Kvotering eller Ärkeentreprenören som trampade i ett fett uppretat getingbo

Mr morfarsmysiga ärkeentreprenören aka ölbryggarkungen aka Jense trampade nyligen i ett fett uppretat getingbo och gav så liv och näring åt en om än inte slumrande så åtminstone inte tillräckligt het diskussion. Han menade att bristen på kvinnor i företagsstyrelser beror på att det finns för få kompetenta kvinnor (!). Och att kvotera, det är det inte tal om, tycker Jens:

Absolut inte. Vi lever i en global ekonomi där vi konkurrerar med företag i hela världen. Om vi har restriktioner då försämrar vi vår konkurrenskraft, sa han. 

Alltså: kvinnor skulle försämra Sveriges konkurrenskraft. Really, Jens?

Kvotering. Blotta ordet reser ragg. Hos kvinnor och män. Jag har länge velat i frågan. Men inte längre.

Vi måste sluta se kvotering som
= stoppa in mindre kompetenta människor (kvinnor) som inte förtjänar platsen.

Vi måste börja se kvotering som
= rätta till snedvridna strukturer som inte är optimala (för någon förutom gubb-berget).
= (framför allt) att införa en vidare, bättre definition av 'kompetens' (för sanningen är ju att tolkningen av vem som är kompetent just nu förbehålls mäktiga män i mästerstövlar). Det handlar alltså inte om att kvinnor är inkompetenta, utan om att männen inte ser hela bilden av vilken kompetens som egentligen behövs.

Jens Spendrup fick Elisabet Höglund att koka - och byta åsikt:

Det finns alldeles för många kompetenta kvinnor som i hela sitt liv väntat på att bli befordrade och invalda i styrelser för att på allvar kunna utöva makt och inflytande. Men de har hindrats av de gigantiska kadrerna av män i mörkblå kostymer, ljusblå skjortor och prickiga slipsar, dessa ointagliga bastioner av manlig hegemoni.

Och självaste liberalfeministen öppnar upp för omtänk:

Jag är mycket irriterad över att det går så våldsamt långsamt. Jag är principiellt som liberal väldigt skeptisk till kvotering, men jag är inne i en process just nu där jag håller på att ompröva mina ideal i den frågan.

Anna Bråkenhielm, Meg Tivéus, Jan Scherman och deras gäng är hyfsat tydliga: För näringslivets, oss ägares och landets bästa, kvotera nu!

I den bästa av alla världar är kvotering helt onödigt. Men då utvecklingen går så långsamt har kvotering blivit nödvändigt för att stötta valberedningarna i det arbete de själva i de flesta fall vill åstadkomma. 

Och nu är stunden mogen för ett kliv framåt för feminist Lagrelius: jag är officiellt för kvotering.

Enkla, genialiska, maktkonserverande mekanismer styr
1. Många företag (gissar: majoriteten) har utformats av män för män.
- Det är organisationerna som ska förändras, inte kvinnorna, säger Sofia Falk, VD för Wiminvest.

2. Män rekryterar ur sitt nätverk, som råkar vara män ("rekryteringen sker inte utifrån meritokratiska värderingar, dvs att bästa person för jobbet får det - utan utifrån befintliga nätverk"). Även Amanda Lundeteg, VD för Allbright, flyttar ansvaret från kvinnorna:

Allt för sällan talas det om att män måste bli bättre på att nätverka med kvinnor. Att män behöver coachas i att bedriva mer professionella rekryteringsprocesser. Att män behöver bli mer ödmjuka. Att män faktiskt kan tacka nej till helmanliga sammanhang. Och att män borde låta sig inspireras av kvinnor.

3. Let's face it, privilegerade grupper är sällan jättebenägna att avstå sina privilegier.

4. En begränsad grupp i samhället definierar vad som räknas som kompetens (vilket gör att vi går miste om många perspektiv).

Eller så här:
Problematiken är inte kvinnorna. Problematiken är de personerna i näringslivet som envisas med att cementera idéer som att kvinnor inte är lika kompetenta, att kvinnor inte vill, och till och med att kvinnor inte finns. (Amanda Lundeteg, VD Allbright)



Ok, vi kör på det?