En vandring uppför ett brant jävla berg, med nån annans kängor, för små, för stora, passar inte alls. Stenar som inte vill mig väl; regn och jävulskap; naturlagarna som motsträviga motarbetare längs vägen. Men plötsligt: är det inte en liten nedförsbacke jag ser?
eller
En jädra trampande i bajs (det får bli kobajs, för människobajs vore rent för äckligt). I och för sig med vadarstövlarna på, men helvetes vad det tjaskar i den brunsörjiga grytan. Och fast jag trampar framåt kommer jag inte närmare kanten. Känsla av förrädisk myr över hela skiten - ska mitt gungande golv av avföring hålla? Och så sermanpå: fast bajs under fötterna, långsamt makande framåt.
Allt stret framåt, plötsligt ger det utdelning. Jag ser ljuset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar