24 september 2011

Kallprat at its best

- Det blir 52753 kronor, säger Clas Ohlson-kassören. Jag låter honom hållas och spelar med, för han vill ju bara muntra upp oss båda. Men jag får känslan att han dragit den här förut. Ett par gånger. Ett par hundra gånger. Han avslutar med ett klatschigt: - Kvitto får du på köpet.

Nästa anhalt: korvkillen och följande ca-chatt:
Korvkillen: Jaha, hur är läget? 
Jag: [Känner vi varann??] Joo, det är bra. 
Korvkillen: Vad blir det i helgen då? 
Jag: [Fatta, vi är främlingar, vi delar inte vårt innersta med varann - eller ens helgplaner.] Jonämen, det blir nog lugnt. 
Korvkillen: Inte en massa aktiviteter med barnen? 
Jag: [sluuta! NU!] Nä, dom är små, så dom kan inte boka in en massa. 
Korvkillen: Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.

Kallprat har visst en social funktion, men måttan alltså, var är den? Och samtidigt. Är det vansinnigt fint att vilja få människor att prata och le. Det kan egentligen aldrig vara fel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar