Identitetsfundering

Jag vill inte kalla det kris, men nog har jag fått skaka om min popcornpåse lite.

Vi håller på att anställa min vikarie, via Adecco. Och tamerackarn om inte dom två toppkandidaterna har helt andra fina egenskaper och kunskaper än mig. Jag vet mitt värde. Men jag vet också vad jag inte är bra på. Och dom här brudarna är ju bra på vissa saker som jag inte kan/vet/förmår. Det sätter igång en massa tankar, många bra för utveckling, en del lite mindre konstruktiva.

Men nu är jag kompis med tanken på att bli ersatt, och snart kompis med min vikarie. Nu vill jag bara att det ska bli klart så att vi kan börja hitta på stordåd tillsammans. Några veckor innan jag pyser/ploppar.

Förresten, Almabloggen är uppdaterad, för första gången på ett halvår. Kika in.

Noterat från inredningstidningsvärlden

Jo, Myran och Sjuan är ju riktigt fina att se på. Men dom känns ju nästan lika vanliga som ikea-billy när varendaste inredningstidning har reportage från hem med myran-stolar, ellips-bord och ph-lampa. Nej ursch, vilka (dyra) dussinvaror...!

Och så måste jag fundera lite över det här igen: "På övre plan är samtliga golv mörka, utom lekrummets som har en vit heltäckningsmatta." Eeh?

Ljus i tunneln

Nu är det muntrare än sist. Det har efterfrågats resultat från husfixeriet, som garage och gardiner. Well, lite har vi åstadkommit. Det går långsamt framåt, och jag har lyckats hålla humöret uppe. Garaget ligger nuförtin på ritbordet hos en Emma som ska rita oss ett bygglov. Lister är uppspikade. Toaskåp uppsatt och inflyttat.

Nytt ljus på badrummet. Och nu blir det att hålla tvättstället rent. Always.















Tidningsstället från loppis säger hej.















Lindas hemvävda matta från länge-sen får ligga platt i tvättstugan. Min bästa tävlingsmotståndare, notera att vi har fem (5) tvättkorgar. För sortering och förvaring är vi bra (kanske bäst) på...






















Stringhyllan. Finfin, men fortfarande är vi inte överens om hur fint innehållet behöver vara.

Döden, döden, döden

Astrids strategi hjälper inte, jag kan inte sluta tänka på den här döden. Inte för att den är synbart nära. Nej, ingen när och kär som är så sjuk. Jag hoppas verkligen att jag är extra hormonkänslig nu, så att det lugnar ner sig.

Det kanske började i somras, med Almas feberkramp. Och så hörde jag om det där barnet som pappan glömde i bilen (som jag icke kan sluta tänka på). Och så alla nekrologer i tidningen, med alldeles för många unga. Och så min kollegas man som fått cancer (fast behandlas). Och så alla dom andra.

Vi vål avvakt pajkar, och se om det inte blir bättre när Sigge och hormonerna lämnar min kropp.

Press play

Det känns som att livet varit lite on hold ett tag. Huset och jobbet har ätit upp stora bitar av min initiativkraft för annat än just hus och jobb. Fast nu verkar det lossna lite. Vi har tagit ett mer aktivt grepp om vårt sociala liv och hittar barnvakter lite här och var.

Veckans najs: onsdagsbio (Flickan, lite långsam men fint filmad) och middag på Viktor. Fredagsklubb för Johan. Lördagsmiddag och husvisning. Ev helghäng med GP:arna.

Och det är väl bra att vi kommer igång innan vi måste släcka ner helt igen. Tvåbarnschocken väntar ju. Gaah.

3 livslögner

1. Frukt är godis. Det är bara tandläkaren som tror på sånt trams.

2. När man är gravid ska man äta för två. Då blir man fort lik barbamamma.

3. Veckans höjdpunkt utgörs av fredagsmys. Det är en ursäkt för att goffa gosaker (se 1).

vill-ha och har-snart

En sån här vill jag ha. Den är apdyr, men går kanske att få tag på billigare på nätet.

Och en sån här har jag beställt ikväll, typ, lite djupare och bara 2 sektioner. En stringhylla som egentligen är för snygg för ikeaskrivbordet. Men ack va fint ändå mot den vita väggen.

Det började ju bra

Bröllopet fick en finfin start. Jag hann färga håret, sminka mig (minus plocka ögonbryn) och välja kläder. Vi fick låna Lagrelius-bilen, hittade parkeringsplats, kom i tid till kyrkan, hittade gamla bekanta, och jag fick gråta en liten skvätt när Suzy Q var så tokfin och glad och som alltid sig själv.

Sen fortsatte det. Goda ostsnittar, alkofritt bubbel och skönprat med gamla godingar. Och smarrig middag med avslutande godsaksbuffé (13 sorters kakor, det är en riktig efterrättsbuffé det, mamma) och festlig, eller mest -ande bordsgranne. Dans till skamlöst mycket crowdpleasers.

Men inte nog med det. Det blev en skön avslutning, jag kunde gå hem när jag ville och missade inte så mycket eftersom brudparet drog precis efter. Vi kom hem kvart i 3.

Alma visade stortakter och sov till tjugo i 11.

Tja, så mycket bättre kunde det inte ha blivit. Helt enkelt.

Nä va nu

Ånaj, bröllop nu på lördag - så snabbt? Vad ska jag ha på mig, jag kanske skulle ha köpt nåt. Varför så plötsligt? Kanske får jag ner mina gravidbröst i den brunprickiga jag köpte i somras. Fast då skulle jag ha haft en brun liten bolero till. Och allra helst en stoor Andy Macdowell-hatt, ja som i Fyra bröllop.





Well, bäst att jag går och funderar, vi far imorgon kväll. Sa jag att det ska bli kul att gå på Susannes bröllop och umgås i Stockholm?

Zig zag

Sixten snabb som blixten eller Sigge, ja det kära barnet har ju redan många namn. Fast man vet ju aldrig, det kan ju faktiskt vara en, tja Kira kanske. Jag som aldrig brukar ha magkänsla fick nämligen en sån: det blir en tjej.

Min flitigaste (typ enda) kommenterare har önskat sig en Sixten-update. Så här kommer en. Sixten är en fin rackare, som har typ 12 veckor kvar till dagsljus. Han rör sig nog lite mer än hans storasyster gjorde, och spritter väldigt med ben och armar. Han är en pigg filur. Han kommer ofta lite i skymundan, men så är det väl för tvåor. Och tvåorna blir ju nog så fina som ettorna (säger en som vet), med lite mer distans till livet (?). Eftersom vi i vår familj sover på natten gör Sixten också det. Han har börjat göra små kullerbyttor och kämpar för att få lite mer plats här i världen. Ibland killar han bara lite med fingrarna.

Storasyster sjunger - på kommando - små trudelutter för bäbben. Och när hon skulle sammanfatta bäbben-i-magen blev det (med inspiration från Busiga bäbben):
Sparka. (för det gör busiga bäbben)
Ut. (busbäbben igen)
Huset. (vår bäbbe har ett eget rum i huset, har hon konstaterat)

Är jag sjuk?

Jag är ju sällan och aldrig sjuk. Men nu är jag nog det. Ändå. Men jag har ingen feber, och då får man ju inte stanna hemma från jobbet. Fast det är ju det där med att skona andra, särskilt nu i svintider. I fredags borde jag ha stannat hemma, det gjorde faktiskt ont i bröstet. Smittan Jessika.

Men hur gör jag imorgon. Är jag tillräckligt sjuk för att räknas in i inte-smitta-andra-kategorin, tja det vet jag ju inte förrän imorgon bitti. Det är ju attans att vara hemma utan att behöva det, det klarar inte min jag-är-aldrig-sjuk, sådeså-attityd. Å detta vankelmod.

Lyx-pyx efter usch-rusch

Fy fanken, veckan har varit tung. En massa jobbgrejer har flåsat efter mig och aldrig ville 3-timmarsmötena ta slut. Helt speedad blev jag, lite uppspärrade ögon och lätt andfådd. Och i förrgår natt straffade tempot ut sig, med några vakentimmar mitt i.

Bätte, säger Alma och nickar. Joo, nu är det bätte. Idag har jag jobbat undan, slutat i tid och hoppsan-hejsan ätit middag på gomatstället 5 knop. Vår kvartersrestaurang, typ. Kittlade dödsskönt i kistan.

Tack för det räkneverket.

I stunder som dessa, när kaoset vann helgmatchen, är det skönt att ha en dotter som sover/pysslar/sjunger fram till kvart i 10 på söndagmornar i sin säng. I alla fall det har vi, när jobbet och ikeamöblerna och äpplena och graviditeten och golvlisterna och leksakerna och Sundsvall t/r vill ta knäcken på oss.

Nja, riktigt så illa är det väl inte. Men det är på söndagkväll som motståndarna är starkare än viljan. Det är nu mamma skulle säga nu äter du och sover ordentligt. Fast det går ju inte. Inte när det finns så mycket annat att göra.

Så om jag inte svarat på tilltal den senaste veckan. Så är det därför.

Bildbevis

Jag skuffar runt i huset och plockar i femton saker samtidigt. Och så äre äpplena - vansinnigt fint är det att ha så mycket äpplen i trädgården, men det tar tid att fixa gott av dom. Men det börjar likna nåt i finhuset. Till exempel är det här klart:

Farmor Barbara har flyttat upp på väggen och håller koll.












Stringhyllan på plats i köket.

















Värstingförvaring i städskåpet (det är här tävlingen börjar, Mariah...).


















Åå så snyggt det blev med teakbyrå med Ribbed-tapeten.


















Äntligen sitter kökshandtagen där dom ska.













2 av 3 bänkskivor ligger och gottar sig mot kaklet.


















I Indien bajsar man.



















Gammsoffan passar ju som en schmäck mot kontorsväggen.

Råd och rön

Jag har fastnat i beslutslimbot - hilfe! Lådhandtagen sitter 5 cm från överkanten och skåphandtagen 4 cm från sidokanten = fel och osymmetriskt!

Men nu har jag satt dit 2 lådhandtag, och det vore ju lite av en process att köpa två nya lådfronter bara för att jag vet att det är osymmetri.

Så nu är veckans fråga till er: syns osymmetrin (på riktigt) eller är den bara ett spöke i mitt huvud?

Före, sen efter

Nu äntligen kommer lite före- och efterbilder från GRV39. Jag får inte till bilderna i rätt ordning, så ni får gissa vad som är deras look och vad som är vårt tapetserings- och fixarstök.

Älgen

Älgen är stor och hårig, längst fram sitter mulen bland munnen. När den blir arg sparkas den, längst bak bland svansen.




(liten lapp som kommit fram i nostalgilådetömning, med Lotta-handstil)

Radioskugga på Granvägen

Jag bor i hus nu. Joodå, sen igår. Det är härligt och tungt för ryggen. Alltså härligt att bo i hus och tungt för ryggen att flytta. Vi hade 2 stora småkillar som bar i 7,5 timme (hurra, vi betalar bara för 6) och till slut var alla 100 (!) kartonger i hamn. I hus.

Men Alltele behagar skämta aprillo, så än har vi inget internet. Tja, ingen uppställd dator heller förresten. Men så snart allt det kommer igång ska ni få bildbevis.

//husägarn

Jag är aldrig ensam

Nuförtiden. För mitt i ensamtiden spritter det till i magen. Då är det Sigge Blixt som tränar sina reflexer. Han verkar rätt nöjd där inne än så länge, fast hu! att vara sådär instängd. Tycker klaustrofoben. Fast bäbbar sägs ju känna sig trygga och ombonade. Tur det.

Två fnissiga, fantastiska, fucking år

Idag är det två år sen hon kom in/ut. Det har gått snabbt och ändå inte.

Den absolut finaste och ibland den jobbigaste av dom alla. Almis, Almisch Partenkirchen. Ska hänga med oss resten av livet. Förnöjsam, brunögd och medkännande. Busig, bestämd och morgontrött. Fnissig och högljudd.

Vår lilla a.

Tysta överenskommelser

Jag har en del outsagt. Några grejer som för mig är så självklara att jag inte behöver säga dom högt. Johan känner inte alls så. Han vill hellre att jag ska berätta vad jag har tänkt att han ska göra, istället för att sura när han inte utför. Meh.

Som:
Den som är föräldraledig fyller i Almas utvecklingsbok.
Vi borde ta med blöjor - beroende på tonfall och situation kan det betyda att Johan ska fixa det.

Ja, det är nog mycket Alma-ämnen jag tenderar att hålla inne med. Inte sådär medvetet, it goes bara without saying. Jag jobbar ju bara med kommunikation.

Hugg i ryggen

Jag är torsdagssur och myggbiten. I måndags lyfte jag Alma ur sängen på ett föga ergonomiskt vis, och fick knäck i ryggen. Ont, ont, jätteont. Och idag, när det börjat gå över lite lyfte jag Alma lite till. Och så ont igen. Jag rör mig som en höggravid med foglossning, och jag är ju för fanken inte där än! Och så blev jag biten av mygg vid huset - det ska väl inte finnas mygg i stan???? Och så lever det om nå fasligt bakom huset, för bilarna kör ju faktiskt där. Och så är Almas tilltänkta dagis ett av dom bullrigaste i stan. Och så har vi inte bestämt barntapeter, och nu när vi började närma oss sanningen bytte Johan strategi. Och så har jag inte tränat på 1,5 månad. Är det nåt mer?

Tamerackarna

Nu är vi på gång! Målarrackarna kommer nästa vecka. Och vi har bestämt tapeter till tre rum:

Ljusblå-guldig Ribbed från ferm-living.com - till sovrummet. En gråsilvrig 50-talsinspirerad till köket. Och så vansinnigt coolt (om jag själv får säga det...): en fototapet som är gjord från en av Johans Indien-bilder.

Köksstommarna är på plats, tack vare superpappa! Flyttstädning till nya stället beställd. Plastbrickor till kökshandtagen troligen på ingång. Blocketförsäljning inledd. Kristallkronan installerad och vacker. Tja ni ser, det rullar på.

Fast tjyvrackarna har snott Johans cykel och min cykelkorg, inom en vecka.

Fult och fint

Det dom har gjort om har dom gjort hyfsat snyggt. Så varför denna apfula skapelse till hatt- och skohylla? Kan man undra. Idag skruvade jag ur nästan alla 76(?) skruvarna ur hatthyllan. Smutsigt jobb, men nån måste göra det. Eller en kvinna måste göra det en kvinna måste göra.

Men dagens fina var flera. Jag beställde bänkskiva, ljus virrvarr med smal ekkant. Jag och Alma struttade omkring i vÅr trädgård. Herregud så mysigt det är att plocka vÅra jordgubbar, även om en del är brunmögliga. Och så är jobbet roligt igen (survåren var tråkig och trist och tråkig). Och allt det andra fina.

The eagle has landed

Hurra för en massa första-grejer i huset: första gången jag duschade. Första gången jag använde diskmaskinen. Första gången vi hade gäster. Första gången jag plockade jordgubbar. Det här går ju att göra en lång och njutbar lista av.

Det har sannerligen varit en förstahelg i huset som jag inte kunnat föreställa mig. Inte för att det var särskilt svårt att gissa ungefär vad som skulle hända, eller att det hände nåt alldeles extraordinärt. Men mycket förväntningar och många jaha, jasså.

I fredags kändes huset tomt. Inte så konstigt pga inga möbler. Efter vi tagit ner överskåpen i köket kändes även planeringen tom. Jaha, nu då? Men vad säger ni husägare, man är väl aldrig sysslolös i sitt hus? Vi gick husesyn med kisande ögon, och upptäckte många saker som ju såklart ska fixas. Så nu har vi målat insidan på 3 garderober, rivit tapeter i kök och sovrum, brutit bort lister, skruvat bort skåpluckorna på underskåpen och köpt färg och andra viktigheter.

Och nu i slutet av helgen, när jag strosande visat trädgården för Mari & Tomas, ätit middag på lilla altanen och bastat skönt - nu, nu känns det som att vi håller på att flytta in i hus.

Nu kommer ett stort och inte så önskat avbräck: slut på semestern. Meen, det kan ju va kul också, eller så.

Hur gott är glass?

Jag och Almis var solokvistar igår kväll och hade en riktig tjejkväll. Dvs det var bara vi tjejer hemma. Nåt särskilt innehåll på tjejkvällen var det inte i övrigt, ja förutom glass då.

Hu, va det är dyrt med dyr glass. Som Ben & Jerry. 50 pix för en halvliter. Men jag ville testa hur värt det är med glass, så jag köpte. God var den, Ben & Jerrys chocolate chip cookie dough. Och man fick mycket dough. Men nej, billig eller iaf halvbillig glass är nog så/nästan lika god.

Nej, glass är inte 100kr/l gott (eller ens 85 på extrapris på Coop).

Fantastisk soffa till fantastiskt hus!

Så här ser den ut, vår nya fantastiska Carl Malmsten-soffa! Vår är lite grönare, och nog lite fräschare i tyget. Originaltyg, såklart. Samspel heter den, inte Samsas som jag sa till nån.

Vi köpte den av en mycket trevlig äldre herre, Henry, och har skakat hand på 3200 kronor.

Vi hämtar och betalar på lördag, lite spännande är det innan vi har halat hem den.

Imorgon får vi förresten nycklarna, hu!


----
Uppdatering: bloggstatistiken säger att det är några som googlat samspel. Soffan är till salu om du vill köpa den. Piff behövs. Maila mig på jessika @ lagrelius.com om du är intresserad.

Nu så!

Nu har jag mixtrat i kommentarinställningarna, så det ska gå att kommentera smärtfritt! På förekommen anledning.

Familjekris

Det kändes konstigt att fara från Skel den här gången. Vi har haft en massa familjemys och fint kompishäng. Och Alma är tokförtjust i sina kusiner och mormor/far. Är det där vi ska bo, egentligen? Skulle vi inte ha köpt hus i Umeå, egentligen?

Jodå, här är det också fint och fina kompisar. Det var fint att komma hem, till Umeå där vi bor.

Ultracoolt

Ultraljud idag, jojo. Lille Sixten / lilla ? spretade på och vände sig hitan och ditan. Fantastiskt. Han är 19 centimeter och kommer med lite /o?/tur att födas på sin pappas födelsedag, 19 december.

Jag blev lite tårögd och rörd, fast jag inte blev det med Alma. Andragångsavslappning, kanske.

Här är han/hon:





























... och i 3D: