Just nu går mycken ledig tanketid till att bekämpa nyligen återuppståndna, starka yet motstridiga vill-ha-en-till-bäbis-känslor. Det ligger nära tillhands att misstänka att annalkande (och redan anlända) göllisar i omgivningen utövar makt. Ankans kommer i singelpack, och Marran slår till på två sötnosar på en gång. 10 månaders-Albin var rakt igenom förtjusande och ljuslockigmysig. Och deras mammor såg alls inga skäl till att knipa igen. - Å, det är klart man vill ha tre...
Jag fick lov att kalla in Gunilla som nej-sägare, som för länge sen lämnat tre-tanken och börjat njuta av friheten med äldre barn. För - vi har ju bestämt: inga fler. Vi ägnar för lite tid åt dom vi redan har. Vi är less på krämiga blöjor och bortglömdsura vällingflaskor och tretton uppvak per natt. Och vem vill vara barnvakt åt tre troll?
Det kanske inte är helt rätt taktik att gräva upp gamla favvobilder. Men då blir beslutet så mycket starkare sen.
Mjo, jag är medveten om att jag hade en väldigt onyanserad inställning till tre. Jag menar vaddå, jag fick inte välja det liksom och så är de är ju så gulliga de där barna ni har...
SvaraRaderaMen stå på dig, två fantastiska, är så otroligt tillräckligt bra nog. Eller bäst till och med, för er. Och alla goda ting kan vara tre ändå, om du räknar din man!
/ Snart trebarnsmamman med tvillingar i knabben.
Tur man är lite lynnig, redan nu känns det aningens mindre angeläget. Tre är ju det bästa, det vet jag ju, men ibland kanske det måste räcka med två. Kanske.
SvaraRadera