Hej Nina Åkestam!

Du och jag känner inte varandra, men jag tar mig friheten att skriva så här direkt till dig, indirekt.

Saken är den att jag förundras gång efter annan över din blogg, ja till exempel det här senaste inlägget. Det är så förbannat klokt, det du skriver, så enkelt, så rakt på.

Du illustrerar det osköna i prestationsångest, skildrar livet, ifrågasätter politiken, jfr Sthlm-NY, och hinner med att vara feminist, musikvideojurymedlem OCH forskare. Tixempelt en sån här grej är bara queen:

Jag kan faktiskt inte fatta varför klimatfrågor har så svårt att greppa tag om folk. Man kan bli superengagerad i så mycket. Skatter. RUT-avdrag. Främlingsfientlighet. Feminism. Vad man ska äta till middag. Men när det gäller det största problemet av alla orkar man liksom inte. Trots att det handlar om något som de flesta är överens om är det viktigaste i deras liv: barnen och barnbarnen.

Ja, på det hela taget är det en ren fröjd att läsa dina tankar och åsikter. Jag skulle lätt rekommendera dig till andra i ett anfall av länkkärlek. Så här ungefär.

Du sticker ut, och upp. Det var bara det.

Hej då!