Hon skriver sånt jag egentligen redan vet: det där med att jobba lite hårdare, skynda sig lite mer är inte en bra lösning på stress. Känslan av kontroll kan månne infinna sig, men den långsiktiga lösningen uteblir.
Inblandade syndrom: olika varianter av optimism (obotlig), duktig flicka (svår), endast det bästa är gott nog (i avtagande).
Sen jag började på det här jobbet har jag mantrat 'snart, då...' och 'när jag gjort det klart, då...'. Fast när då kommer har jag alltid hittat på en babiljon nya grejer, som puttar D day, perfektionens viste, framåt, lite nesligt onåbart. Men nu är det fanken nära, jag känner det. Jag check-check-checkar mig tålmodigt genom viktiga att-göran, och tänker 2013, då!
Jag och kollegan tränar på att saker och ting inte behöver hända nu, idag, imorgon, eller ens om två månader. Lågpriogrejer kanske man kan skjuta på - ett halvår. Och nu har jag bokat av nästan en hel dag varje vecka framöver. För att ingen gör mina grejer när jag möts. För att jag skulle behöva veckor av mötesfritt. För att mötena annars vill smeta ut sig över hela arbetsveckan. För att, ja för att jag har en hög av sötnosar hemmavid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar