Wien, där allt började

Att vara i Wien är som att springa uppför en minnenas allé och inte bli det minsta trött (jo lite i höfterna). Jag och Johan strosar omkring, och minns alla ställen vi var på, kompisarna vi hängde med - allt det roliga/spännande/konstiga/mysiga som hände i Wien för typ 13 år sen. 

Som första gången vi träffades, i en bastu med finnar i Floridsdorf. Han hade hängt med sin korridorskompis, jag med en bekant (som sedermera skulle fyllebita mig blåmärkshårt i armen). Det första jag sa till Johan: Vad bra svenska du pratar! (konstig raggningsreplik, ja, men trodde han var finne också). Well, long story short: jag blev hans frisör -> vi åkte till Bad Klein Kirchheim -> vi gifte oss osv. 

Som när Matchen skulle spelas, Sverige mot Finland i brännboll. Alla skulle dit, jag var också på väg - när jag upptäckte att jag hade glömt brännbollsträt (aka det vi skulle spela med) i lärarens bil. Paniikhen, ringde Peter och vi inledde operation Fixa brännbollsträ. Han kutade längs Strozzi/Neubaugasse; jag åkte buss (riskspridning at its best) i riktning sportaffär/lärarbil. Höga pulsen och lilla stressen. Vi fick tag på lärare och trä och hann inte i tid, men blev förlåtna. Och Sverige vann. 

Som när Christina frågade hur det var att växa upp i Norrland, och jag fräste tillbaka "Hurvareatt växa upp i Linköping då?", för Norrland var väl ändå jädrigt ospecifikt, och det var väl inget särskilt med att växa upp i Norrland, eller hur tänkte hon, att det skulle vara nån skillnad mot Linköping, vavava? Och kanske att jag överreagerade "en smula", men klockan var ändå 03/natt och hjärnan något spritdimmig, och kanske att Lotta alltid skojar lite försiktigt om mitt ursprung sen dess. 

Som alla alldeles fantastiska Heuriger-upplevelser (= vinrestauranger) med Christian, med Sturm (=tidig vinskörd, typ druvsaft) och Käseplatte och Liptauer (= paprikafärskost). 

Som när killarna svepte Long Island Ice Tea på Mas, och en av dem blev lite ohaverlig och menade att Lotta såg ut som en polkagris i sin rödvita topp och att han "skulle vilja slicka lite" (om det nu behöver förtydligas: hon tackade nej).

Som våra tre baler på slottet, ja som vi brukar säga: vad är en bal på slottet? med tillhörande marillen/vanillenkrapfen (munkar) i goodiebagen på hemvägen. Johan kallar händelsen Walk the green mile, eftersom han blev uppbjuden på mitt rum för att - äta munkar (och äta munkar only), och sen fick gå hem (dissad) med många, långa steg. 

Som när okända killen (som fick lämpliga namnet Svettaxel) med riklig mängd svett ovanpå axlarna dansade i närgången, knyckig, bågformad rörelse mot andra på dansgolvet, med svettig axel först. 

Som när vi hängde med Caisa och pratade i munnen på varann, ty det fanns så mycket att säga. 

Som när vi åt Spargel mit Hollandaise på die Wäscherei (som för övrigt inte var lika coolt och inne så här tretton år senare). 

Det bästa med Wien då: det var början på den storytelling som är vårt liv.

Det bästa med Wien nu: storyn blir starkare. 

(Här sprang han, Peter, hitåt i bild.)

(Jag satt typ på den där bussen.)