Säpo Lagrelius

Det här med olåst blogg, öppen identitet, känslor i skyltfönster och namngivna barn - jo, jag har förstått det olistiga i det hela. När potentiella arbetsgivare googlar mig hittar dom en pretty utlämnande levnadshistoria, ur vilken man kan generera komplett psykologisk profil, bh-storlek och surfarvanor. Buset hittar lätt nu-är-huset-tomt-info i min framåtblickande semesterlängtan. Jag matar näthatare med lördagssnask.

Denna min naivitet har en, som jag tycker, vacker och tillitsfull bakgrund. När vi bodde i Ragvaldsträsk låste vi förvisso dörren ibland. Men nyckeln satt ofta kvar i låset om nån skulle behöva låna nåt. Vid längre resor gömdes den såklart undan - väl synlig vid lampan. Till slut robbades Rag på sin sköna godtrogenhet av några lokala buspojkar på stöldturné.

Och jag drabbades av storstadssyndromet efter några år i hufvudstaden. Lås/var på din vakt/folk kan ljuga. Den fysiska otryggheten lägger sig tung och illvillig, och den psykologiska växer sakta snabbare. Och är du bara aningens integritetsparanoid, läs inte artikeln om hur nätjättarna kartlägger våra behov och beteenden,  en övervakning som vi själva godkänner med ett klick.

... upprepade intrång i våra privata sfärer ... laglig gråzon. 
... bjudit ut all vår twitterhistorik ... försäljning till externa bolag. 
... Google och Apple ... spionerat ... tillgång ... privata adressböcker och foton.
... Google ... lagra ... personliga webbhistorik för evigt ... personanpassad reklam.

Jag försöker leva efter min Ragvaldsinställning: människor är goda och vill väl - tills motsatsen bevisas. Ibland tar jag till en mental slå-händerna-för-öronen: oa-oa-oa-oa. För jag vill-vill-vill inte stänga och låsa om mig. Jag vill ha öppet.

Nu är krassonsdag slut, skönt.