November, du var kul, men lite väl galen. Så februari gav tillbaka. Med stissig, deppig och trött. Eller som det heter på medicinska: koncentrationssvårigheter, känslomässig labilitet, uttröttbarhet.
Not to worry, jag är inte utbränd, inte utmattad - men jag har faktiskt varit lite matt, det har jag. Fler kvällar i soffan, utslag på tålamodstermometern och mindre fixarenergi. Ganska subtilt, dessa yttringar, närmar sig noll på en richter-skala. Men jag känner den där Jesskan. Alla mood swings analyseras över tid, och den här gången är det lite mer, lite längre. Hon brukar inte [infoga valfri avvikelse].
Mamma pratar med hög röst om det hon nyss lärt sig på kurs, att jo hon har tänkt på mig och att jo nu är det dags för meditation, avslappning och "djupandas 3 minuter varje dag", det måste jag, minst. Och jag ropar tillbaka att jo jag skaaa!, men hur ska jag HINNA? Och så skrattar vi, för det är så skönt att vara högljudda och ändå ganska eniga.
Krusningen får agera skrämskott och utmynna i slutsatsen: man ska inte jobba sig euforisk och krampaxlad. För efter en stund kommer baksmällan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar