Ode till mamma och pappa

Den borde kommit förr, för det är fanken på sin plats. Hyllningen till min mamma och min pappa, aka de som ställer upp, de som älskar förbehållslöst. Både när det gäller och annars.

Jag kunde ge 100 exempel, men aktuellt: jag har ställt till det i veckan; bokat in en (nu svåravbokad) jobbkväll fast jag bort veta att jag skulle vara skidänka. Ett nödanrop till mama, och hon avbokar sin lediga dag vips och dirigerar om möten för att rädda kalendertrollaren ur doppelbokningen. Blir det inte bökigt? Jo lite kanske, men det är inte så ofta vi kan hjälpa er, ni har sällan backup, och det är klart nu när Johan är borta att det kan köra ihop sig. Så det är klart att jag kommer. Typ. För aldrig finnes svårigheter, hinder.

Deras ur-hjärta-i-mun 'jomen nog går det bra!' förvandlas till en mörkgrön pusselmatta i mjukt, halkfritt material, så att vi kan lägga vårt tusenbitars i verklig storlek. 

Det smärtar att alla inte har det lika lyxpyx. Vänner som från familjehåll upplevt trasigt, jobbigt, svårpratat, förståelsefritt, självcentrerat, frånvarande, ifrågasättande, stökigt (ja, och våldsamheter, missbruk, incest och allt jävla jävelskap, men det orkar jag inte ens tänka på).

Det vackraste i livet: föräldrar som älskar och vårdar sina barn(barn). Tack!