Ultimat mamma? Ultimatummamma?

Det här kunde ha varit inlägget Den Perfekta Mamman, del 2. För idag var det nyöppnade Busplaneten för Almis. Vi var där i tre timmar. Första timmen var jag klas klättermus, sen softade jag med mat, tidning och Sixten.

Men så kom det oundvikliga, när Alma skulle göra slut med sin nyfunna vän. Och mamman som hade dåligt med tålamod använde ultimatumredskapen för att överlista slingerväxten. "Du vill väl komma tillbaka till Busplaneten?"

Usch vilken nedrig, nedrig taktik. Synd att den är så effektiv så att jag frestas att ta till den.

Hurra förresten.

Nu har bästa Jenny & bästa Mattias flyttat in i sitt Frostkåge-hus. Dom har bara rensat undan hussvamp, byggt ut typ 25 (? 30?) kvadrat i två plan, panelat om, bytt tak, skrapat bort allt inomhus och satt nytt, bytt kök, byggt toa, dragit ledningar, byggt en andravåning på entrén. Ja, och typ tvåhundratusen grejer till.

Mina hjältar.

På tal om fuldans

Det här är definitivt världens roligaste video. Fuldansen at its best.

(Hur fanken får man in youtube-skärmdumpen istället för bara en länk, nån som vet?)

/Miss/lyckad kampanjstart

Sixten 3 månader skulle inte längre få slagga i mammas armhåla. Nya, hemskt strikta regler skulle införas. Ungen skulle tillbringa natten i sin säng forever framöver. Och vad händer? Mamman trynar hejdlöst, vänder bara andra tissen till och sabbar hela upplägget. Nåja, nytt försök i natt.

Men jag har lyckats med ett annat nytt koncept: grillutflykt på gården. Vi har varit ute 4 timmar idag: 2 promenader, lite skottning, lite korvgrillning, lite snorejser. Supermys!

Besök i (o)verkligheten

I lördags var jag ute med tjejorna på Schlagerklubben. Mammans första visit 'på lokal' sen Sixtens entré. Kalaset, med tillhörande bastu, middag och singstar, var en mycket festlig historia och precis vad jag behövde.

Och Schlagerklubben var i vanlig ordning en surrealistisk upplevelse. Förutom att dansa som en (snygg) galning hann jag...

° studera och fnissa åt den stora massan på dansgolvet som rörde sig i takt och otakt, 150 personer som gav sig hän och som var och en ägde dansgolvet. sorgligt eller läckert? - jag vet inte (typ som reklamfilmerna från Viking line 1 2 3 eller det här). Tur att jag och mitt gäng var liksom outstanding.
° ganska tidigt notera nödutgångarnas placering och status (är säkerhetstänk en åldersfråga?).
° nyfiket betrakta människorna, en brokig blandning av människor från 18 till 60 (en hel del män över 50).
° förundras över raggningsritualerna, i synnerhet ett par som var all over varann i ett hörn, och killen som inte fattade Ninas direkt avoga inställning.

Kul var det, dansade gjorde jag, trött blev jag.

Gensvar

Idag kände jag att mina magmuskler visst kan tänkas komma tillbaka. När jag spänner till fördelar sig vetebrödsdegen uppåt och neråt och åt sidorna. Och slätar till sig så att jag faktiskt kan visualisera hur vältränad den skulle kunna bli.

Jojo, jag tackar.

Könskonträr

Bland svenskans 30 nya ord finns ett som vi behöver ta en runda. Könskonträr = som är rakt motsatt till vad man förknippar med en man eller en kvinna. Då undrar vän av jämställdhet: vem bestämmer vad som förknippas med en man eller en kvinna?

Ta det här med barnkläder, en liten käpphäst för fru L. Med Alma har vi kämpat för att hon inte ska bli så rosa och flickig. Och nu är det dags att kämpa för att Sixten inte ska bli så blågrön och pojkig. Det är svårt, inte minst för att presenter tenderar att vara könskodade. Vi har försökt styra bort från rosa till Alma, då blev det lila. Sixten har fått idel brunt-grönt-blått-svart.

Men visst, nånstans går det en gräns även för mig. Helrosa-med-fjärilar-och-prinsessor, tuttenuttigheter och ryschpyschiga klänningar - nej, fast det vill jag inte ha på Alma heller. Rött: absolut (på båda mina pojkar, 1). Lila små blommor funkar finfint (2). Och ljusrosa är ju skitsnajsigt (3). Klänning på killar - joddå (4). Dagisbröderna N & G har snyggaste outfiten: tunika (läs: klänning) och byxor från typ Villervalla.























Inte helt oväntat är det fler som funderar - med referens till det här coola pink and blue project (KOLLA in bilderna!). I England pumpades en Pink stinks-kampanj (dock med ett rosa minus) lagom till jul. Och den lilla strippen längst ner känner jag igen - var det du Mariah som berättade om typ nåt sånt?

Hallå! Jag vill ju bara att mina barn ska få bra förutsättningar och möjligheter, oavsett kön. Kläder är ju bara en liten början. Sen är det leksaker, uppfostran, bemötande och allt annat. Lätt känns det inte, men nånstans måste vi ju börja.

Håller ni med eller inte?

Istället

kan det bli nåt sånt här (eller så här). OM Johan putsar trumpetfoten, och det har han lovat.

Moget.

Vi var och tittade på stolar till matsalsbordet ikväll. Såna här röda. Men tackade vänligt men bestämt nej. Lite smutsiga, och hur matchar vi dom med fler stolar? Moget men ändå lite vågat.

Det tar aldrig slut.

Inte för att jag tror eller hoppas att utmaningarna ska sina. Nej, det handlar snarare om en slags iver att få stryka punkter på den låånga att-göra-listan. Jag har en lista för huset, och en på jobbet. Där förs alla viktiga och oviktiga att-göran in, i särskilda fack.

När jag råtat över en uppgift är jag genast på nästa, utan att njuta över det jag åstadkommit. Ta huset. Fanken vad jag har fixat och hängt och spikat och kryssat och gjort. Men jag ser mest det som är kvar. Det är målet jag vill åt, inte vägen dit. Och i hussammanhang är det som bekant svårt att checka av allt på listan.

Men nu. Nu ska jag passa på att njuta lite extra av att jag har presterat detta:

Smyckesskåp på plats (råta!)






















Hallmattan tillklippt. (råta!)
Pall och köksstolar limmade. (råta!)
Vedkorg. (råta!)















Tack till Jenny & Mattias för snajsiga sänglampor. (råta!)

Hungern.

Jag har inlett kriget mot gravidkilona. Men en hungrig mamma = en arg mamma, som stackars Almis fick uppleva igår. Nu gäller det att finlira och balansera snyggt. Vi behöver minuskilon, men vi behöver inte arg.

- Ett äpple till arga tanten här borta, tack!

Hej tjuvarna!

Det är inte alltid vi lämnar bilnyckeln i bilen, utan bara hemskt sällan. Och allt som oftast låser vi ytterdörren på natten. Vi har ingenting som är värt att sno, egentligen. En pickeliliten fast supertjock tv (21 tum), en tungrackarns förstärkare, inga kontanter, ja på sin höjd två biobiljetter som gått ut.

Alltså, det är inte värt att försöka.

Hej då.

Att vara chef

Jag kan sen en tid tillbaka titulera mig chef. Det innebär mycket ansvar och suger mycket kraft, ska ni veta.

Som ledare jobbar jag med att delegera, förhandla - och väldigt mycket med motivation.

Jag lockar och pockar och lirkar och tricksar. Jag busar till det ibland, och ryter andra gånger. Jag tar på mig tålamodshatten eller trummar med fingrarna. I vissa situationer hjälper mina uttänkta pedagogiska ansatser, ibland kör jag grisspel. Min partner backar upp, och ibland hjälper inte ens det. Då är det viktigt att ta den lilla medarbetaren åt sidan, för att markera allvaret.

Under våra utvecklingssamtal pratar vi om hur saker och ting måste förändras för att vi ska kunna fortsätta jobba ihop. Vissa gånger blir det löneförhandling inpå - what´s in it for me, undrar hon. Jag är naturligtvis noga med att föra fram hennes positiva sidor också, även i det operativa arbetet.

Den lilla påläggskalven har i stort två arbetsuppgifter. Att sköta sig själv och assistera chefen, dvs mig, med att hålla koll på den yngre kollegan. Den senare sköter hon med bravur, bortsett från att hon tenderar att liksom lägga sig på honom. Hon tar även stort ansvar för sin egen arbetssituation. Men på senare tid har jag upplevt att hon vill köra sitt eget race lite för ofta. Självständigheten tippar över till självstyre, och hon är inte fullt lika samarbetsvillig och positiv.

Att vara chef. Det kan vara trist. Och tråkigt. Och alldeles alldeles underbart.

Nu räcker det

Idag har jag fyra uppgifter:

1. stiga upp (halv 12, check!)
2. promenera till dagis, hämta Alma (check!)
3. göra middag till fina vänner (check!)
4. sällsa med Emma & Linus framför brasan (check!)

Ja, detta fyller min dag idag. Den här mängden klarar jag galant dagar som dessa. Andra dagar klarar jag oändligt.

Men min man

Men den här Johan, han är då alldeles fantastisk these days. Ja även annars, men i dessa graviditets- och småbarnstider är han liksom på topp.

• passar upp på den sura gravida
• masserar svettiga fötter på förlossningen
• tar det mesta av Alma-stöket, under graviditeten och efter
• leker mexikan och får Alma att vilja borsta tänderna
• tar rollen som bad cop och ställer krav på trilskalma
  
• får Sixten att somna som en björnunge på bröstet
  
• räds inte lite bäbisskrik (tur att det är jag som har den ultimata räddningen = maten, jag blir helnervös av skrik...)
• ser till att mamman får bästa knarket = epidural
  
• skottar snö som värsta snöslungan
• lirkar, trixar och busar med Alma i hennes omöjliga stunder
• utför omöjliga order från mamman
• läser varje bokstav i boken om André, 41 sidor

Allt detta och mycket mer, under liten och ingen protest. Go Johan, du är bäst!

Den Perfekta Mamman, del 1

Den Perfekta Mamman har börjat laga mat på recept, och planera familjens inköp. Och det är ju faktiskt rätt schysst... Lättare att bestämma mat, lättare att handla, roligare att laga maten.

Numera får Coop tycka till om våra val. Alternativ-ännu-enklare-men-dyrare: hemleverans av mat utifrån färdiga recept.

Kvar är Lagrelius hoppsan-hejsan-planering, långa sovmornar och stokastiska städrutiner. Om ni nu trodde att vi blivit för präktiga och rutiniserade. För vad vore Jessika utan lite trams och glömskheter?

Lycklig mjukost

Idag är min day-in. Ibland får man gå runt i morgonrock, vägra uteaktivitet och spela flera barnfilmer i rad. Väl?

Annars vill jag mest jubla lite försiktigt åt livet. Ofta these days måste jag gå omkring och tugga på mina små och stora lyckligheter i livet. Johan är den bästa, min bästa; vi har två fantastiska barn (dessutom en av varje!); vi får sova på natten; jag bara älskar vårt hus; vi har fina vänner och fantastiska familjer; Sofiehem is the place to live; Ålidhemsbibblan är mysig; jag ska vara ledig 10 månader till; Sixten kan dricka ur flaska; vi har bestämt hylla till vardagsrummet; vi har två skidresor på g; jag har ett roligt jobb att komma tillbaka till. Och mer.

Det finns liksom ingen hejd för hur lyckan kan svälla över ibland, så att det känns fysiskt , ja nästan så det gör lite ont. En annan stund kan det kännas alldeles becksvart, så jag njuter obegränsat när euforin faller på.

Nu gäller det att leva upp till vår "perfekta" fasad. Värna och vårda vår relation; vägra tjafs och separation; ta hand om våra barn; hantera konflikter; ställa krav; flöda kärlek; reda ut problem; se lösningar; ta rätt beslut. Ja, ni fattar. Vilken jäkla mastodontuppgift.

En mamma roar sig

Konstaterade just att jag hunnit med 4 biobesök och 1 Cirkus Cirkör på typ 2 veckor. Jag pinkar inte illa.

Tvåbarnschocken äär du?

Idag fyller Sixten 6 veckor och 1 dag. Han fick godkäntstämpeln i rumpan hos doktorn igår. Jag får banne mig en godkäntstämpel för en tjusig och aktiv inledning på föräldraledigheten.

Sånt här gör vi nuförtin:
gympa för mammor och bäbbar (ti)
öppen förskola (må+fr)
snart innebandy med jobbet (on)
strömpilen + lunch + varm choklad. Med fartigt avslut: tippa skrikSixten på sängen - stuva Alma i sin, av med hennes overall och underställ - hämta mjölk & fil från vagnen ute, in i kylen - hämta resten av det inhandlade, lämpa i hallen - svettigt! ta av min egen jacka - hämta illskrikSixten, ta av alla hans kläder, byta blöja, kränga av mina täckbyxor - krypa ner i sängen - knäppa fram maten - amma/sova.
framför brasan i timmar med superEmma, däst av pizza. Alma + Sixten (den äldre) + Melker.
ålidhemsbibblan
pyssel, läser bok, ser film, bygger koja, åker pulka (Alma-stuff)
barnvagnsbio
barnbio
toksover

Rackarns vad vi håller igång. Och jag undrar lite kaxigt: var är den? Hit me, tvåbarnschocken!

Vad är nu detta?

Ja, den här bloggen alltså. Mittialltihop fick Jessika persika en identitetskris, och undrade vad det ska vara bra att blogga för. Varför skriver jag, vem vill läsa om min nya lampa eller mitt taskiga humör? Är det här en inrednings-, språk-, en rakt av personlig blogg? En bajsblogg? Den lilla marknadsföraren i mig ville veta målgrupp och syfte.

Kan det få vara så att jag skriver mest för mig själv? Mitt minne känns ibland som en liten repstump. Bra, men kort liksom. Att blogga, skriva dagbok (för det gör jag också, typ), fota, filma, skriva upp biobesök och festliga sms, spara sentimentaliteter och småkrafs - är ju ett sätt att dokumentera, analysera och minnas mitt liv.

Äsch, det här är nog mest ett utspel för att täcka oron för att förhäva mig. Jag vill ju att ni, (stor)familj och vänner, ska se hur jag (och vi) har det i livet och i huset och i huvudet och i Umeå. Jag vill att ni ska vilja veta, kika på bilder och fnissa åt mina fantastiska tokroligheter.

Hence.
Målgrupp: ni och jag
Syften: un(e?) amuse bouche d´Jessique (ni), minneskarta (jag)
Innehåll: det jag finner lämpligt, lustigt och intressant

What´s the fuzz, tell me what´s happening

Nej, nu måste jag ge mig in. För nu tycker jag att proportionerna har urartat. Okej, hon har en 6000 kronorsväska. Som hon har fått av en väninna. Och hon ska jobba för de med mindre pengar, som aldrig i livet skulle ha råd med en Louis Vuitton. Och hon borde ta det lite lugnt med tanke på sina tidigare historier - okej att dra runt på väskan, men kanske inte flasha den i en sån symbolisk uppställningsbild. Osmart helt klart (eller PR-kupp?).

Men va fanken. Det finns två skäl till att den här debatten blossar. 1) Det är en kvinna. 2) Det är Mona Sahlin.

And that´s all I have to say about that (även fast jag kunde fördjupa oss i bilden av kvinnor kontra män i media och all annan tänkbar ojämställdhet).

Upprättelse

Det var nog lite orättvist att hoppa på Sixten sådär alldeles i början. I själva verket är han en välvilligt inställd person, som önskar sina föräldrar god nattsömn. Boven är magontet, men nu när vi fischat lite minifom så verkar det bli till sig. Första sovpasset - som i vår supervridna tidsuppfattning börjar vid midnatt eller 1 - ligger oftast på 4-5 timmar. Det inte dumt, som Alma skulle säga.

Mina fantastiska underbara barn. Sover som små grisar på natten.

Lite finare, lite bättre

Mitt modeliv post graviditet känns något avstannat. Det är typ 10 kg kvar till må bra-vikt, så det är ju bara att börja gräva neråt (inåt?). Och det löser sig ju så småningom. Fast inimellanperioden (läs: tjockoperioden) räcker väl typ ett år - om det följer schemat från förra gången.

Igår var jag och klippte mig och köpte inimellankläder. Jag kände mig genast lite snyggare och mådde lite bättre.

Umgås inte med

Det är ett litet förrädiskt ord, det här aldrig. Det hänger gärna med sina nesliga sidekicks och likabetydingar (aldrig mer, aldrig i livet, sista) och har liksom nåt definitivt över sig. För en som har lite svårt med vissa känslomässiga bokslut är aldrig och co otäckingar. Jag blir aldrig mer tonåring. Sixten, min sistfödde (?). Sånt här har ju sällan så mycket framåtverkan och konstruktivt i sig. Receptet är naturligtvis att aldrig tänka aldrig. Jag vet ju vad motelden är: njuta av bara attan i stunden.

Så från och med igår noterar jag alla njutbara stunder med Sixten (och Alma). För det är ju sista gången...

Inflyttade

Idag har den här älsklingen flyttat in till mig och mina älsklingar.






















Och Kartio-glas från Iittala.

Och en ekostekpanna.

Och ett - nej två par skor.

Och lådor för fruns underkläder.

Och ett amningslinne.

Tja, vad säger man - shopping mania? Neeej inte då. Utan behovsstyrda välplanerade inköp, som klumpat ihop sig bara.

Ingenting som inte lite bröstmjölk kan fixa

Det är så skönt, bröstmjölk kan lösa dom flesta problem som uppstår. Ont i brösten, rött i bäbisrumpan och andra dumheter. Fast tvyärr inte dåligt mammahumör eller snigelfart.

Det är fyra sjusovarsniglar i vårt hus, det går icke fort. Det tar tid att amma, ingen av oss har nån framåtriktning och våra morgonrutiner slutar vid 1-2. Det är iofs gött att softa, men det finns en gräns för hur mycket man kan tryna/peta-i-naveln/sova till kvart över 12. Vi har lite ambitioner, men dom fastnar i tankestadiet. Vi hinner bara basics, typ skotta, tvätta och laga mat. Jag känner mig bakbunden, eller sådär hopplöst långsam i benen som man blir när man ska springa ifrån busarna i drömmen.

Men inte att missförstås, det är bara takten jag är missnöjd med. Övrigt är ljuvligt och underbart. Sixten/knorrhane/rumpnissen/mekkitrollet/Zig zag är fin som snus. Han ser ut och låter lite som Alma, men är ändå en egen person. Han grimaserar och knorrar. Han tittar och betraktar, och lyssnar när man pratar nära. Han är arrg ibland, när maten inte kommer prick när han vill.

Och så på natten är han arg, vi vet inte riktigt varför. Vi blinkar lite förvånat och tänker: i vår familj sover man ju på natten. Vi ska ge Sixten lite tid att tänka på saken, och sen ska vi prata ut om det hela. Så här kan vi ju inte ha det.

En liten kille i familjen, det hade jag ju inte trott. Det skulle ju bli en tjej, sa min magkänsla. Så fint att jag hade fel. Det hade ju inte kunnat bli nån annan än Sixten.

Cisternerna går på överproduktion. Det spränger och luktar rosa. Jag har bara en liten tankbil, och han måste vila så länge mellan varje leverans. Paniken flyttade in, men nu verkar läget stabiliseras.

Annars är det alldeles förtjusande att ha en liten luktburk i närheten. Det räcker med en liten puff så fylls lyckokruset. Uppfylld.

älskar - älskar inte

Ibland kommer känslorna på en, lite starkare än man trodde. Det är då det känns lätt att säga älska. Just nu: mycket kärlek till familj och hus.

Jag älskar
... vårt snöiga äppelträd som blir lite magiskt med ljuset från vår sänglampa
... tanken på att lilltrollet i magen gör oss till ännu mer familj
... att det går omkring den finaste lilla människan i vårt liv, som inte kan säga k ("var är mina tompisar?")
... fnissiga tjejkvällar - med tompisar eller Alma
... dagis - vilka hjältar som tar hand om och uppfostrar våra barn
...kunskap - kan låta lite prettigt, men oj så skönt när jag lär mig nytt - om marknadsföring eller barnpsykologi (jag har stora ambitioner på kunskapsinhämtning under stundande ledighet)
... att värma tossingarna framför kaminen, bakåttippad i fårskinnsfåtöljen

Jag älskar inte
... sänglampan
... att godiset vill ta över mitt liv
... silverfiskarna, lätta att förgöra (iaf en och en) och lätta att förarga sig på
... att den lilla människan kan tjafsa så otroligt när hon ska äta
... att det ibland är långt mellan tanke och utförande i lagrelihus
... min likhet med barbapappa och pingviner

Proppen ur

Men bara bokstavligt. Jag går omkring med stora ögon och höjda ögonbryn och undrar vad som händer. Med proppen ur spel ska det inte ta mer än en vecka.

Idag var min första halvlediga dag. Jag skulle fixa lite inredningsgrejs till kontoret och lite julklappar och annat till oss. I 6 timmar (well, minus 1,5 timme lunch och 2 småpauser) hasade jag runt på stan sakta, sakta. Målmedveten, men wiggly waggly. Imorgon ska jag ta det lugnare.

För det kan ju hända nÄr-soM-HelsT-NU! Jag längtar och inte.

2 cm kan betyda så mycket

... när max är 10. Sixten är på gång, jojo.

(fast det kan ta 2 veckor till, enligt barnmorskan)