Jag stöter i kanter, faller ner i små gropar i mitt lilla viktiga arbete. Som att den redigerade (mindre gula) versionen av Alma inte går att ladda upp här. Eller som att blogger tydligtvis har en gräns för hur mycket bilder man får ladda upp, sen får man bezahlen.
Men ojämnheter i grusvägar är inget jag räds. Man stoppar väl för en frostafton, som moster Gudde skulle säga. För härifrån har jag fri sikt, ljus i ögonen och tunneln bakom mig. Jag är glad och stark och stilla som en kvällssjö. Jag har mål och mening och kärlek.
Livet sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar