Från 0 till #blogg100

På lördag kickar tredje omgången av #blogg100 igång. Mot bättre vetande antar jag utmaningen: att publicera ett inlägg varje dag i hundra dagar. Har jag blivit tokut? Jag har ju inte gått bloggarbananas den senaste tiden, direkt. Men det sägs att en kan komma igång ordentligt med skrivandet och få en rejäl rövspark. Och vi behöver verkligen hitta tillbaka till varann, jag och mitt internetalterego.

Jag får säga som Thåström: Ja det är såhär. Jag kan sluta när jag vill. Jag kan sluta när jag vill. Jag kan sluta precis när jag vill. Jag kan sluta, precis när jag vill.

VAD I... POJKE ELLER FLICKA POJKE ELLER FLICKA *stirrar* HALLÅ *rasar*

Det här är ju geni >> en tjej som är en kille som är en tjej. Nästa gång gör vi det bara lite mindre könsstereotypt (notera tex tumme särar läpp-rörelsen), så är det perfekt .



Rubriken från @antteist:s geniala henstories
*rycks ur dvalan* HALLÅ *tacklar upp dörren* VAD I… ÄR DU POJKE ELLER FLICKA POJKE ELLER FLICKA *stirrar* HALLÅ *rasar* SVARA PÅSKKÄRRINGHEN

Foka på problemet!

Fulstrategi en dag, systraskapet som feministisk strategi nästa. Vad är ens en feministisk strategi, undrar ni. Och jag. Tja, kanske att tänka efter i vilken bestämd riktning man lägger sin kraft för att skynda på jämställdhet, typ? Och helt tvärtom vad jag gapade om igår, så tycker jag att det här är hur klokt som helst.

"Jag har en medveten strategi med att rikta fokus mot det könet som står för de största problemen i vårt samhälle. Och vet ni vad, det är ju inte kvinnor som är problemet. Och att diskutera kvinnor, kvinnors kroppar och kvinnors utseenden leder oss inte en millimeter åt rätt håll i vår strävan mot ett jämställt samhälle."

mvh
något spretig feminist

Jag försöker att inte vara så jävla snygg

Jag har sett tendenserna på them social media ett tag nu (här är kanske den allra bästa). Blivit inspirerad (tex av #keepingitreal). Kokat på alla tusentals 'Guu va snygg du är!' så fort en tjej lägger upp en bild, oavsett vad hon ville säga med den bilden. Smygtränat på instagram (se nedan).

Nu är det officiellt: Jag ska inte försöka vara så jävla snygg. (lite ditt tänk, Alex)

Mer smart och cool. Mindre snygg. Mindre smink, klackeskor och klädstress. Mer baggy jeans, sköna tischor och kamma-håret-rakt-upp-och-ner.

Och jaja, nu är jag ju ingen beauty pageant contestant från början, men de senaste åren har jag lagt mer pengar och mer tid på att maxa mig snygg. Jag tänker varje dag på gäddhäng, grå hårstrån, spretiga ögonbryn, tussigt hår, muffintopp, tjuriga kilon, bulliga knän, håriga ben - och vet ni att det känns lika skönt och härligt som en flaskborste som körs ner i halsen. Ner, upp och så ner igen.

Well, det här går ju inte på en liten kvart. Men riktningen är klar.

Ses där framme.

Frihet i en liten flaska

Å, en sån fin kombo. Samiska kunskaper om bären, örterna, knepen och hemligheterna; läckert paketerade; produced by samer; brought to you by Samiska apoteket.

Människan, marknadsföraren, hållbarhetshetsaren, finsmakaren, back-to-basic-ivraren i mig, ja alla mina jag jublar. Ett varumärke som ligger så rätt i tiden. Väl tajmat med diskussioner om vad vi proppar i oss och att vi inte tar oss tid att njuta; i samma härad som vi får lära oss mer om Sápmi; förhoppningsvis i förlängningen en motvikt till inlandsutflyttning.

ps: produkterna går att beställa hem.

Jodå, lite reklam. Men inte för att jag får betalt. 

Eller för att jag känner en av grundarna. Utan för en bra grej.

När caribbean blue gifte sig med saffransgul

Det kom så en dag när det blev dags att använda den nyinköpta emaljeregrytan. Det var en glädjens och färgstark dag med fina gäster och god fisksoppa. 

Se då krypa bloggarna upp ur vrårna (uuupp uuur vrååårna)

Jag hittade lite flow i en vrå, jag tog mig tiden, jag började gurgla och spotta, och ut ur min mun kom flera inlägg på samma lilla måndagkväll (det här inlägget är en tidsinställd bomb karamell).

Jag hittade ny bloggkärlek i en annan vrå. En sån där som skriver roligt och klokt och vasst.

Wien, drömmarnas stad

Vin + spa = hur briljant?
Lagrelius + barnvakt = hur briljant?
 
Vår första helgresa zusammen, ohne Kinder går till Wien, drömmarnas stad. Tillbaka till brottsplatsen, där allt vårt började, där Det var en gång. Jag tänker mig långa prat och promenader, nostalgitrippar, to-die-for-drinkar, vin- och spahotell som vår kompis familj driver, Café Central - å Café Central min gamla älskling!, en glimt av Klimt, kanske en bal på slottet, a bissl konst.

Vasaru saru?

Förresten, om ni får några uppåtväggarnakommentarer om att jämställdheten ska ha gått för långt. så kan ni klicka upp dom här bevisen på att så inte är fallet och dänga/slänga mobilen i hövvet på vederbörande.

Split in half, please

Jodå, det finns ett helt gäng skäl till att inte dela föräldraledigheten lika. Det är olika varianter och kombinationer av t ex ny-på-jobb, stora skillnader i mamma och pappas lön, ett uppiskrävande nystartat företag. För det är klart att vi egentligen vill vara jämställda, men just i vårt fall går det bara inte.

Och alla de här högst ind-i-vi-du-ella skälen råkar summera ihop till att män tar ut knappt en fjärdedel av föräldraledigheten. En kan ju misstänka nåt typ av systemfel, eftersom slumpen inte jobbar i tre fjärdedelstakt. Men asså, fölk måste ju få göra som dom vill med sina egna barn och hur dom delar upp sin tid! Vavava? Det jämnar ut sig med tiden, osv.

Bara det att om folk får välja fritt så väljer dom som tokar (läs: ojämställt). Och våra skattepengar ska väl inte finansiera sånt som tokar väljer (läs: ojämställdhet). Våra skattepengar ska arbeta för rättvisa livs- och arbetsvillkor och karriärmöjligheter (bland annat). Väl?  

Jag började skriva det här inlägget i somras, innan hösthetsen. Det var i samma veva som Maria Svelands suveräna sommarprat (lyssna och lär). Och ärligt talat vet jag inte nu vad jag ville komma fram till då. Nu är jag i alla fall jag och stunden mogen att åberopa individualiserad föräldraförsäkring.

Läs förresten Joakims 'män som inte är pappalediga sviker sina barn' som kickade igång Oxhens inlägg. 

En storm i ett vattenglas

Hej, det är jag som är vattenglaset. I mig bor en storm. Om en vill vara lite vetenskaplig kan en kalla det kognitiv dissonans:

bristande överensstämmelse mellan en persons olika värderingar, attityder och uppfattningar + mellan vad hen vill göra och faktiskt gör

Dessa mina interna stridigheter kommer ur Kriserna och kan sammanfattas som att jag har ändrat uppfattning om mycket här i världen (ja, det låter lite pretto, och det är precis det det är). Än har jag inte landat i vad det kommer att betyda för livet framöver - därav dissonansen.

Spikat är att jag behåller min man och mina barn. Och mina vänner. Familjen sitter säkert. Och huset vill jag nog inte bli av med. Grejer är ju bra att ha. I love kläder. Faktum är att jag vill behålla majoriteten av det jag har idag.

Därav dissonansen.

Efter moget övervägande

Efter hattande och klickande och letande efter reor; till slut blev det en rund. Här ska lagas (ekologisk) stek, (vegetariska) grytor och (knuspriga) bröd. 

Välkommen på middag! 

Min blogg, för mig, om mig

Jag bläddrar igenom bloggen ibland. Läser, fnissar (för ibland blir det lustigt), minns, tänker att här handlar det mycket om mig själv. Very navelskådande. Men då får jag påminna mig själv och upplysa nytillkomna läsare om att det här ju faktiskt är min dagbok. Så jag får trippa lite ego. 

mvh 

tänker inte längre än näbben räcker. 

    av ettpunktnoll.com