Snart-femåringen har haft sin första encounter med döden-döden-drömmar. Det tog två nätter i föräldrasäng att fly hemsktankarna. Själv har jag en något ansträngd relation till död, sepass att jag i höst måste ta tag i det.
Mamma löste en av mina första dödskriser lätt och elegant, det var det här med urna eller kista. Brännas - gör inte det ont? Grävas ner - blir inte det väldigt mörkt och trångt? Det hela ältades en del tills mor min gjorde en pedagogisk manöver och skrev brev till prästen. Till prästen stod det på kuvertet, och i brevet ca Jessika Nyström vill begravas i kista. (Eller om det nu var brännas i urna.) Och där tog de funderingarna slut. Att brevet aldrig lämnade kökslådan reflekterade jag inte över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar