Är det egen tid eller tid för egot?
Den utan barnen.
Har filurat lite på det här under sommaren.
Vridit och vänt.
Drömt och legat vaken.
Diskuterat och debatterat.
Försöker tvätta bort känslan ego.
Vill rättfärdiga barnboksläsningsruttråkning.
Tänker bejaka mammans rätt till ett liv, sitt liv, mitt liv.
Men ändå, gänget, kan jag icke skaka mig av känslan att jag borde vilja leka mer med mina barn. Jag är ju ändå deras mamma. Jag älskar dom ju, gränslöst, sanslöst. Mammor_älskar_ju att leka med sina barn.
Och klok och landad som hon var, G, sa hon att det är klart att du längtar efter det du har lite av.
Och dom där ögonblicken. Borra haka i halsgrop, vända upp och ner på litens värld med sprattlande ben i taket, kramas och gosas, resonera och himla med ögonen, fråga hur var dagis, samfnissa med J om fantastiska upptåg och småviktiga uttalanden, liten hand stryker mig i håret, brottas på golvet, knämysa framför familjefilmen. Inte för en miljard. Bytte jag ut ögonblicken.
Säga hej då till min fyraåring och min sistfödde. Ha kul på dagis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar