Bilderna är i alla fall lite färgglada?

Tröttheten segrar, så idag blir #blogg100 blott en radda osorterade, men färgglada/lysande/gulorangea bilder från Wien. Sängen ropar mitt namn, ty den sena natten och den tidiga morgonen gör sig påminda. 

Lev väl och sov sött.

Auf Wiederschauen!

Nu har vi landat in Schweden, och siktar på att vara åter i bruk imorgon kl 0600.

Slutapport följer.

Selfie från favvocafeet: Café Central. 

Lite klimatsmartare dag för dag

Här kommer en inte så lite krävande lista på hur du och jag kan minska våra utsläpp (för vad Reinfeldt än säger så minskar inte Sveriges utsläpp, totalt). Men jag tänker så här: kanske du och jag kan ha den här listan uppe, framme, och jobba lite med den nu och då. Skippa köttet en onsdag, ta tåget en av vägarna, täta ett fönster eller två, tänk Europa- istället för Thailandssemester. För ett steg är bättre än inget, och våra barn förtjänar att vi i alla fall försöker. 

Wien, där allt började

Att vara i Wien är som att springa uppför en minnenas allé och inte bli det minsta trött (jo lite i höfterna). Jag och Johan strosar omkring, och minns alla ställen vi var på, kompisarna vi hängde med - allt det roliga/spännande/konstiga/mysiga som hände i Wien för typ 13 år sen. 

Som första gången vi träffades, i en bastu med finnar i Floridsdorf. Han hade hängt med sin korridorskompis, jag med en bekant (som sedermera skulle fyllebita mig blåmärkshårt i armen). Det första jag sa till Johan: Vad bra svenska du pratar! (konstig raggningsreplik, ja, men trodde han var finne också). Well, long story short: jag blev hans frisör -> vi åkte till Bad Klein Kirchheim -> vi gifte oss osv. 

Som när Matchen skulle spelas, Sverige mot Finland i brännboll. Alla skulle dit, jag var också på väg - när jag upptäckte att jag hade glömt brännbollsträt (aka det vi skulle spela med) i lärarens bil. Paniikhen, ringde Peter och vi inledde operation Fixa brännbollsträ. Han kutade längs Strozzi/Neubaugasse; jag åkte buss (riskspridning at its best) i riktning sportaffär/lärarbil. Höga pulsen och lilla stressen. Vi fick tag på lärare och trä och hann inte i tid, men blev förlåtna. Och Sverige vann. 

Som när Christina frågade hur det var att växa upp i Norrland, och jag fräste tillbaka "Hurvareatt växa upp i Linköping då?", för Norrland var väl ändå jädrigt ospecifikt, och det var väl inget särskilt med att växa upp i Norrland, eller hur tänkte hon, att det skulle vara nån skillnad mot Linköping, vavava? Och kanske att jag överreagerade "en smula", men klockan var ändå 03/natt och hjärnan något spritdimmig, och kanske att Lotta alltid skojar lite försiktigt om mitt ursprung sen dess. 

Som alla alldeles fantastiska Heuriger-upplevelser (= vinrestauranger) med Christian, med Sturm (=tidig vinskörd, typ druvsaft) och Käseplatte och Liptauer (= paprikafärskost). 

Som när killarna svepte Long Island Ice Tea på Mas, och en av dem blev lite ohaverlig och menade att Lotta såg ut som en polkagris i sin rödvita topp och att han "skulle vilja slicka lite" (om det nu behöver förtydligas: hon tackade nej).

Som våra tre baler på slottet, ja som vi brukar säga: vad är en bal på slottet? med tillhörande marillen/vanillenkrapfen (munkar) i goodiebagen på hemvägen. Johan kallar händelsen Walk the green mile, eftersom han blev uppbjuden på mitt rum för att - äta munkar (och äta munkar only), och sen fick gå hem (dissad) med många, långa steg. 

Som när okända killen (som fick lämpliga namnet Svettaxel) med riklig mängd svett ovanpå axlarna dansade i närgången, knyckig, bågformad rörelse mot andra på dansgolvet, med svettig axel först. 

Som när vi hängde med Caisa och pratade i munnen på varann, ty det fanns så mycket att säga. 

Som när vi åt Spargel mit Hollandaise på die Wäscherei (som för övrigt inte var lika coolt och inne så här tretton år senare). 

Det bästa med Wien då: det var början på den storytelling som är vårt liv.

Det bästa med Wien nu: storyn blir starkare. 

(Här sprang han, Peter, hitåt i bild.)

(Jag satt typ på den där bussen.)

Das Hotel

Tröttare kan ingen vara än wiens lilla turistarskara. Ni har ändå gått och lagt er, så dagens #blogg100-inlägg får bli några ynka bilder (i fel storlek) från vårt fantastiska hotell. Be my guest: 

Kyssen och frukosten

Detta är ljuvligt liv: frucka på Opern Café, glida runt i stan i vänlig sol, hitta gamla favoriter (som Kolar med sina varma fyllda pita/pizzabröd), tvärsomna på en parkbänk, njuta av Klimt på Belvedere (jag är ju ingen Kunstexpert, men alltså guldglimrande Kyssen är alldeles bedårande), softa på coola hotellet, äta sen middag på soft ställe, kanske en drink på det. 

Vykort från Wien

Jag och J är i Wien. Vi har gått i våra gamla kvarter. Maten var god. Jag har ont i höfterna. Nu är jag trött. 

Hej då! 

Hur en blick och ett glas saft kan bidra till jämställdhet

En blick.

Bob Hansson skriver så talande om hur något så subtilt som en blick kan hjälpa - eller stjälpa jämställdhet.

"Jämställdhet handlar delvis om blickar. Om vem som sätts i fokus. Och varför."

"För om sköterskan ska uppmärksamma pappan måste hon i samma ögonblick vända bort blicken från en mamma som ofta behöver allt stöd hon kan få. Vi vet inte om den jämställda blicken egentligen är den skelögda, men vi vet att den gamla normen att mamman är den första föräldern knappast gagnar henne."

"Förväntningar är skapande. Som barnmorskans förväntning på vilken av föräldrarna som ska vara den primära. Barnmorskans blick är således en blick som sträcker sig långt utanför det rum där den ges."

"Men den första blick som möter en nybliven familj, kan inte vara en blick som utgår från en norm som samtiden säger sig vilja lämna."

"Så i samma ögonblick som barnmorskan släpper blicken från mamman och inkluderar pappan, ger hon kvinnan möjligheten till en värld där hon inte längre är reducerad till den viktigaste föräldern."

Ett glas saft.

Herr doktor professor överläkare Bäckström dissade ett jämställdhetsprojekt med argumentet "Ska BB förvandlas till vuxendagis?" Mitt svar, som herr Bäckström tråkigt nog aldrig kommer att läsa: "Kan vi, Urban, till och med våga tänka att sjukvården, med så små medel som ett saftglas och ett inkluderande bemötande, kan bidra till att bekräfta och uppmuntra pappans hälft i föräldraskapet?"

Jahaja, tänker nån (du?), så männen ska få ännu mer plats??? (Det är väl ändå kvinnorna som har pressat ut en bowlingboll genom underlivet???)

Ett rungande ja! blir mitt svar, ty den lilla stund/blick som jag och Bob menar ska vikas åt pappa handlar inte om honom, utan om barnet och om att jämna ut ansvar mellan föräldrar. Vi behöver skapa plats för pappa i föräldraskapet, för i samma sekund ger vi utrymme för mamma att ta ett kliv tillbaka - och använda sin tid till annat. Vården ska ju hjälpa oss med det här, goddamnit, inte stjälpa.

En blick. Ett glas saft. Det är väl inte så mycket begärt?

#byttilleko

O-ekologiskt, det är äckligt. Varför fattar du om du ser den här gulliga filmen från Naturskyddsföreningen.

"Varenda liten ekologisk vara du väljer är ett steg mot en friskare planet."

Amen.

När tjejer spelar hockey och killar rider

Säsongsavslutning på hockeyn idag. Big sis har utvecklats fantastiskt bra under säsongen, från Bambi på hal is till Frida Nevalainen (well). Hon är sugen på att köra nästa säsong också. Li'l bro hängde på en liten kvart på småskrillerna. 

Hockeyn var helt Almas val, även om vi presenterade det för henne. Vi kanske inte kommer att uppa hockey för Sixten lika mycket. Han har alltid älskat hästar, så varför inte ridning? Vi vill gärna visa upp alternativ som de själva inte skulle ha tänkt på, i vår 100 möjligheter-anda. Uppmuntra till att tänka större.

Hockey och ridning är tuffa kontaktsporter; båda kräver finlir och samspel. Fler killar spelar hockey, fler tjejer rider. Båda är materialtunga och äter mycket tid. Jag vet inte hur det ser ut med (alltför) tidiga satsningar och toppningar inom ridsporten, men det - plus attityderna, bråken - är något som jag inte gillar med (kill)hockeyn. Men jag gillar Trixas hockeyskola för tjejer, där man får en skön blandning kaxighet och kroppskännedom. Med ridning skulle Sigge få pyssla-om-andra (djur) inpå, något som A har mer av i sina lekar.

Och ser ni så fint de passar ihop, med sina långa manar? (bilden från när Alex ordnade att-få-vara-nära-djur-tillsammans-eventet i höstas. very mys.)

Dipp tapp pepp

Mycket riktigt, en dipp (helt utan dillsmak) inföll under lördagen. Ingen ork, framtunga axlar och allt annat än spänstiga ögonlock. Jag tog det hela med ro, eftersom jag vet att det går över på en liten (halv eller hel) dag. En fest kändes lite sådär, hade latmasken fått bestämma så hade jag stannat i soffan alternativt sängen. Vis av erfarenhet vet jag att fest ofta är roligare på plats än innan, så jag drog iväg. Ett mycket klokt val. Det var en samling sköna människor, och jag cyklade hem med hopp om humöret - och mänskligheten.

Bland annat träffade vi en förträffligt trevlig Per, som inflikade ordet 'kisselimiss' i en av sina första meningar. Whåt, tänkte jag, han kan Bamsesången? Och jojomen! Så här kommer den, som en hyllning av Kristinas 30-årsfest: Britt-Eriks bamsesaga.

Duracellkanin säger godnatt

Hej och hå, så här precis vid #blogg100-deadline en fredag efter ett par glas vin vältrar jag mig inte i bloggarlust, precis. Meen, man är väl en duracellkanin och sagt jer sagt och man är väl ingen quitter heller.

Onsdag kom till mig som en riktigt lycklig dag. Jag menar superlycklig, med de positiva tankarna, fantastiska framtidsplanerna och varma känslorna. Och inte för att negga i allt det här ljusa och glada, men jag har börjat se en trend. Nämligen: denna euforityp sammanfaller ofta med att jag är speedad pga har jobbat/bloggat/tänkt sent eller för mycket. 

Det euforiska har då en tendens att falla väldigt platt, och bytas ut mot en mer modstulen, pessimistisk och fan/svartmålande fas. Det här kan låta väldigt dramatiskt och bipolärt, men lugnlugn, det är bara plain vardagströttma i maskopi med stort engagemang.

När modstulen flyttar in vet jag att det är dags att lyda mat- och sovklockan. 

Så alltså: godnatt! 

Finlampor, finvin och finsällskap på Rex. 

Fisk i foliehatt

Jag kallar denna min egenkomponerade rätt Fisk i foliehatt. Jag inspirerades av Fredriks fantastiska laxmumma, anrättad på muurika i spöregn. Med dill och vb. Min fiskgömma skulle troligtvis bli bespottad och hånad om den kom i närheten av arga eller nakna kockar. Och känslan av utegrill + kockfixande var väl egentligen större än smaken. 

Men känslan, den. 

Ekonomiskt oberoende, ekonomiskt obrydd eller ekonomiskt lycklig?

Lite för mycket miljarder nu, va? Många vill ha mycket, mycket vill ha mer, mest vinner när man dör. Vinster och avkastning på vansinniga nivåer och klyftor i Grand Canyon-storlek.

"Världens 85 rikaste personer har mer pengar än jordens fattigaste hälft, 3,5 miljarder människor, tillsammans." enligt välgörenhetsorganisationen Oxfam. Å t t i o f e m  p e r s o n e r. 85. Ja ni fattar. Det går att stapla hur mycket sån vansinnig statistik som helst, galenskapen tar aldrig slut. Mina två frågor till det här guldgänget: 1) när är det nog? och 2) vad i helvete gör du med alla pengarna?

Majoriteten av sökträffarna på 'ekonomiskt oberoende' innehåller prefixet "så blir du...". Ekonomiskt oberoende lockar mig inte. Inte en av mina drivkrafter. Ekonomiskt obrydd däremot. Att vara nöjd där jag står. Känna mig trygg. Komma ihåg hur bra vi har det. Inte ständigt utöka, maxa, trånasuktadregla, snegla dit fingrarna inte når. Jag har kommit en bit på väg.

Lätt att säga för en medelklassare. Vi hade tur i den stora lottodragningen som är livet. Vi kan resa, köra bil (försöker låta bli) och bo i hus; köpa tulpaner och julklappar och bjuda gäster på mat. Vi är friska (*pepprar med stora kvarnen*), har bra löner och föräldrar som sockrat våra liv.

Då får vi se det som vår uppgift att downsiza och gräva neråt i kostnadshögen, utmana oss själv att konsumera mindre - och jobba mindre. Och samtidigt skruva upp vår mikrofinansiering (Johan kallar sig affärsängel på nanonivå), investera solidariskt - och varför inte rädda liv.

Fenomenet ekonomisk lycka har blommat i USA, detta att även en medelinkomsttagare ska kunna uppleva sig själv som ekonomiskt oberoende. Och Clara har alltid tilltalats av tanken på att vara ekonomiskt oberoende. "Men jag vill inte vara ekonomiskt oberoende på grund av höga inkomster utan låga utgifter."

"Så många människor, allt fler i Sverige, lever i fattigdom och kan inte välja att gå ner ett enda dugg i inkomst. För då har de ingenting kvar. Kanske har de inte ens en inkomst? Och vad de flesta av dessa drömmer om är inte lyxen och överflödet. Det är tryggheten. Att slippa oroa sig över om det ska gå runt. Att veta att pengarna alltid kommer att räcka."

Och nu när hon tjänar pengar är det den lyx Clara unnar sig först:

"Att slippa oroa mig. Att slippa tryck över bröstet. Att slippa jobba heltid om jag inte orkar och vill. Jag vill använda varenda intjänad krona till högre frihet. Högre trygghet. Inte högre materiell standard."

Jag har kommit en bit på väg. Men har en bra bit kvar.

Natti natti

Idag blev det jobb och mammabesök istället för bloggande om ekonomiskt oberoende, så jag genar lite med en nedslag i de lagrelianska nattningsrutinerna. Så här hittade jag dom när jag kom hem sent efter träningen: Alma läsandes för killarna.

Mitt lilla trepack. Mitt gäng.

När jag blev feminist

Vi hade åkt Strassenbahn längs förlängningen av Josefstädter Straße, gerade aus hela vägen upp på en kulle i utkanten av Wien. Jag minns det som en särdeles fin dag; jag hade en nyfunnen finurlig vän, Caisa; hösten var ung; jag var student på internationella äventyr; vi hittade ett minislott med fantastiskt fika och pratade Viktigheter och Livet. Och till sånt hör naturligtvis jämställdhet.

"Hur kan man inte vara feminist?" frågade hon sig, mig. 

Ja, hur? På sittande rumpa, där och då bestämde jag mig för att det är klart att jag är feminist. Exakt vad det betydde och hur det skulle komma att rita mina rutter så här 13 år senare, visste jag inte då. Men det kändes helt rätt då. Och det känns helt rätt nu. För hur kan det kännas fel att människor skulle få samma rättigheter, oavsett kön?

Ja, hur?

    CC /Kneiphof

Våga satsa på drömmen

"Var uppmärksam på när du har roligt och när det går lätt. Var finns energin? När lever du?"

Dagens drömdos, serverat av allas vår matmor. 

Fnittriga kvinnor och sköna män

TV-bromance är ett hörn av mansdominansen (eller det som i mer akademiska termer benämns patriarkatet) som nog går många förbi. Och som många skulle lägga i avdelning: 'feminister som överreagerar'. Men allt hör ihop, och därför är Emma Knyckares text om manlig vänskap på bästa sändningstid så viktig, så viktig.

Läs den. Och diskutera i smågrupper:
[...] varför är det "tonårsfnittrigt när tjejer har roligt på tv men "härlig stämning" när Erik och Mackan fnittrar sig genom promilletest i sina program [...]

Emmas slutkläm, och alldeles särskilt den sista meningen, är der Knackpunkt, pudelns kärna i en liten ask.  

Då är det såklart viktigare än någonsin att 2014 tänka på HUR befolkningen representeras i tv-rutan både när det kommer till kön, etnicitet och ålder. Samt alla de olika sätt som vi skrattar på.

Hemmaspa deluxe

Igår kickade vi igång nya fredagsmyset: hemmaspa. Lilla spaterapeuten, som hämtat inspirationen från skolan, blev lätt peppad och jazzade omkring med gurkbitar och kuddar för att mysa till det i massagerummet. Vi stafettade genom handmassage och ansiktsbehandling för hela familjen, och det var precis så ljuveligt och bondande som det låter. 

Fram till det att Sigge exploderade över att han inte fick massera båda mina händer. Det hjälpte inte (mer tvärtom faktiskt) att jag ba: 

-Jag har inte hört nån gråta på spa. 

Mer hemmaspa åt folket! 

När en ligger där

Det kan tänkas att jag, grämaren, grönare-gräset-jägaren, ångraren, vill göra om, göra rätt på ett par grejer. Ja, när jag ligger och väntar på/fruktar döden. 

Som det här: att inte bry mig så jävla mycket om vad andra tycker. Kanske ska jag jobba i förväg, och tixempelt kicka igång en tidig fyrtioårskris genom att bli tonårsartat ointresserad av andras åsikter. "Orka!" "Men bry!!!" ska jag sucka, och tjasktugga tuggummi. Skita i om jag blir sen till dagis, köra min grej inför 750 personer, ranka mig själv som ca bäst, på ca allt. Sluta nerva, bara göra och njuta. 

Men jag låter inte nån annan designa mitt liv och min framtid. Ingen har försökt sig på det. Tur det.

Fina bilderna: från hyllat.se 

Det finns mer folk ångrar: 

Du blir äldre du också, min son

För ett halvår sen: en drama king, med impulskontroll nolla och många känslor på en och samma gång, studsade omkring i Lagrelihus. Nu: bor vi med en förstående ung man med väl utvecklad empati. Han leker hemma hos kompisar, friktionsfritt och ljudlöst (nåja). Utbrotten är få, det går lätt(are) att säga förlåt. Lillis har blivit Storis och vågar vara hemma själv små stunder i taget.

Du blir äldre, min älskling. Och du blir bara gulligare.

På den tiden Wallmarks livs hade hemleverans

I Ragvaldsträsk hade vi också hemleverans, inte så värst online. Fasttelefon var det kommunikationsmedel som fanns att tillgå. Mat staplades i lagerdoftande banankartonger. Utkörningen stod självaste Kurt Wallmark för, en andra generationens lanthandlare, stolt och enträgen. Dåtidens foodtruck var en Volvo kombi (alltid Volvo) med tutande bilbältesvarning (aldrig bälte) och generöst lastutrymme. Målgruppen var äldre, de som även konsumerade hemtjänst. De som behövde både mjölk, extrasaltat smör och en lämplig mängd senaste nytt från byn. Hemtjänst och hemleverans var dåförtin sociala institutioner.

 

På den tiden, jojävlar. Har jag levt på femtitalet? Det känns så fruktansvärt länge sen, på många sätt. När jag bodde i Ragvaldsträsk. När det fanns lanthandlare. När hemtjänst levererades i kombo med härligt skvaller, hemstekta plättar och en extra pratstund. När Tipptopp var världens, jag menar världens lyxigaste glass.

 

Det var tider, det.

Idag har jag tagit ett steg framåt i min utveckling

Man är väl en sån där som näthandlar mat. Schjoo, jojo. Ett ordentligt fall framåt för Lagrelius-vardagen, vill jag tro och mena. 

Första gången: alles klar och med i påsen. Bådar gott. 

Dos and donts för regnskogsräddande

På tal om klimat och så. Lite tips och tricks kring vad man kan göra för att rädda regnskogar.

Let's talk about klimat, baby

Operation vårstädning inledd. Krafsade lite här, högg små flisor ur ved, drog ett parti krocket med kidsen, grävde lite där. Altanätarpremiär och soft småstök runt gården. Så skönt med en vänlig vårsol och vindar som vill väl. Men jisses, det är på tok för tidigt. Vädret har fått fnatt. Det verkar inte som att folk tycker det känns viktigt att prata om. Och kom inte dragandes med 'naturliga variationer över åren' för då slår jag den här i huvet på er:

Enstaka år kan avvika från trenden, men vi kan konstatera att 13 av de 14 varmaste åren som någonsin har uppmätts, har inträffat nu på 2000-talet.

Läs för guds skull Karin Bojs: vi har gått över en gräns nu (vi varnar känsliga läsare för otäcka fakta). Sen föreslår jag att vi:

slutar gnälla väder - och börjar prata klimat.
skippar kallpratet om väder - och tar den heta debatten om klimatet.

Ansenlig mängd löv & gräs. I mars???

Trendbrottning

Jag grät inombords när apcoola Ace inte vann mello. Så bra, kaxig och viktig, pga äger, har vanlig mängd icketajta kläder på kroppen, skrevgreppet. 

Årets final (5:5) var ju för övrigt ett fett trendbrott från a) förra årets 9:1-fördelning. Ulrik, David, Anton, State of Drama (x5), gubbarna (x3), Anton, Ralf, Sean Banan, Robin, Yohio. Och så Louise. 

Jag hoppas vi ser början på en trend: fler kvinnor på scen (men framför allt fler som skriver låtar). Trender kan behöva lite extraskjuts, att man brottas och puttar på dem. Så idag har jag spelat Busy doin' nothing för lilleman fem gånger. 

En fredag som inte var den trettonde

Inför din hemkomst kan du tänka så här: vi älskar dig och längtar efter dig. Det är ett litet kaos hemma. Men tur att det inte är tvärtom. puss älsk

Messet till Johan igår. Sammanfattar veckan som gräsänka: mer kärlek än plikt.

Jag har inte

• packat upp väskan från förra helgen
• diskat vinglasen från i onsdags, och inte heller grytan
• tvättat en enda gång
• betalat för hela parkeringstiden (fuck p-automater som tar inte visa + går inte att sms-parkera)

Men däremot har jag

• prioriterat det ljuva livet
• levt fjälliv med bonusfamilj
• läst böcker, bakat, bastat, grillat korv med barna
• gått hem tidigare
• drömt framtid med vänner
• fått handmassage och ansiktsbehandling på hemmaspa av två juniora spaterapeuter (gurka och ansiktsmask included)
• lunchat på stans nyaste restaurang
• #100bloggat
• kvällslustjobbat

A woman's gotta do what a woman's gotta do, liksom. 

           Trots stirriga uppsynen: 

       very relaxed efter hemmaspa.

Blås bort mig, Jonne

Vi kan kalla honom Jonte, han var lätt förståndshandikappad. Han gick nåt år under mig på högstadiet. Jonte kunde blåsa bort folk, ja med hans oerhörda lungkraft flög storkillarna i nian flera meter.
- Blås bort mig, Jonte! skrek nån, Jonte blåste - och storkillarna skrattade. Åt, inte med.

Jag är ingen mobbare. Så vill jag åtminstone se mig själv, men när jag tänker tillbaka så ser jag mönstren genom alla stadier: de som inte mådde bra, som halkade utför, nerför. Som jag inte hjälpte. Som jag inte bjöd in.

Jag minns två, säkert var det fler, på lågstadiet. En mamma pratade med oss, med skolan. Det blev inte nödvändigtvis bättre av det. På mellanstadiet var jag sidekick till klassens leader of the pack. Hon blev tvärarg på nån ett par gånger (för nån skitsak), eller som det hette: nu är vi sura på x. Jag tog inte initiativ, men heller inte avstånd - jag hängde på. Surandet pågick under några dagar. Sen sa vi förlåt. En klasskompis på högstadiet frågade "Men Jessika, mobbade ni M?" Jag fnös, för det hade vi ju verkligen inte gjort, vi var ju bara - sura. Men så här långt senare förstår jag: vi mobbade.

I början av högstadiet fick jag känna på det: det var några som hatade mig. Ett trepack tjejer från stan, ett år yngre. Jag förstod aldrig varför. Det var jobbigt, konstigt, ovant att bli hatad (men inget jag tänker på nuförtin).

Jag vet hur det känns och vill skrika förlåtförlåtförlåt! till alla som kände sig utanför, som kände sig mobbade. Men det går ju inte nu. Så det jag kan göra är att hjälpa, att bjuda in de som halkar utför, nerför nu. För mönstren finns kvar även i vuxenvärlden, om än mer subtilt.

snyggo | vacker | fina | snygging | kram | wow | söt

Jo, det här med att inte försöka vara så jävla snygg. Jojo, min kvarn svämmade just över. Kolla checka spana hur det kommenteras på tjej- vs killbilder i mitt flöde.

How to write like a writer

He är bara å åk.

Ba gört.

Just do it.

Om man lägger fram det så här verkar det ju inte så svårt. 

Infografik: Funders and Founders 

(som jag verkligen kan rekommendera

om du råkar älska kombon infografik+entreprenörskap)