Från 0 till #blogg100

På lördag kickar tredje omgången av #blogg100 igång. Mot bättre vetande antar jag utmaningen: att publicera ett inlägg varje dag i hundra dagar. Har jag blivit tokut? Jag har ju inte gått bloggarbananas den senaste tiden, direkt. Men det sägs att en kan komma igång ordentligt med skrivandet och få en rejäl rövspark. Och vi behöver verkligen hitta tillbaka till varann, jag och mitt internetalterego.

Jag får säga som Thåström: Ja det är såhär. Jag kan sluta när jag vill. Jag kan sluta när jag vill. Jag kan sluta precis när jag vill. Jag kan sluta, precis när jag vill.

VAD I... POJKE ELLER FLICKA POJKE ELLER FLICKA *stirrar* HALLÅ *rasar*

Det här är ju geni >> en tjej som är en kille som är en tjej. Nästa gång gör vi det bara lite mindre könsstereotypt (notera tex tumme särar läpp-rörelsen), så är det perfekt .



Rubriken från @antteist:s geniala henstories
*rycks ur dvalan* HALLÅ *tacklar upp dörren* VAD I… ÄR DU POJKE ELLER FLICKA POJKE ELLER FLICKA *stirrar* HALLÅ *rasar* SVARA PÅSKKÄRRINGHEN

Foka på problemet!

Fulstrategi en dag, systraskapet som feministisk strategi nästa. Vad är ens en feministisk strategi, undrar ni. Och jag. Tja, kanske att tänka efter i vilken bestämd riktning man lägger sin kraft för att skynda på jämställdhet, typ? Och helt tvärtom vad jag gapade om igår, så tycker jag att det här är hur klokt som helst.

"Jag har en medveten strategi med att rikta fokus mot det könet som står för de största problemen i vårt samhälle. Och vet ni vad, det är ju inte kvinnor som är problemet. Och att diskutera kvinnor, kvinnors kroppar och kvinnors utseenden leder oss inte en millimeter åt rätt håll i vår strävan mot ett jämställt samhälle."

mvh
något spretig feminist

Jag försöker att inte vara så jävla snygg

Jag har sett tendenserna på them social media ett tag nu (här är kanske den allra bästa). Blivit inspirerad (tex av #keepingitreal). Kokat på alla tusentals 'Guu va snygg du är!' så fort en tjej lägger upp en bild, oavsett vad hon ville säga med den bilden. Smygtränat på instagram (se nedan).

Nu är det officiellt: Jag ska inte försöka vara så jävla snygg. (lite ditt tänk, Alex)

Mer smart och cool. Mindre snygg. Mindre smink, klackeskor och klädstress. Mer baggy jeans, sköna tischor och kamma-håret-rakt-upp-och-ner.

Och jaja, nu är jag ju ingen beauty pageant contestant från början, men de senaste åren har jag lagt mer pengar och mer tid på att maxa mig snygg. Jag tänker varje dag på gäddhäng, grå hårstrån, spretiga ögonbryn, tussigt hår, muffintopp, tjuriga kilon, bulliga knän, håriga ben - och vet ni att det känns lika skönt och härligt som en flaskborste som körs ner i halsen. Ner, upp och så ner igen.

Well, det här går ju inte på en liten kvart. Men riktningen är klar.

Ses där framme.

Frihet i en liten flaska

Å, en sån fin kombo. Samiska kunskaper om bären, örterna, knepen och hemligheterna; läckert paketerade; produced by samer; brought to you by Samiska apoteket.

Människan, marknadsföraren, hållbarhetshetsaren, finsmakaren, back-to-basic-ivraren i mig, ja alla mina jag jublar. Ett varumärke som ligger så rätt i tiden. Väl tajmat med diskussioner om vad vi proppar i oss och att vi inte tar oss tid att njuta; i samma härad som vi får lära oss mer om Sápmi; förhoppningsvis i förlängningen en motvikt till inlandsutflyttning.

ps: produkterna går att beställa hem.

Jodå, lite reklam. Men inte för att jag får betalt. 

Eller för att jag känner en av grundarna. Utan för en bra grej.

När caribbean blue gifte sig med saffransgul

Det kom så en dag när det blev dags att använda den nyinköpta emaljeregrytan. Det var en glädjens och färgstark dag med fina gäster och god fisksoppa. 

Se då krypa bloggarna upp ur vrårna (uuupp uuur vrååårna)

Jag hittade lite flow i en vrå, jag tog mig tiden, jag började gurgla och spotta, och ut ur min mun kom flera inlägg på samma lilla måndagkväll (det här inlägget är en tidsinställd bomb karamell).

Jag hittade ny bloggkärlek i en annan vrå. En sån där som skriver roligt och klokt och vasst.

Wien, drömmarnas stad

Vin + spa = hur briljant?
Lagrelius + barnvakt = hur briljant?
 
Vår första helgresa zusammen, ohne Kinder går till Wien, drömmarnas stad. Tillbaka till brottsplatsen, där allt vårt började, där Det var en gång. Jag tänker mig långa prat och promenader, nostalgitrippar, to-die-for-drinkar, vin- och spahotell som vår kompis familj driver, Café Central - å Café Central min gamla älskling!, en glimt av Klimt, kanske en bal på slottet, a bissl konst.

Vasaru saru?

Förresten, om ni får några uppåtväggarnakommentarer om att jämställdheten ska ha gått för långt. så kan ni klicka upp dom här bevisen på att så inte är fallet och dänga/slänga mobilen i hövvet på vederbörande.

Split in half, please

Jodå, det finns ett helt gäng skäl till att inte dela föräldraledigheten lika. Det är olika varianter och kombinationer av t ex ny-på-jobb, stora skillnader i mamma och pappas lön, ett uppiskrävande nystartat företag. För det är klart att vi egentligen vill vara jämställda, men just i vårt fall går det bara inte.

Och alla de här högst ind-i-vi-du-ella skälen råkar summera ihop till att män tar ut knappt en fjärdedel av föräldraledigheten. En kan ju misstänka nåt typ av systemfel, eftersom slumpen inte jobbar i tre fjärdedelstakt. Men asså, fölk måste ju få göra som dom vill med sina egna barn och hur dom delar upp sin tid! Vavava? Det jämnar ut sig med tiden, osv.

Bara det att om folk får välja fritt så väljer dom som tokar (läs: ojämställt). Och våra skattepengar ska väl inte finansiera sånt som tokar väljer (läs: ojämställdhet). Våra skattepengar ska arbeta för rättvisa livs- och arbetsvillkor och karriärmöjligheter (bland annat). Väl?  

Jag började skriva det här inlägget i somras, innan hösthetsen. Det var i samma veva som Maria Svelands suveräna sommarprat (lyssna och lär). Och ärligt talat vet jag inte nu vad jag ville komma fram till då. Nu är jag i alla fall jag och stunden mogen att åberopa individualiserad föräldraförsäkring.

Läs förresten Joakims 'män som inte är pappalediga sviker sina barn' som kickade igång Oxhens inlägg. 

En storm i ett vattenglas

Hej, det är jag som är vattenglaset. I mig bor en storm. Om en vill vara lite vetenskaplig kan en kalla det kognitiv dissonans:

bristande överensstämmelse mellan en persons olika värderingar, attityder och uppfattningar + mellan vad hen vill göra och faktiskt gör

Dessa mina interna stridigheter kommer ur Kriserna och kan sammanfattas som att jag har ändrat uppfattning om mycket här i världen (ja, det låter lite pretto, och det är precis det det är). Än har jag inte landat i vad det kommer att betyda för livet framöver - därav dissonansen.

Spikat är att jag behåller min man och mina barn. Och mina vänner. Familjen sitter säkert. Och huset vill jag nog inte bli av med. Grejer är ju bra att ha. I love kläder. Faktum är att jag vill behålla majoriteten av det jag har idag.

Därav dissonansen.

Efter moget övervägande

Efter hattande och klickande och letande efter reor; till slut blev det en rund. Här ska lagas (ekologisk) stek, (vegetariska) grytor och (knuspriga) bröd. 

Välkommen på middag! 

Min blogg, för mig, om mig

Jag bläddrar igenom bloggen ibland. Läser, fnissar (för ibland blir det lustigt), minns, tänker att här handlar det mycket om mig själv. Very navelskådande. Men då får jag påminna mig själv och upplysa nytillkomna läsare om att det här ju faktiskt är min dagbok. Så jag får trippa lite ego. 

mvh 

tänker inte längre än näbben räcker. 

    av ettpunktnoll.com

Femruari

Om du trodde att Fittstim var det enda i feministväg som gagnar/drabbar Sverige kan du med fördel läsa Sandras januarisummering. 

(ps: läs några även om feminism inte känns precis din grej. du skall upptäcka att du hejar på utvecklingen)

Å, den som fick läsa om makt

och kön.

Jag vet att jag har sagt det förr. Och detta skall icket vara sista gången.

Om jag styr mina barn?

Det händer att jag får frågor i stil med 'Styr du dina barn?', ibland något inlindade (i bacon eller annat skyddande hölje). De dyker alltid upp apropå jämställdhet.

Och svaret är: ja, jag styr mina barn.
Eller som jag ser det: jag/vi uppfostrar våra barn.

Så här: 
Vi ser till att de inte äter så mycket sötsaker.
De får gå och lägga sig i tid så att de vaknar pigga (nåja).
Det viktigaste är att respektera varann och att vara en bra kompis.
Vi stävjar slagsmål och retsticketendenser.
Inga konstigheter?

... och så här:
Vi maxar antalet färger i barnens garderober (Almas favvo fn är gul).
Vi peppar Sixten att leka familj.
Spajdumän är inte bara snabb, han är gullig också.
Alma spelar hockey - Sixten skulle hellre få rida.
Båda får pyssla och bygga och baka och skapa.
Vi minimerar könstypiska leksaker, och försöker snarare ge 'tvärtom'.
Huvudpersoner i böckerna byter ibland kön (för satan så många pojkar!)
Alma får vara cool och tuff (också), Sigge är en gulleplutt (också).
Lite väl mycket styrning för din smak?

Om vår styrning påverkar barnen? Ja, det hoppas jag verkligen.

Jag tycker Hanna beskriver det hela väldigt bra:

Uppdaterat: det här kan ses som en liten komplettering. 

Glajjerna

Jo, jag lovade ju dig kusinEmma att jag skulle 

lägga ut en bild på Mina Nya Glasögon. 

Skitlovare, igentagare, det är jag det. 

Men här är dom (bortse från lilla märket längst ner t h). 

Om du vill ha glasögon som matchar din putmun lika najs, 

rekommenderar jag Östmans optik å det varmaste. 

Karolina heter hon med den magiska blicken för ansiktsform.

S/Y Glädjen

Jag går omkring i ett slags glädjerus. Pek- och långfinger sträcks upp i luften och stämningsflaggan är hissad. En 5- på skalan, av 5 (alltid av 5). Lycka handlar om hur nöjd man är med livet (se ovan). Och mängden positiva känslor i vardagen. In Sweden we call it a kick. Mina lyckokickar lägger sig på hög respektive låg nivå:

Ett nytt lysrör i förrådet
Springa till bussen - och faktiskt hinna med den
Matiga möten som tar oss framåt
En aw, med stans klokaste
En skaparfest, med stans kreativaste
3x gardinstänger på plats
En helg, med schtaans finaste (föräldrar)

Jag får säga som det är: jag är lycklig. Att jag ligger på historiskt (?) höga nivåer beror nog på att orken har kommit tillbaka. Och tiden. Efter en tjåkad (chokad? sjåkad?) höst var jag lite rädd att förra årets baksmälla skulle upprepa sig, men den verkar stanna hemma i år.

Utmärkande för lyckliga människor är att de (jag)

• ägnar mycket tid åt familj och vänner (yes!)
• har lätt för att uttrycka tacksamhet för vad de har (se första stycket) 
• är hjälpsamma (jomenvars)
• är optimistiska inför framtiden (ja och nej) 
• lever i nuet (jaja, lite igår men också imorgon, och idag)
• njuter av livets glädjeämnen (check)
• motionerar ofta (har danssteppat ikväll, tex)
• har livslånga mål och ambitioner (det vill jag mena)  

Lyllos mig.

Kött kött, mera kött, det ska vara rött köttigt kött

Skoja.

Jag har precis klickat hem ett fyrakilospaket fisk. Här ska festas firre! 

upplyst.nu

Det kanske ter sig något förmätet att en som inte tänkt så mycket längre än näsan räcker plötsligt höjer rösten och åberopar nån sorts besserwisserroll. Att med viktig överläpp och självgoda klappar på egen axel presentera mina Framsteg och Framgångar inom Hållbarhetsområdet.

Men hygglo, ge mig ert allra bästa tålamod. Det är inte lätt att vara nyupplyst och peppad och frälsarsugen. Den egna erfarenheten säger mig att det är lönlöst att trycka in aldrig så välmenande pikar och små föreläsningar av typen"hållbarhet handlar inte bara om att 'ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt' - utan om att faktiskt kicka in några uppoffringar." Tio år av Johans förmaningar och föreskrifter tog mig förvisso en liten bit. Men när Insikten slog mig i pannan med en liten gummihammare, först då kom Förändringen.

Inspiration, lockelser, övertygande fakta, lite skrämsel och så sockrade erbjudanden - no strings attached och helt förutsättningslöst och take your time och i din egen takt. Vad skulle få dig att sätta igång en större livsförändring?

Lyft mig från marken

Risken är väl att jag har lagt ut den här videon förut. Men sprolla, den är banne mig något av det vackraste jag har hört. Kombinationen av deras röster, ba wow! Missa inte slutet när han går ner lågt.

Den lyfter mig.

Leksakstipsarn:

Det här är alldeles fantastiskt! Små gosedjur med personligheter, så att man kan hjälpa (sina) barn att uttrycka känslor.

Och på tal om små gulliga figurer - det här är ett pretty kreativt sätt att presentera Metros budskap Be safe around trains (varning: låten fastnar).

Liten klimatångestminimering

78% oroar sig för hur klimatförändringar påverkar vår framtid.
73% tänker på klimatförändringarna minst en gång i månaden
88% tror att deras barn & barnbarn får ta konsekvenserna för att beslutsfattare inte tar klimathotet på allvar.

Det här var ju munter läsning, verkligen (alla frågor på 9 slides). Jag är definitivt en pinne i de här procenten. Framtidsångest är ju inte så skönt, men den ger mig drivet att bli bättre. Jag ska kunna säga till mina barn att jag i alla fall försökte jobba för deras framtid, så gott jag nu kunde och orkade och förmådde gå bortom egot och bekvämligheten. Att jag gjorde små och stora förändringar i mitt liv, ett litet men viktigt sjumilakliv i taget. En skönt konkret steg är att jag nu har bytt magasinsprenumeration.

Ut åker Hus & Hem, som inspirerar mig att köpa mer piffgrejer till huset.

In kommer Camino, som inspirerar mig att inte köpa grejer, utan att leva skönt och nedkopplat och eko. Jag har provat Camino tidigare, men vi matchade inte då. Antingen har de blivit lite mer nedtonat, 'lagom' hållbara (kanske för att passa en bredare publik än de redan helfrälsta), eller så har jag blivit mer hållbar. Eller båda.

(du är nu två klick bort från en prenumeration, hint hint)

De stora pilarna i livet

Det hör väl till att summera året som gått. Jag blir allt som oftast stressad inför denna uppgift; att minnas är inte det jag gör bäst. Men i år blir det lätt, ty livet har satt ner foten och pekat med hela handen. Johan brukar prata om att man ska följa de stora pilarna i livet - och 2013 gav mig ett gäng feta riktningsvisare att styra näsan efter.

Det var nämligen de stora krisernas år, tre stycken hann det bli. Inte genererade ur sorg och elände, utan av typen som vill en själv och andra väl, som leder en framåt. Kriser som kommer ur insikter; poletter som legat länge i fickan men som äntligen (sk)ramlat ner.

1. Min politiska kris
Jag har levlat upp nån nivå på solidaritet och empati - och hittat tillbaka hem efter lite vilsevaro (fast aldrig på fel sida gränsen). Det känns inte rimligt och ja, jag tror ordet är rättvist, att få ska ha så mycket och så många ska ha så lite.

2. Lilla klimatångesten
Det började med ett par inlägg och artiklar - och landade i något så pretto som i ett manifest. 

3. Fast i varumärkesträsket
I höst läste jag om grunderna i McDonald's varumärkesarbete (som kokats ner i I'm loving it) och ville kräkas en flottig big mac. Donken handlar inte om kärlek på nåt jävla sätt, ni vill bara tjäna pengar! Nu finns det långt snällare varumärken än McDonald's (t ex de jag jobbar med), men var går gränsen? Vem är snäll och vem vill vinstmaximera och hållbarhetsvägra till stjärnstoppsnivåer?

Dessa livets små jordbävningar har dragit igång 'vad ska jag bli när jag blir stor'-funderingar modell större (obs att jag trivs där jag är nu). Men krishanteringen har även fört med sig ett gäng förslag på resrutter. Jämställdhet, hållbarhet, rolig kommunikation är topplistat innehåll till nästa jobb. Polarbröd står numer högt upp på listan över arbetsgivare to be. Norrmejerier en gammal favvo.

Inspirationstack bl a till följande personer som föreläst i Umeå under hösten: Sofia Falk, vd för Wiminvest som jobbar med att få kvinnor till ledande positioner. Anna Borgeryd, styrelseordförande och hållbarhetsivrare i Polarbröd. Christina Knight som intervjuat kvinnor i reklambranschen om att vara just kvinnor i reklambranschen. Och Lotta Snickare, ledarskapsforskare.

2014 får vara året när jag summerar de nya insikterna och drar upp taktiken för Det Ultimata Jobbet.

Andra nedslag i 2013: 

På kurs med - Berghs | En liten 40-årschsfescht | All denna ångest

Resorna, oh resorna | Titta, en sexåring! | Den mentala baksmällan

Der Spiegel

Det händer saker i Lagrelihus, nu när tid och ork finns i stor mängd. Den nya spegeln som nu hänger på kortsidan av min catwalk closet får allt symbolisera denna febrila aktivitet. 

Gott så. 

Avgjort!

Jag googlade upp en mini rodini-tröja på rea. Fierce! 

Och saken blev biff när avkomman till hela Sveriges matmamma har en.

Man är väl en follower.

Back to normal och fritid

I'm a blogger, yes I am.

Eller: not so much den gångna terminen. Men nu är jag tillbaka, livs lajvande och sparkar högt. Efter fyra månader av totalfokus och nej-till-allt pga kurs är det nu dags att ge lite kärlek till le blog. Det ska bli mig ett sant nöje att ha lite fritid att sprätta iväg på trams och strunt - och för all del: viktigheter.

En försiktig (om)start - vi kanske börjar så?

Upplopp på upploppet

Vi balanserar slak lina och fokuserar blicken långt framför oss. Det är inte alls så många dagar fram till jullovet. Fram till dess kan det gå lite hur som helst. Ett livspussel som hjälper oss på traven - eller tusentals galna pusselbitar i en stressig och inte så skön hög. Här gäller det att sortera ut det som är viktigt.

• Representativt hus när det kommer gäster - inte alls viktigt, smuts är kul! (som dom säger, tvättmedelsgänget)
• Barn som kommer i tid till dagis och skola - sådär viktigt, skulle vara för deras skull då
• Jobba undan all tvätt - nolla
• Undvika snäs och väs - alltid viktigt (men ibland svårare)
• Äta nyttig mat och 5x frukt&grönt varje dag - nja (sorry mamma)
• Behålla lugnet - ja här har vi nåt, den tar vi
• Diska undan - nej
• Rensa i klädhögen nedanför sängen, med 100 kläditems - nix!
• En perfekt presentation på Berghs-kursen - not so much

Om vi (läs: jag) ska undvika upplopp och inre kravaller på den här slutsträckan är det ba å prioriter. Och känna lugnet. Och faktiskt: det känns rätt lugnt. Jag satsar på en lugn defilering i mål.

När jag borde läsa lyssnar jag bara på Bröderna Lindgren

Vi var på konsert, jag och barna: Bröderna Lindgren feat. Nina Ramsby, Britta Persson och Patrik Arve. Barnmusik för vuxna. Genitexter till soft musik. 

Så då när jag satt där och skulle läsa seriösa jobbtexter ville jag egentligen bara titta på Polisen på Youtube. Och det fick jag en stund.

För: det är jag som är polisen och här är det jag som bestämmer.
 

The real hållbarhet

Jag drog till Stockholm för några veckor sen med min minitonåring på QT, quality trip. Den första i raden av våra sk sexårsresor. Var sjätte år tar ett Lagrelius-barn en av sina föräldrar i handen och drar ut i världen. Eller ja, i landet. Ty miljöpolicyn i Lagrelihus begränsar utbudet eller säg reseradien något.

Jag var så-å sugen på Barca. Amsterdam. Eller åtminstone Köpenhamn. Men Alma sket ju i vilket. Hon var ju nöjd över att få en hel, helt Alma-anpassad helg med sin mamma. 

Och om vi ville behålla nån som helst trovärdighet i hållbarhetsfrågan kanske det var lämpligt att korta ner den fjärde omgången flygresor innevarande år. 

Sagt och gjort: Stockholm spikades som destination, och ena sträckan tog vi tåg. Inte för att det blev billigare. Men för vår gemensamma framtid tillsammans och så vidare och fattar ni grejen? 

Två tankar som dök upp. Det ena: hållbarhet handlar inte bara om att 'ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt' - utan om att faktiskt kicka in några uppoffringar. Lätt för mig att säga, vilken jädra uppoffring att dra till Stockholm på myshelg, liksom? Men I'm telling you now - att den dunkande natten på tåget inte var vidare mysromantisch och fräsch. Ölstank - ungdomar och snark som höll mig vaken till två (jättenära att klättra ner från överöverslaf, äntra grannkupén i tischa och NU FÅR DET VARA NOG!) - distinkta dofter från fem varma kroppar. 

Det andra: flygpriser. Om det är dyrare att åka tåg till Stockholm än flyg till Barcelona - visst inte känns det rimligt och rätt?? 

Sluttjatat idag, men ni kan väl fundera på det här över en kopp te? 

Helgen med den här donnan var i alla fall fab. 

     För att framtiden är din.