Astrids strategi hjälper inte, jag kan inte sluta tänka på den här döden. Inte för att den är synbart nära. Nej, ingen när och kär som är så sjuk. Jag hoppas verkligen att jag är extra hormonkänslig nu, så att det lugnar ner sig.
Det kanske började i somras, med Almas feberkramp. Och så hörde jag om det där barnet som pappan glömde i bilen (som jag icke kan sluta tänka på). Och så alla nekrologer i tidningen, med alldeles för många unga. Och så min kollegas man som fått cancer (fast behandlas). Och så alla dom andra.
Vi vål avvakt pajkar, och se om det inte blir bättre när Sigge och hormonerna lämnar min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar