19 september 2011

MIn egen dokusåpa

- om att dokumentera sig blå

Jag läser om Archie Grand med ... I met and liked-skrivböckerna i faktiskt fina Yourlife. Han verkar klok, den där mannen, han vill få människor att klippa och klistra. Offline, irl, afk. Det klokaste: "Problemet i dag är att allt digitalt gör att man inte minns."

Word!

Ni vet den här bloggen.

Och så boken med inklistrade biobiljetterna, där film, medtittare och i bästa fall betyg skrivs för hand.

Och en påbörjad ögonblickslista, nivet, som listar Ögonblicken I Livet. Inte nödvändigtvis dom mest minnesvärda, bara dom som fastnar bäst. Som när Stina som var sommarbarn hos Ola & Kennet bajsade i brallan fast hon var 6. Eller en-och-en-plockegodis på Bovikscampingen med Lotta.

Och så lillboken med sms. Mycket kärlek.

Och så det eviga fotandet. För att inte glömma barnens skrynkelfejjor, första tand och prins valiant-frisörer. För att jag med en bild sparar tusen ord.

Wordinklistrade mail, offlinedagbok, papperskalendrar, Facebook status year-in-review - ja, jag har byggt ett helt mediearkiv med ögonblicken, texterna, bilderna, tankarna, minnena. För minnet mitt är ju så satans undermåligt (nåja). Jag vilar i det faktum att det digitala också går att spara. Även om kalendern inte är lika full med det som har hänt i livet utanför jobbet.


Men tänk om blogger skulle begå digitalt självmord? 
Fy klån i helvittis. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar