Fall framåt

Med oss till ramis hade vi en fåordig ung man med livliga rörelsemönster. I bilen hem satt det en festlig krabat som kunde stapla treordingar på varann, i ett imperativt stackato.

- Borsta! Åsså! Maj!
- Naj! Vänta! Maj!


Även stora fick ett genombrott, på modighetsfronten. Två halvdagar i lillbacken, två åk i barnbacken - och sen ville hon upp på toppen. Självförtroendet var också på toppen:

- Jag har rätt så bra balans! 
- Nej, jag behöver inte träna på svängar, jag kan det!
- Jag är bra på bromsa!

Vi drömde oss bort till nästa års fjällresa, när båda rejsar runt i storbackarna (den ena troligtvis i koppel, dock).