Att vara chef

Jag kan sen en tid tillbaka titulera mig chef. Det innebär mycket ansvar och suger mycket kraft, ska ni veta.

Som ledare jobbar jag med att delegera, förhandla - och väldigt mycket med motivation.

Jag lockar och pockar och lirkar och tricksar. Jag busar till det ibland, och ryter andra gånger. Jag tar på mig tålamodshatten eller trummar med fingrarna. I vissa situationer hjälper mina uttänkta pedagogiska ansatser, ibland kör jag grisspel. Min partner backar upp, och ibland hjälper inte ens det. Då är det viktigt att ta den lilla medarbetaren åt sidan, för att markera allvaret.

Under våra utvecklingssamtal pratar vi om hur saker och ting måste förändras för att vi ska kunna fortsätta jobba ihop. Vissa gånger blir det löneförhandling inpå - what´s in it for me, undrar hon. Jag är naturligtvis noga med att föra fram hennes positiva sidor också, även i det operativa arbetet.

Den lilla påläggskalven har i stort två arbetsuppgifter. Att sköta sig själv och assistera chefen, dvs mig, med att hålla koll på den yngre kollegan. Den senare sköter hon med bravur, bortsett från att hon tenderar att liksom lägga sig på honom. Hon tar även stort ansvar för sin egen arbetssituation. Men på senare tid har jag upplevt att hon vill köra sitt eget race lite för ofta. Självständigheten tippar över till självstyre, och hon är inte fullt lika samarbetsvillig och positiv.

Att vara chef. Det kan vara trist. Och tråkigt. Och alldeles alldeles underbart.