma. Sixt the Blixt verkar inte vilja komma ut i förtid, men han sparkar och spretar vidare i livet.

Idag och igår, förresten. Har det varit hantverkare här i huset för att fixa till ventilationen. Skönt ska det bli att slippa ha igång köks-, badrums- och tvättstugefläkten för att hålla igång rundluften.

Å va fint med brasa i sitt lilla hus!

Identitetsfundering

Jag vill inte kalla det kris, men nog har jag fått skaka om min popcornpåse lite.

Vi håller på att anställa min vikarie, via Adecco. Och tamerackarn om inte dom två toppkandidaterna har helt andra fina egenskaper och kunskaper än mig. Jag vet mitt värde. Men jag vet också vad jag inte är bra på. Och dom här brudarna är ju bra på vissa saker som jag inte kan/vet/förmår. Det sätter igång en massa tankar, många bra för utveckling, en del lite mindre konstruktiva.

Men nu är jag kompis med tanken på att bli ersatt, och snart kompis med min vikarie. Nu vill jag bara att det ska bli klart så att vi kan börja hitta på stordåd tillsammans. Några veckor innan jag pyser/ploppar.

Förresten, Almabloggen är uppdaterad, för första gången på ett halvår. Kika in.

Noterat från inredningstidningsvärlden

Jo, Myran och Sjuan är ju riktigt fina att se på. Men dom känns ju nästan lika vanliga som ikea-billy när varendaste inredningstidning har reportage från hem med myran-stolar, ellips-bord och ph-lampa. Nej ursch, vilka (dyra) dussinvaror...!

Och så måste jag fundera lite över det här igen: "På övre plan är samtliga golv mörka, utom lekrummets som har en vit heltäckningsmatta." Eeh?