Love you aprilväder

Hurra för aprilväder (i maj)! Hagel (eller om det nu är kornsnö, det ska visst vara en jävla skillnad, menar Johan) inbjuder inte till utomhusstök, så jag får vara inne, elda som den kaminkvinna jag är, lyssna på Janis och städa i mitt liv och i mitt hus.

Sköna söndag!

Vad är det för samhälle vi vill leva i?

Härom kvällen såg jag Dokument inifrån: Politiker utan mål. Jag som i vanliga fall är ganska ointresserad och hence oinsatt i politiska sakfrågor (jag röstar på principer) tände till på den nätta frågeställningen 'vad är det för samhälle vi vill leva i?' (ett mig närstående tema these days) och såg klart programmet till efter midnatt.

Min kortversion/tolkning (eller ännu hellre: se programmet):

Förritin: reformförslag sträckte sig decennier framåt. I början av 1900-talet drog tex sossarna upp visioner och åtgärder för kommande sekel: allmän rösträtt (check!), avskaffa statskyrkan (check!) etc. Fattig-Sverige växte upp till ett välfärdsland på tre generationer.

Idag: kortsiktiga kampanjer av röstfiskekaraktär (jfr: kvartalsekonomi) styr landet framåt - snarare än en långsiktig, gemensam vision om hur vi vill leva. Reinfeld och Löfven vill? kan? vågar? inte visa upp konkreta, långsiktiga framtidstankar. Vilket samhälle vi vill bygga?

Hotet: politikerna (och media) verkar enas om att det är den ökande andelen äldre. Men, enligt de (andra) intervjuade har köttbergshotet utmålats som mycket större än vad det verkligen är. Tillväxten är större än utgiftsökningarna. 65-plussarna har ökat i antal i 100 år redan (utan större problem) och 2050 planar ökningskurvan ut. Vi kan bibehålla skatte- och utgiftsregler, utan att behöva sänka standarden och jobba mer, menar en tjänsteman på finansdepartementet.

Och oavsett hur hotande hotet verkligen är: "Hur väl fungerar folkstyret när debatten om en sån sak som när vi ska tillåtas gå i pension grundar sig på en föreställning om vad som är nödvändiga anpassningar till ett upplevt hot snarare än på tankar om hur vi egentligen vill leva och arbeta i framtiden?"

Under 100 år har vi längtat efter att jobba mindre. Nu hotar höjd pensionsålder, och 6 timmars arbetsdag är inte att tala om. "Lika självklart som det var då att vi skulle jobba mindre i framtiden, lika självklart verkar det nu att vi ska jobba mer." Vi behöver stark, evig tillväxt (amen) - för annars kommer globala konkurrensen och tar oss. 'Mycket vill ha mer' och ständig uppåtsträvan har blivit så självklara strategier att vi har glömt vad mormor och farfar drömde om och jobbade för. Absolut, tillväxt ger utrymme att göra livet bättre för fler. Visst, vi måste stå oss i den globala konkurrensen. Men när är det nog? När är vi nöjda?

"Den utopiska framtidsbilden av ständigt ökande ledighet har ersatts av en dystopisk framtidsbild av en framtida välfärd i kris som kräver att vi alla hugger i."

Motiverande framtidsbild, verkligen.

I'll be your Emmylou and I'll be your June

Kanske är jag en country type of girl, en dixie chick. De Stora Pilarna™ i livet har kanske inte visat sig från sin tydligaste sida. Snarare har musiken närmat sig ett försiktigt steg i sidled i taget. Den som har tips på bra countrymusik lämnar dessa lämpligen i förslagslådan (aka kommentarsfältet), tackarr!

Är väl inte hur hållbarhetspräktig som helst

För att balansera mitt förra hållbarhetspräktiga inlägg kommer här nu ett konsumtionshetsigt tips om barnkläder (på rea).

Jag klickade lite här och där, och plötsligt hade jag en varukorg med fräsiga barnkläder till ett värde av 3000 riksdaler. Det tyckte ingen vaken vuxen var rimligt, så jag skippade det mesta. Den andra vuxna tyckte att jag skulle skippa allt pga konsumtionshets och att barna har alla kläder de behöver, men jag åberopade framtiden och framförhållning osv. Och beställde en rosa leopardtröja till lilla stora systerdottern.

Förresten: jag är nog lite kär i mini rodini pga apcoola mönster och ekologiska material.

Hållbart + kommunikation = yes

Jag ska på kurs till veckan och är omåttligt och orimligt peppad.

Hållbar kommunikation, alltså hållbart + kommunikation, alltså precis det jag vill jobba med.

Jag är en show- och en dansman

Idag är det tomt på tid, så det blir bara en liten show med den här lilla dansmannen. 

Inte så bara. 

Medelsvensson bland världens rikaste tre procent

Jag gormade ju häromsistens över att de 85 rikaste i världen tjänar mer än de 3,5 miljarder fattigaste. Okej, kolla det här: den som har en svensk medellön (343 200 kr/år, 28 600 kr/mån) är bland världens rikaste tre procent. Och även om vi kan behöva räkna med en viss felmarginal (pga att resultatet justeras utifrån köpkraft i ett givet land) så ger det en mängd tankar som är svåra att umgås med. Som gör det lättare att sluta gnälla över yttiga pyttiga ilandsproblem. Som gör det än mer angeläget att ge bort en del av vårt överflöd. 

"So how does a person live on $762 a year. They don't have: electricity, appliances, lights, heat, running water, a bathroom, a telephone, a bed, a car, a radio, a computer, CDs. Almost 100 percent of their income goes towards a meager amount of basic food to remain alive. They would be lucky to get a few pieces of clothing and a bit of medicine. That’s it."

Diss, miss och kiss

Igår var första gången jag missade ett #blogg100-inlägg. Eller mja, jag har nog slirat på ett par minuter och ibland misslyckats med publiceringen. Men igår: totaldiss. Man låter sig väl inte styras helt av ett litet blogginitiativ, vavava?

(Nä, jag glömde skriva klart.) Det var hur som helst ganska skönt att krypa ner under täcket strax efter 10. Ty tidig purrning, flyttstädning och 59 mil med tre kisspauser stod på agendan. Och eftersom jag är familjens chaufför + mån om att inte krocka/krascha satt det fint med en niotimmars.

Nu: microladdning och dusch inför icke så mastig tredagarsvecka.

Fridens liljor.

Från köttbulle till skogsåkare på en dag

Från en dag till den andra gick Sigge från svårbromsad (pga kunde inte ploga) till unstopppable (åkte svart och hoppade). Köttbullen rätade ut sig till en ståtlig spagetti. De där magiska dagarna infann sig, när familjen Lagrelius åkte skidor tillsammans, på det där avslappnade, skrattiga filmsättet. 

Well, vi fick i alla fall några åk innan onghopen i 10 fall av 10 valde skogsspår framför att slajda smörbackar med mamman. Det handlar ju bara om en väldigt kort sträcka av tid innan de knäcker mig på tekniken. Och snart gör dom väl såna därninga kullerbyttor i luften, typ backflips, spins, tweaks och grabs (ja, jag fick googla allt utom backflip...).

Eko-rren

Har vi pratat om Ekorrens ekologiska? Om ja, så är det bra att jag påminner. Om nej, jamen då så: 

Det här är alltså genomeko + mycket gott på samma gång. Det finns lite olika varianter, jag gillar de här gummigrejerna bäst, med ekologiska (såklart) och naturliga smaker, typ fläder, lakritsrot och mango.  

Köprekommendation by J Lagrelius. 

Den där tiden som alltid saknas

En dag ska jag jobba sex timmar. Eller sju. Mindre i alla fall. För att få den där extratiden till barnen, mannen, mig själv, träningen, projekten, trädgården, huset - ja det jag vill lägga min tid på. 

Om du inte såg De obekväma - avsnittet med politikern, inspiratören, åskktsmaskinen Clara Lidström - gör't. 

Sen kan vi diskutera i smågrupper om vi unbedingt måste maxa eller om det går att skära ner storleken på utgiftspaketet. För att få lite mer av den tid som alltid saknas. 

Symaskinsrejs

Det tog oss några år innan vi slog till, men nu: från 0 till 100 på några minuter. En liten symaskinsgoogling gav oss denna retrorackare, och vi tog den typ osedd. 

Här ska sys! 

Regenterna i Ramundberget

Sixten är kingen i lillRamis. Hans ett barn stora fanclub wowar när han stud-studsar i lilla hoppet. Nerför med dödsförakt, sen greppar han knappliften typ enhands.

Alma regerar smörbackarna och åker svart med pappan. Hon kryssar smånynnandes och storleendes nerför snölägdorna med armar i luften och glittriga ögon.

Och visst blir det tårögt när barna behärskar de många musklernas samspel som summeras till att åka slalom. Så mycket som ska synkas, så mycket ork, mod och lust som ska till. 

Mvh

stolt, skrytig slalommamma

    ... hopp! 

Fjällen tar och ger

Idag orkar jag bara med ett tvåbildersinlägg, som får representera hur mycket energi fjälluften ger (A), och hur trött man kan bli (S). 

Puss då. 

Mönsterbarn. 

Tröttbarn. 

Smörigt och snöigt

Solen skiner på våra näsor, snön leker runt skidorna som valpiga vårvågor och barna åker skidor som miniPärson och miniStenmark.

Ramis har ny sittlift som tar mig direkt upp till mina smörigaste backar. Restaurang Tusen, som måste vara världens snyggaste topprestaurang (eller motbevisa!) serverar dyr men ljuvlig varm choklad. 

Smörigt liv. 

Bästpresenterna

Mitt barn har jobbat sig svettig för att få mina presenter klara. Svartrosa brosch, I ❤ Skellefteå AIK + Sverige och dubbel❤ (Johan gjorde Jessikaskylten och den dansande kycklingen fick jag av Melle). Dessutom hade hon skrivit och illustrerat ett spel. 

För vart och ett av paketen blev jag grinfärdig, först för hennes svårdolda iver inför varje öppning och sen för det lilla meddelandet som prydde varje paket: Grattis på födelsedagen. Vi älskar dig. med småspretiga bokstäver. 

Tavlor och örhängen och dito presenter i all ära, men det här är mina två bästa presenter ever (stjärnstopp). 

Fotoflykt

Jag vill flytta in hos den här mamman och hennes söner och deras djur.

Hej då!
(fast nu far jag/vi bara till fjällen)

(tack Emser för tipset!)

Välkommen vackra trettioåtta!

Min trettioåttonde födelsedag blev en vacker historia. Arla inledning: två rätt så peppade kids och deras pappa väckte mig med tre tjuvstarter på jamåhonleva, mangosmoothie och liten presentbuffé. Vår lilla bonusfamilj kk:arna kom förbi med deluxetårta och stuglitteratur. 

Iförd flätor av min frisörEmser och sjal från min stylistAnnica drog jag iväg på äventyr med mitt gäng. I Övik dubbelladdade vi med hamburgare och lelle påsen från storstorgodisaffärn. 

Samtliga i familjen åt en alltför stor mängd godis + för sent, så middan blev ett enda tryckande av mat ner i mage som redan var överfull. Stay classy. Vi avslutade med en soft bastu på rummet (!) och filosoferande över ett upptänt Sünsvall. 

Kyssen, alltså presenten, fick stanna hemma. 

Puss och gonatt!

Vita kränkta män

Jag läser hustruns replik igen och igen och igen. Och skrattar, vrider mig. En näthatare, modell vit kränkt man, skulle anklaga mig för att sparka på den som ligger. För Lars lyfter ju ba en heelt rimlig fråga, och hans hustru är uppenbarligen "femenist". Och visst, Lars är mild i sammanhanget - han är en av de mindre kränkta männen i Vita kränkta män av Kawa Zolfagary. Boken bygger på Facebooksidan med samma namn, som upphovspersonerna, efter kränkningar, hot och personpåhopp av - just det - de vita kränkta männen, tvingades stänga.



















Jag är hopplöst sist på den här bollen, ALLA andra har läst de här Facebook-inläggen för typ tusen år sen. Om du är lika hopplöst sist och mot förmodan inte läst inläggen eller boken, och om du tror att det här med näthatet är liite överdrivet, bör du läsa denna bok (du kan låna den när J läst klart). Det är ömsom komiskt, ömsom tragiskt på ett tappar-allt-jävla-hopp-om-mänskligheten-totalt-sätt.

Att de som vräker sig på toppen av närings(livs)kedjan inte förstår hur stor mängd privilegier de besitter. Att de uppbådar mängder av energi för att bevisa detta/gnälla/leka syndomenstecken/hota och hata feminister/homosexuella/invandrare. De verkar se sig utföra en tung och viktig uppgift här i livet. Maria Sveland i förordet:

"Hur har de tid? Min vän Carin kallar det för mäns frivilligarbete. Medan kvinnor lägger ner tid och energi diverse välgörenhetsprojekt som Röda korset och Stadsmissionen så tycks de här männen använda motsvarande tid till att frivilligarbeta som hatare på bloggar och i kommentarstrådarna på Flashback och inte minst genom att maila anonyma hot- och hatmail."

Äggrullat var det här!

Man vet att påsken blir bra när den kickar igång 

med varma vänner, kall mat och ett parti äggrullning. 

Vi är nu lediga i 10 dagar, och det ska bli så jädra gött!

Jag hann allt klart på djåbet, 

och testar nu för första gången att stänga av mailen i mobilen. 

Annars är jag en tjuvmailläsare av rang. 

Den här gången ska jag stänga av helt. 

Nåja, minus ett korr som jag måste göra på en broschyr... 

God och glad påsk, gänget!

Jag ska köpa tid för alla pengarna och flyga ut över ängarna

Tre saker kan jag känna om gårdagens inlägg.

1. Det blev en del bajs. 
2. Humöret var tydligen inte på topp.
3. Jag vet inte jag hur det blev med den röda tråden där jag försökte väva samman bajs och inlägg. 

Men nu lämnar jag det bakom mig och hostar upp några tankar om tid (tio faktiskt). 

1. Jag har för lite tid. 
2. Jag sover bort en del av min tid. 
3. Jag önskar att jag hade mer tid. 
4. Tiden går fort.
5. Jag vill ge mina barn mer tid. 
6. Jag vill ha tid för mig själv, sk egentid.
7. Jag skulle vilja ha mer tid med Johan. 
8. Jag har ständigt saker på min att-göra-lista hemma.
9. Jag borde jobba lite mindre, det vore det rimligaste. 
10. Jag ska köpa tid för alla pengarna. Och flyga ut över ängarna. 

Clara har läst en intervju med Jessica Almenäs (hade kunnat vara Jessika Lagrelius) som vill ha mer tid, och "Tänk om man kunde köpa tid. Jag hade lagt så mycket pengar på det”. Clara mosar Jessicas resonemang som en banan: "Feltänket är bara när Jessica påstår att det inte går att köpa tid. För det är klart att vi kan köpa tid!" [...] "Det enklaste och snabbaste sättet att köpa tid är nämligen att gå ner i arbetstid."

Hon har ju rätt. Så smutt det skulle vara med kortare arbetsdagar. Eller en ledig fredag med hela familjen. Vilken ork, vilken energi, vilken glädje! Jag har jobbat 85 %, och skulle säkert få igenom det även nu. Men jag gör det inte. För att jag vill jobba, jag tycker det är roligt att jobba, men jag blir trött och stressad av att jobba? Det är så knaskork.

Varför funderar jag inte över hur lite vi kan klara oss på – istället för hur maxat jag vill leva? (by Clara) - det ska fasen bli mitt motto.

Nu ska jag däremot maxa sömnen istället för att fundera på hur lite jag kan klara mig på.

Hörsi!

Bajsinlägg och inläggsbajs

Ibland måste en bajsa ur sig ett inlägg med noll mängd idéer om vad inlägget skall innehålla. Så är det att 100-blogga. Sånt är livet, ibland måste en improvisera.

Här kanske det ändå passar att jag nämner mitt svikande hopp för mänskligheten. De kommersiella krafterna som flyttar in i vårt sociala umgänge (läs: facebook), tar över vår stad och bestämmer vilka ord som får tas upp i en nyordslista. Män som våldtar, nej förlåt idkar samlag, på basis av att nej absolut kan tolkas som jomenvisst. Folk som klappar ihop för att jobbet, pressen, vardagen, dammråttorna, dagishämtningen, otillräckligheten äter upp dom, in-i-från. Att vi förtränger och skojar bort klimatkrisen.

Och? tänker du, det vet vi väl sen gammalt? Jomen kriserna har fött mig på nytt, och visst har det blivit värre?, möjligtvis flippar jag för att jag går på stressmode den här veckan.

Kanske det här inläggsbajsandet ändå kan ta mig framåt i mina funderingar och försök. Kanske är ett bajsinlägg ändå något värt.

Min (vinst)lott i den stora dragningen som är livet

Vit (rik) heteroman ligger på topp i världshackordningen. Att min (din?) lott i den stora dragningen som är livet är en rasande tursam historia är något för oss att tänka på, en fördel att använda för att hjälpa andra som inte har samma privilegier.

Så, hur privilegierad är du? Gör testet (lite USA-anpassat, men ger bra fingervisning).


Jag fick 65 av 100, med motiveringen:

You’re quite privileged. You’ve had a few struggles, but overall your life has been far easier than most. This is not a bad thing, nor is it something to be ashamed of. But you should be aware of your advantages and work to help others who don’t have them.

 

Låt mig presentera: bilvikarien

Vi fortsätter fantisera om vår bilfria framtid. Det här är en älskling som kan ersätta Fårrden. Notera monogrammet framtill: JL. Ni fattar, vårt namn står på den redan! 

(fast det blir nog en billigare variant, utan bokstäver tyvärr)

Välkommen vardag!

Vi lajvar tiden utan barn som om det inte fanns en dag nästa vecka när allt återgår till lämningar och vardagsmiddagar. 

... skrev jag på en instagrambild från Wien (jo, så mäktig har jag blivit att det är ok att jag citerar mig själv). 

Tillbaka till vardagen. Det låter ju ohemult trist. Och visst, det känns onekligen rätt lite partaj en torsdag morgon när ögonen leker grustag och sängen vägrar släppa taget om ens kropp. 

Men faktum är att jag ändå gillar vår vardag (minus mornarna). Det gäller att lyxa till det, med kyrkis, spontanmiddagar  med kompisar mittiveckan och lite förlösande träning. 

Funnes inte vardag vore äventyret mindre av en kick. 

Eller försöker jag lura mig själv nu..?

    På middag och badtunnebad hos 

    denna gröna drottning. 

Välkommen hem!

En icke obetydlig fördel med att resa iväg utan barn var återkomsten. Det är inte så ofta vi får möjlighet att sakna varann, sådär alldeles innerligt. Ett uppdämt krambehov, tiotals "jag älskar dig från tandiland och till schina" (Sixtens mått på gränslös kärlek) och många äventyr att berätta om för varann. 

Under veckan har vi ätit skön frukost tillsammans, skrattat mycket, myst ihop och haft det där tålamodet som inte annars finns i överflöd en vardag mitt i terminen. 

En omstart, fuelled by äventyr på tumanhand x2, som verkligen verkligen gör gott i en småbarnsfamilj. 

I wonder

Om ni träffar på mig nynnandes är sannolikheten mycket hög att det är denna softa låt som spelas i mitt huvud.

Lyssna, njut.

#blogg100 för tu och sju

Trots att magkänslan sa: he komm aldrig deill å gå! så går det som en paso doble, det här med att superblogga ett inlägg om dan. Väntelistan på inlägg är lång, bara det att det kan ta en stund att få ner ett skönt/snyggt/vettigt/coolt/spännande inlägg.

Inspirationen har runnit till, och inläggsdugligt material kommer från höger och vänster. Och när tiden/fantasin inte finns går det lätt att trycka in en bild från insta och vardagsreflektera lite. Push och pepp, inte press.

Nu snackar vi förvisso bara dag 42 av 100, men jag känner att jag har det i mig att köra 2 månader till.

Skit i den där jädra magkänslan

Våren är intervjusäsong på jobbet. Vi träffar häftiga, helpeppade studenter som vill bli sommarentreprenör och testa på livet som företagare. Jag kan se ett mönster: tjejerna är skarpa, men osäkra på sin kompetens. Killarna har samma kompetenser på papperet, men är något större i orden, säkrare på sin sak.

Jag är där och tassar själv. Jag vet att jag är bra. Men ibland faller jag igenom, och misstror mitt eget och andras omdöme om mina prestationer och min kompetens. Notera på en särskilt stor postit-lapp, mental, fysisk eller digital sådan, att dylikt beteende och tankemönster inte nödvändigtvis leder mig, oss framåt, varken i vår karriär eller i vår personliga utveckling. Och bör således undvikas.

Lina Thomsgård har läst halva Kahnemanns Tänka snabbt och långsamt. Hon konstaterar att den ena delen av vårt inre beslutsstödssystem (Kahnemanns System 1) är en konservativ, rätt sunkig magkänsla, eftersom den älskar att följa kända mönster (läs: stereotyper) och ta (lite väl) snabba beslut. Den här magkänslan borde vi alltså inte anförtro så en så viktig grej som att bedöma vår egen kompetens.

Alltså, så fort din/min fega magkänsla försöker komma till tals med något av följande gensvar:

ALDRIG I LIVET, ÄR DU GALEN?!Sku'nte tro det, jag skulle göra bort mig.Nope, vågar inte. Nån annan skulle säkert göra det bättre. 

... så ska du/jag brotta ner den och blixtsnabbt hojta: JA, JAG GÖR DET!

God morgon!

Onsdagen den 9 april 2014, i sanning en god morgon. Familjen Lagrelius åt frukost tillsammans och var överens och glada morgonen igenom. För nån vecka sen tog den lelle beslutet att äta frukost hemma på mornarna. Och hey, vilken skillnad att inte behöva pressa honom uppför backen varje morgon för att jag stigit upp för sent. Igen.

(Nu kommer jag förvisso senare till jobbet, men det tar jag igen med lite soft (?) kvällsjobb.)