S sa att det här var ingen värstingslum, dom hon hade sett i Kina var likadana, och där är det -10 på vintern. T o m studenterna hyr rum här.
M menade att de yttersta delarna var ganska bra, vi skulle in till mitten för att se de riktigt fattiga. 'They are really really poor.'
J trodde att de kanske överdrev lite, det bodde nog inte åtta personer i huset vi gick in i (ett av de större på typ 10 kvm).
Jag vill ändå mena att Kibera är det tuffaste jag har upplevt. Inte människorna, de var glada och vinkade och ville byta till sig Sixten och kallade honom mzungo baby (vitingbäbis). Barnen mantrade How are you? och fnissade och skakade hand och följde med en bit på vägen. 'Feel like home', sa guiden, och sant, den vänliga, välkomnande Karibu-stämningen fanns där.
Men soporna vi traskade runt på, smutsvattnet som rann i de smala lerrännorna, det fina dammet av slipade djurben som dansade omkring i den lilla smyckesverkstan, plåtväggarna.
Det var inte fredagsmyz.
95% av de som bor i Kibera lever under fattigdomsgränsen, en femtedel är hiv-smittade, det går (högt räknat) en toalett på 500 personer. Och så vidare.
Vi åker därifrån med fönstret nere, trötta barn och tryck över bröstet. Jag kramar lilla svettiga handen bredvid mig, låter tacksamheten gå bananas och tänker att herregud, nu är det väl ändå på tiden att börja mikrofinansiera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar