Från 100 till nära 0

Om jobbet var klafsa bajs och bestiga ett tornande berg igår, så är det en ljuv sommarkväll med fina kompisar som befolkar vår altan idag.

Från 100 till nära 0, baby, från 100 till lagom.

Min arbetsdag

Låt mig illustrera min arbetsdag. 

En vandring uppför ett brant jävla berg, med nån annans kängor, för små, för stora, passar inte alls. Stenar som inte vill mig väl; regn och jävulskap; naturlagarna som motsträviga motarbetare längs vägen. Men plötsligt: är det inte en liten nedförsbacke jag ser?

eller

En jädra trampande i bajs (det får bli kobajs, för människobajs vore rent för äckligt). I och för sig med vadarstövlarna på, men helvetes vad det tjaskar i den brunsörjiga grytan. Och fast jag trampar framåt kommer jag inte närmare kanten. Känsla av förrädisk myr över hela skiten - ska mitt gungande golv av avföring hålla? Och så sermanpå: fast bajs under fötterna, långsamt makande framåt. 

Allt stret framåt, plötsligt ger det utdelning. Jag ser ljuset! 

Bröllopsschlager

Ja käre bror (och svägerska)! Nu har jag listat ut vad din fråga handlar om - du vill att jag ska sjunga och dansa på ert bröllop. Och självklart, man ställer väl upp för brollan. Jag har riggat lite attiraljer, och så tänkte jag klämma i med några schlagerkavalkader (all inclusive med klädombyten, mystisk dans och tonhöjning). Det tror jag blir helsweet.

Yes?

Allt kommer inte till den som längtar

Idag har jag två saker att meddela: 

 

1. Allt kommer inte till den som längtar. Min andra törnrosasovande blogg kommer inte att vakna upp igen. På grund av många saker, men främst tid. Ni kommer ju att kunna glutta på mina barn även på den här bloggen.

2. Min dotter är en häxa, styled by the makeup artist formerly known as Emser.

Ni kränker mitt luftrum

Igår: klackarna i taket och (lagom) mycket innanför västen. Pizzaslajsar och genomskinliga drinkar och sjuttitalshits i en skön cocktail. 

Sen ut på lokal, gubevars. Det händer inte ofta att mina ballerinatår får sväva över ett dansgolv. 

Och så det oundvikliga: folk (läs: män) som inte respekterar 'this is my dancespace, this is your dancespace'. Som om det vore en mänsklig rättighet att bryta in i ett vårt samtal för ett "ursäkta, jag tyckte ni såg så snygga ut" eller greppa min handled för att tvinga till sig en pratstund. 

Ni kränker mitt luftrum. Sluta med det. 

“Vi lever i en ojämställd relation, för vi lever i ett ojämställt samhälle.”

Vi lever inte helt jämställt, men vi jobbar på det. Jag tar inte på mig hela skulden, långt ifrån. Nog har jag en del kvar att göra. Jag kämpar med det, att jag måste släppa på min kontroll för att släppa in honom; att ge utrymme; backa undan; lita på att det blir bra (om än annorlunda).

Men en stor del av arbetet ligger hos honom. För att jag ska kunna ta ett bakåtlutat steg ut ur initiativtagandet, hållakollandet - så måste han luta sig framåt och ta mer ansvar.

Och nånstans handlar det om att säga det som det är: “Vi lever i en ojämställd relation, för vi lever i ett ojämställt samhälle.”

Schyst!

Den här lilla pappersprodukten är allt annat än hyllvärmarstoff. Det är en förtjusande samling enkla tips på hur man kan kommunicera/maila/fota/presentera så att kan känna sig träffade, tilltalade och inkluderade. Det behövs inte så mycket. Det ger desto mer.

Kan du ändra nåt?

 

Nån gång ska ju vara den första

Idag: två tunga prestationer, de första i sitt slag i mitt liv.

1. Cyklade till flygplatsen. Det tog pjuttiga sju minuter. 

2. Pruttade på utbildning, bland 14 helt okända människor. Inte en så där smygande pffuit, utan en riktig prr-u-u-utt. 

Så nu kan jag gå vidare i livet. 

Polletter som trillar ner

Jag hade levt med hållbarhetsmannen i tolv år innan poletterna började jobba. Det här är ju tankar som cirkulerat på övervåningen tidigare, men först nu har jag kommit till slutsatsen att jag - och du och andra - måste lägga in en ordentlig insats för att det ska bli nån himla bot och bättring. Jag har lång väg till ms Perfect, jag förstår det, men om jag knatar på kanske jag tar mig, oss över ett litet krön.

Insikter:

• Jag, vi ställer till det för mina, våra barn
• Företag måste ta ansvar för det samhälle de vill verka och växa i
• Det är sjukt att jag kan ge mina barn julklappar när det finns barn som svälter ihjäl 
• Vilken framtid är det tillväxten ska bidra till?
• Jag vill jobba för företag och organisationer som har förstått att det är lämpligt och mänskligt och en fucking självklarhet att ta ansvar
• Vi matar naturen och oss själva med gift, jo gift #byttilleko
• ... to be completed

Länge leve ja

Den bästa policyn i vår relation är att vi alltid säger ja när nån vill hitta på nåt äventyr. Litet eller stort. Afterwork, resor eller träning. 

Såklart finns det nej och begränsningar, pga pengar, tid med familjen eller trötthet. Men undantagen är få. 

Nu till exempel sitter jag och dricker vin hos Lotta, och Johan och kidsen sover hos ma och pa. 

Länge leve ja-policyn. 

I am a woman of constant change

Jag trodde att jag skulle sluta älska förändringar. Det händer väl nån gång nu, typ, i medelåldern? Gamla hundar som sitter, osv. Men närå, jag matar både nya beteenden och attityder. Jag kanske skulle skriva en bok om min transformation. Jag kunde lite kafkaaktigt kalla den Die Verwandlung, och första meningen skulle kunna bli:

"När Jessika Lagrelius vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann hon sig liggande i sängen, förvandlad till en jättelik mobiltelefon."

Eller så inte, jag vet inte än. Men i alla fall är jag en ny, och lite bättre människa, för jag... 

ska lämna mobilen utanför sovrummet.

kör nästan inte bil alls nuförtin.
slutade med papperskalender fast jag inte ville. Och det gick bra.

handlar ekologiskt så ini.

cyklar dit jag ska. Med hjälm på huvet. 

Man är väl förändringsbenägen, jojo. *rullar överläppen inåt och fäster den mot tänderna* *suger in ljud norrlandsstajl* 

Jag är relationsmiljonär

Jag är rik, ty jag är begåvad med och omringad av kloka, omtänksamma personer som hjälper mig att växa. Kalla mig relationsmiljonär, ty jag har: 

... en man som kompletterar, utmanar och lugnar mig, inspirerar mig med sin altruism

... barn som bryr sig om andra, som älskar mig från Tandiland till Schina

... kärleksfulla föräldrar som tror på mig, en mamma som fångar upp mig när jag krisar, en hel familj som finns när jag vill

... kompisar som frågar hur jag mår, ger perspektiv och peppar igång

... kollegor som ger mig utrymme, beröm, respekt, kunskaper

Tack för allt det kloka och varma, hörrni. Det är skönt och gott att vara rik på relationer. 

    Ikväll körde vi vad ska jag bli när jag blir stor, fas 2

Jag är en liggande, rytmisk duva

Idag har jag varit på Organic bodywork för andra gången i mitt liv. Ett halleluja av rörlighets- och stabilitetsträning, utan att vara gäsptråkigt som yoga. Pump tog ett år att börja gilla, andra gången med 40 minuter bodywork kändes som 25. Funktionellt så det förslår. Min rörliga, yet stela bröstrygg ropar hurra. Bålen säger ingenting, är ba helspännig. Magmusklerna håller andan och jobbar planka.

Hon har sagt det, min sjukgymnast, att det finns hopp för min låsningsbenägna rygg. Om jag skärper till min vardagshållning (t ex växlar sitta/stå på jobbet) och tränar funktionellt (t ex det här eller Marias Core control) och styrka.

Men alltså: rörelsen "liggande, rytmisk duva". Den får jag nog suga på, både exakt hur ryggen ska rullas rytmiskt och varför den heter så.


Ja jo, typ sådär ser jag ut. 

Love you aprilväder

Hurra för aprilväder (i maj)! Hagel (eller om det nu är kornsnö, det ska visst vara en jävla skillnad, menar Johan) inbjuder inte till utomhusstök, så jag får vara inne, elda som den kaminkvinna jag är, lyssna på Janis och städa i mitt liv och i mitt hus.

Sköna söndag!

Vad är det för samhälle vi vill leva i?

Härom kvällen såg jag Dokument inifrån: Politiker utan mål. Jag som i vanliga fall är ganska ointresserad och hence oinsatt i politiska sakfrågor (jag röstar på principer) tände till på den nätta frågeställningen 'vad är det för samhälle vi vill leva i?' (ett mig närstående tema these days) och såg klart programmet till efter midnatt.

Min kortversion/tolkning (eller ännu hellre: se programmet):

Förritin: reformförslag sträckte sig decennier framåt. I början av 1900-talet drog tex sossarna upp visioner och åtgärder för kommande sekel: allmän rösträtt (check!), avskaffa statskyrkan (check!) etc. Fattig-Sverige växte upp till ett välfärdsland på tre generationer.

Idag: kortsiktiga kampanjer av röstfiskekaraktär (jfr: kvartalsekonomi) styr landet framåt - snarare än en långsiktig, gemensam vision om hur vi vill leva. Reinfeld och Löfven vill? kan? vågar? inte visa upp konkreta, långsiktiga framtidstankar. Vilket samhälle vi vill bygga?

Hotet: politikerna (och media) verkar enas om att det är den ökande andelen äldre. Men, enligt de (andra) intervjuade har köttbergshotet utmålats som mycket större än vad det verkligen är. Tillväxten är större än utgiftsökningarna. 65-plussarna har ökat i antal i 100 år redan (utan större problem) och 2050 planar ökningskurvan ut. Vi kan bibehålla skatte- och utgiftsregler, utan att behöva sänka standarden och jobba mer, menar en tjänsteman på finansdepartementet.

Och oavsett hur hotande hotet verkligen är: "Hur väl fungerar folkstyret när debatten om en sån sak som när vi ska tillåtas gå i pension grundar sig på en föreställning om vad som är nödvändiga anpassningar till ett upplevt hot snarare än på tankar om hur vi egentligen vill leva och arbeta i framtiden?"

Under 100 år har vi längtat efter att jobba mindre. Nu hotar höjd pensionsålder, och 6 timmars arbetsdag är inte att tala om. "Lika självklart som det var då att vi skulle jobba mindre i framtiden, lika självklart verkar det nu att vi ska jobba mer." Vi behöver stark, evig tillväxt (amen) - för annars kommer globala konkurrensen och tar oss. 'Mycket vill ha mer' och ständig uppåtsträvan har blivit så självklara strategier att vi har glömt vad mormor och farfar drömde om och jobbade för. Absolut, tillväxt ger utrymme att göra livet bättre för fler. Visst, vi måste stå oss i den globala konkurrensen. Men när är det nog? När är vi nöjda?

"Den utopiska framtidsbilden av ständigt ökande ledighet har ersatts av en dystopisk framtidsbild av en framtida välfärd i kris som kräver att vi alla hugger i."

Motiverande framtidsbild, verkligen.

I'll be your Emmylou and I'll be your June

Kanske är jag en country type of girl, en dixie chick. De Stora Pilarna™ i livet har kanske inte visat sig från sin tydligaste sida. Snarare har musiken närmat sig ett försiktigt steg i sidled i taget. Den som har tips på bra countrymusik lämnar dessa lämpligen i förslagslådan (aka kommentarsfältet), tackarr!

Är väl inte hur hållbarhetspräktig som helst

För att balansera mitt förra hållbarhetspräktiga inlägg kommer här nu ett konsumtionshetsigt tips om barnkläder (på rea).

Jag klickade lite här och där, och plötsligt hade jag en varukorg med fräsiga barnkläder till ett värde av 3000 riksdaler. Det tyckte ingen vaken vuxen var rimligt, så jag skippade det mesta. Den andra vuxna tyckte att jag skulle skippa allt pga konsumtionshets och att barna har alla kläder de behöver, men jag åberopade framtiden och framförhållning osv. Och beställde en rosa leopardtröja till lilla stora systerdottern.

Förresten: jag är nog lite kär i mini rodini pga apcoola mönster och ekologiska material.

Hållbart + kommunikation = yes

Jag ska på kurs till veckan och är omåttligt och orimligt peppad.

Hållbar kommunikation, alltså hållbart + kommunikation, alltså precis det jag vill jobba med.

Jag är en show- och en dansman

Idag är det tomt på tid, så det blir bara en liten show med den här lilla dansmannen. 

Inte så bara. 

Medelsvensson bland världens rikaste tre procent

Jag gormade ju häromsistens över att de 85 rikaste i världen tjänar mer än de 3,5 miljarder fattigaste. Okej, kolla det här: den som har en svensk medellön (343 200 kr/år, 28 600 kr/mån) är bland världens rikaste tre procent. Och även om vi kan behöva räkna med en viss felmarginal (pga att resultatet justeras utifrån köpkraft i ett givet land) så ger det en mängd tankar som är svåra att umgås med. Som gör det lättare att sluta gnälla över yttiga pyttiga ilandsproblem. Som gör det än mer angeläget att ge bort en del av vårt överflöd. 

"So how does a person live on $762 a year. They don't have: electricity, appliances, lights, heat, running water, a bathroom, a telephone, a bed, a car, a radio, a computer, CDs. Almost 100 percent of their income goes towards a meager amount of basic food to remain alive. They would be lucky to get a few pieces of clothing and a bit of medicine. That’s it."

Diss, miss och kiss

Igår var första gången jag missade ett #blogg100-inlägg. Eller mja, jag har nog slirat på ett par minuter och ibland misslyckats med publiceringen. Men igår: totaldiss. Man låter sig väl inte styras helt av ett litet blogginitiativ, vavava?

(Nä, jag glömde skriva klart.) Det var hur som helst ganska skönt att krypa ner under täcket strax efter 10. Ty tidig purrning, flyttstädning och 59 mil med tre kisspauser stod på agendan. Och eftersom jag är familjens chaufför + mån om att inte krocka/krascha satt det fint med en niotimmars.

Nu: microladdning och dusch inför icke så mastig tredagarsvecka.

Fridens liljor.

Från köttbulle till skogsåkare på en dag

Från en dag till den andra gick Sigge från svårbromsad (pga kunde inte ploga) till unstopppable (åkte svart och hoppade). Köttbullen rätade ut sig till en ståtlig spagetti. De där magiska dagarna infann sig, när familjen Lagrelius åkte skidor tillsammans, på det där avslappnade, skrattiga filmsättet. 

Well, vi fick i alla fall några åk innan onghopen i 10 fall av 10 valde skogsspår framför att slajda smörbackar med mamman. Det handlar ju bara om en väldigt kort sträcka av tid innan de knäcker mig på tekniken. Och snart gör dom väl såna därninga kullerbyttor i luften, typ backflips, spins, tweaks och grabs (ja, jag fick googla allt utom backflip...).

Eko-rren

Har vi pratat om Ekorrens ekologiska? Om ja, så är det bra att jag påminner. Om nej, jamen då så: 

Det här är alltså genomeko + mycket gott på samma gång. Det finns lite olika varianter, jag gillar de här gummigrejerna bäst, med ekologiska (såklart) och naturliga smaker, typ fläder, lakritsrot och mango.  

Köprekommendation by J Lagrelius. 

Den där tiden som alltid saknas

En dag ska jag jobba sex timmar. Eller sju. Mindre i alla fall. För att få den där extratiden till barnen, mannen, mig själv, träningen, projekten, trädgården, huset - ja det jag vill lägga min tid på. 

Om du inte såg De obekväma - avsnittet med politikern, inspiratören, åskktsmaskinen Clara Lidström - gör't. 

Sen kan vi diskutera i smågrupper om vi unbedingt måste maxa eller om det går att skära ner storleken på utgiftspaketet. För att få lite mer av den tid som alltid saknas. 

Symaskinsrejs

Det tog oss några år innan vi slog till, men nu: från 0 till 100 på några minuter. En liten symaskinsgoogling gav oss denna retrorackare, och vi tog den typ osedd. 

Här ska sys! 

Regenterna i Ramundberget

Sixten är kingen i lillRamis. Hans ett barn stora fanclub wowar när han stud-studsar i lilla hoppet. Nerför med dödsförakt, sen greppar han knappliften typ enhands.

Alma regerar smörbackarna och åker svart med pappan. Hon kryssar smånynnandes och storleendes nerför snölägdorna med armar i luften och glittriga ögon.

Och visst blir det tårögt när barna behärskar de många musklernas samspel som summeras till att åka slalom. Så mycket som ska synkas, så mycket ork, mod och lust som ska till. 

Mvh

stolt, skrytig slalommamma

    ... hopp! 

Fjällen tar och ger

Idag orkar jag bara med ett tvåbildersinlägg, som får representera hur mycket energi fjälluften ger (A), och hur trött man kan bli (S). 

Puss då. 

Mönsterbarn. 

Tröttbarn. 

Smörigt och snöigt

Solen skiner på våra näsor, snön leker runt skidorna som valpiga vårvågor och barna åker skidor som miniPärson och miniStenmark.

Ramis har ny sittlift som tar mig direkt upp till mina smörigaste backar. Restaurang Tusen, som måste vara världens snyggaste topprestaurang (eller motbevisa!) serverar dyr men ljuvlig varm choklad. 

Smörigt liv. 

Bästpresenterna

Mitt barn har jobbat sig svettig för att få mina presenter klara. Svartrosa brosch, I ❤ Skellefteå AIK + Sverige och dubbel❤ (Johan gjorde Jessikaskylten och den dansande kycklingen fick jag av Melle). Dessutom hade hon skrivit och illustrerat ett spel. 

För vart och ett av paketen blev jag grinfärdig, först för hennes svårdolda iver inför varje öppning och sen för det lilla meddelandet som prydde varje paket: Grattis på födelsedagen. Vi älskar dig. med småspretiga bokstäver. 

Tavlor och örhängen och dito presenter i all ära, men det här är mina två bästa presenter ever (stjärnstopp). 

Fotoflykt

Jag vill flytta in hos den här mamman och hennes söner och deras djur.

Hej då!
(fast nu far jag/vi bara till fjällen)

(tack Emser för tipset!)