Det här är jätteviktigt, som jag brukar säga till Alma. (Och jättelångt.)
Det handlar om vem som gör mest i hemmet. Hon eller han. Praktisk jämställdhet i verkliga livet, där det händer, i survardan. De flesta tjejer/kvinnor jag känner är chef i hemmet, mer eller mindre frivilligt. Gunilla Bergensten säger helt resolut upp sig som familjens projektledare, "ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt".
Att hon, och andra kvinnor, självmant skulle ha tagit på sig rollen kallar Gunilla Bergensten skitsnack. Det är inte heller sant, tycker hon, att vi* genom att hålla höga krav och bara acceptera vårt eget sätt att göra saker stänger ute männen. De* får visst göra hur de vill, bara resultatet blir ”bra”.
Att alldeles för många är fast i fällan är odiskutabelt. Men älsklingar, vi satte dit foten för att det killade så skönt. För att en chef får bestämma om det hon tycker är viktigt. Om vi lät honom sätta standarden skulle det ju inte alls bli som vi vill, ju. För lite/dåligt/smutsigt/konstigt/omatchat/länge. Det skulle göra ont i mammahjärtat, värdinnesjälen, kontrolltornet.
Men, genom att lagstadga om att vår lägstanivå och vår tolkning gäller tar vi ifrån maken/sambon arbetslust, initiativförmåga och makt. Jag märker när Johan resignerar inför min envisa tro på att jag har/gör rätt. Hans uppgivna ”gör som du vill då” träffar där det ska. Med tiden lär han sig att vissa strider är lönlösa. Och jag ångrar mig, men slutar inte ändå.
Oskyldiga frågan. Tonen. Menande blicken. Ilskna attacken. Lilla sucken. Trötta fnysleendet. Himlande ögonen. Med små hintar, skämt och styrda detaljer låter vi honom förstå att han tänkte lite fel, att han borde ha kommit ihåg, gjort mer.
Och det vet ju Gunilla, att inte annat än på direkt order byter män lakan, köper presenter och torkar fönster eller kylskåpsdörren. Hon varnar för att släppa loss honom på att planera helgen/köpa vinterkläder till barnen/packa barnens väska, då blir vi utan sällskap/köper han fel storlek och färgmatchar inte/glömmer han hälften. Hon sopar före, bakom, under, innan, efter, kassen han tagit är för liten för det han ska stoppa i (!), sängen bäddas om och det kontrolleras att han tog med handdukarna. (Själv h-a-t-a-r jag när Johan kontrollerar sånt som jag fixat/kollat upp.)
Jag håller inte med fru B. Jag vägrar (liksom O) tycka att män är inkompetenta. Att de saknar medkänsla och kapaciteten att göra en tidsplan som landar i ett lyckat inköp. Att de är så lååångsamma utan delegerade order. Så initiativlösa. De är inte inlärt hjälplösa och beräknande lata. Och jag blir tokig av åsikter och uttryck som självgående, dresseras och bristande uppfostran.*** Det finns inte en nivå på städning för kvinnor. Och en annan för män.**** Män är olika. Kvinnor är olika. Jag är rätt olik flera mina kompisar (t ex när det gäller planeringsförmåga och städning), och på många sätt mer av bokens Magnus än Gunilla. Det är inte generna som har tagit oss hit. Det är historien, samspelet, våra värderingar. Och hörrni, det går att ändra på.
Jag och J har iallefall några gratispoäng: Jag är oplanerad, tankspridd och obrydd. Också. Han gillar matlagning. Han hatar, jag gillar att köra bil. Jag är lite mer på på att jobba. Han jobbar gärna 80%. Jag tycker inte (heller) att städning är så viktigt. Han är trädgårdschef. Vi delar föräldraledigheten 50-50. För att han och jag vill det. För att han ska hinna bli chef på rikt.
I have a dream. Och vi ska dit, kanske så här: Lista uppgifter. Komma överens om nivåer. Fördela ansvar rättvist. Göra det man tilldelats. Inte! kontrollera den andres resultat. Daglig halvtimmesstädning tillsammans (bubblare). Planeringsworkshops. Var sak på sin plats.
NU. Om det här är enda gången du ska kommentera i bloggen. Gör det. Tyck! Anonymt om det känns bättre. Jag vill veta.
Det behövs visst olika grepp för att lyfta jämställdhet, men Gunillas tarvliga påhopp på sin man och resten av killgänget - är så onödigt. En gång i boken tänds tanken om att Gunilla faktiskt kan ha skämt bort, "förstört" sin man - när hon upptäcker att hon inte tankat på länge och bilen ändå varit körbar. Jag kan bara hoppas att hon gjort en Alex Schulman – provocera och bli läst (och uppenbarligen har hon skapat debatt). Fast fortfarande på bekostnad av maken (jag läste dock att han ärligt tyckte att det var bra att hon skrev boken).
Disclaimers:
* "Vi" och "de" för enkelhets skull, inte för att visa på motsättningar.
** Blått = (ca)citat från boken.
*** Härmed inte sagt att män är dunungar och utan skuld.
**** En man är en man som är som andra män. Ogilla på att hon klumpar ihop män (dåliga, slarviga, glömska) och kvinnor (bra, effektiva, planerande) i var sin hög.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar