Det luktar bränt

Det var en rackarns fin kväll. Vi pratade jämställdhet och hemmets projektledare (och vem det var som egentligen anställde henne). Vi åt godsaker, oh yes, och sippade vackert vin. Och så råkade vi slinka in på ångest. Ni vet lite mer heavy shit, med tillhörande kroppsliga urfuckningar. Den samlade erfarenheten runt bordet var stor, och otäck.

En har ju hört historier om kvinnor och dubbeljobb och duktig-syndrom och karriär. Men nu finns det på rikt. Där, runt mig, hela tiden. Ö-ver-fucking-allt. 

Jag har två kompisar som inte hann säga stopp innan väggen plötsligt bara stod där. Och så oändligt många fler som balanserar/t på en jädrigt slak lina. Som i bästa fall lärt sig, att dit vill jag inte igen. 

Jag blir rätt så bedrövad. Över att livet är en prestation. Och att vi är -prinsessor. Det luktar skevt och konstigt (men känt) att det mest är tjejer. Och lite bränt.