AW med några på Vickan. Hanna å jag å sex (6) separerade personer. Några år äldre, större kids, been there - done that, nivet, till synes nöjda i det nya, garvade. - Jahaaa, har ni bara varit ihop elva år...?
En resa in i fyrtioårskrisandets tidevarv, till uppbrottens era och nya konstellationernas hemvist. Bara att sätta ner hälen och tvärvägra. Vi flytt int, ingen lämnar nån, livslång kärlek, osv. Vill man, och kämpar man, så kan man. Nästan oavsett. Plättlätt, eller hur?
Kruxet är bara att man inte själv bestämmer över sin kärlek. Kärleken är ett eget väsen som kan dö oavsett vad de inblandade vill. Man kan inte beställa: Stanna kvar och vara lycklig.
SvaraRaderaNej, jag vet ju det egentligen. Den vetskapen kan ju vara både smärtsam och förlösande. Jag försöker mest bortse från det faktumet, även om jag vet att viljan inte övervinner allt.
SvaraRaderaMen samtidigt, vi brukar prata om att man får/måste/kan välja att älska. Man ställs hela tiden inför valsituationer, och då gäller det att ha visionen klart för sig. Kärleken försvinner inte (alltid) utan att man låter den försvinna. Och ibland försvinner kärleken fast man gjort allt för att hålla kvar den. Såklart.
Livet. Kärleken. Usch, svårt. Men också fint.
Det här får vi nog utveckla i annat forum...