Det är ett litet förrädiskt ord, det här aldrig. Det hänger gärna med sina nesliga sidekicks och likabetydingar (aldrig mer, aldrig i livet, sista) och har liksom nåt definitivt över sig. För en som har lite svårt med vissa känslomässiga bokslut är aldrig och co otäckingar. Jag blir aldrig mer tonåring. Sixten, min sistfödde (?). Sånt här har ju sällan så mycket framåtverkan och konstruktivt i sig. Receptet är naturligtvis att aldrig tänka aldrig. Jag vet ju vad motelden är: njuta av bara attan i stunden.
Så från och med igår noterar jag alla njutbara stunder med Sixten (och Alma). För det är ju sista gången...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar