Fyra nyanser av fint

Jobbkompis ber om synonymer till 'fint' och 'spännande' på fejjan och får nitton förslag.

En fin/tjusig/strålande/flott/angenäm/tilltalande/elegant/proper tajming till mitt tilltänkta inlägg om språkets nyanser.

Jag pratade i veckan om mitt jobb för såna som kan få mitt jobb när jag slutar, medie- och kommunikationsstudenter. Jag var helpepp, jamenar whatta egoshow. Utrustad med ett gäng godisar i fickan mutade jag dom att mata funderingar. Framgångsrikt, får man säga, dom frågade mycket, roligt och intresserat.

En kille framme till vänster ställde sista, väldigt insiktsfulla och kanske lite utmanande, jag vet inte, frågan om varför jag använde så mycket engelska ord när jag pratade. Det gör jag ju när jag skriver också, off jobb.

Det kan te sig störigt, det förstår jag. I det svenska språket, det vackra, ryms så mycket olika versioner, varianter. Och många lånade fenomen förstör förståelse och betydelser, min fulaste är sär skrivningen. Men engelskan - och inte minst tyskan - ger nyans, gradering, känslomillimetrar, förstärkning.

Som Knackpunkt, som ger en helt annan, direktare känsla, än pudelns kärna. Eller whatta, ett schwungigare vilken.

Och här passar det allra allra bäst att vinka adjö med ett österreichischt:

Tschüss baba!
(med inga eller i alla fall få motsvarigheter på svenska; ett dubbelpipigt hej då:ande)