Innanför stängslet bildar husen i kodyngestass en ny, mindre cirkel. I det lilla lilla huset vi besöker finns fyra pyttiga rum i klädkammar-/garderobssize. Ett med eldstad och sängplats för föräldrar och spädis, ett med säng för småbarn. Och två rum för kalven och kon. Tre kvadratdecimetersfönster släpper in lite ledljus. Massajerna lever på färskt blod som hämtas mha typ pilventil direkt från kons hals (som överlever), mjölk och kött från egen gård och gröt. Nomader som de är, har de begränsat ägande kraftigt, i princip bär de sina ägodelar med sig i handen eller på kroppen. De visar oss eldning, naked style, och berättar om vem som gör vad i familjen (ingen känsla av: vi delar lika på hushållssysslorna).
När vår massajguide har berättat klart går vi ut till superlokala marknaden. This one? This one? viskas det varvet runt, typ 15 bord, souveniruppdukade bara för oss och ett turistgäng till. Förhoppningarna är höga, priserna likaså. "You have to negotiate", manar guiden när vi bangar tidigt i budgivningen. "There are no fixed prices." Den tidigare så enkla ekvationen 'vi ger 400 kr, ni delar med er av ert liv' går över i ett litet moln av köptvång och förväntningar.
Jag köper mig fri från deras blickar, 24 rackarns kronor för två fucking träbitar för att göra upp eld. Som om vi nånsin... "We try not to buy things we don't need" som sagt.
Jojo, I am a woman of principles.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar