Teh total visdom

Å vilken fin satsning: att sammanfatta filmvärldens bidrag till kunskap om Livet. Fast det var ju det då. Jag har räknat antalet kvinnor som delar med sig av livets viktiga. 5 stycken. F-e-m. Den som orkar kan ju räkna bidragen från snoppmänniskor. Lätt sex gånger fler <- min gissning.

Vajföj? (A:s svar på det mesta just nu)
- Kvinnor (som filmkaraktärer och som vanligt fölk) pratar ovidkommande bajs?
- Det är en man som klippt ihop livslektionerna?
- Män i filmer porträtteras som kloka och trygga, kvinnor som i behov av en klok och trygg man?
- Män har monopol på visdom?
- Det finns dubbelt så många mans- som kvinnoroller (men 2010 var lite bättre)?
- Hemma på vår gata i stan, där har män mer att säga till om än kvinnor?



Vilka klokheter som förmedlas i filmsnutten? Ingen aning, jag kunde bara koncentrera mig på huvudräkning.

Sötsnygg, tillgängligt leende och go

Lunchteatern ger (booing!) Bakom rollen, av och med (endast) Charlotte Lindmark. En monolog om att bli kvinna, och tillhörande måsteroller.

Charlotte, ni vet en sån som alltid varit duktig och fin. Snygg i page precis som svala Dynastin-Krystle, men i drömmarna farlig som Diana i V. Charlotte som aldrig brett ut sig. Som tror att bästa strategi heter sötsnygg, tillgängligt leende och go. Hon berättar en stökig, vanlig, skön, konstig resa från snömulning och en första kyss till ett tyst äktenskap.

Hon provocerar och generaliserar om kvinnor, som sitter litet för att inte utmana, ler oskuldsfullt och stödskrattar åt mäns dåliga skämt. Snälla, lågmälda och gulliga.

Men sen ba: stopp! Slut med väggplats, mes och ödmjukhet. Charlotte vill ta plats, maximera vinsten, sitta bredbent, vara ful och sexig och rolig. Hon vill kunna välja sin mix själv. "Hälsosamt viktfixerad. Kaxigt ödmjuk. Glad och feminist."

Gååse, gör't.

Jag blev peppad på lite pastelldrama och bläddrade fram D och V. Men frisyrerna, jamen lövely!





Min frisör fönade mig åttitalsfluffig idag, bafatt.

På rikt sista

I boken läste jag om det här med att sätta nya etiketter på män och kvinnor för att mjuka upp Skillnaderna. Det tycker jag verkar lämpligt. Så jag testar:

Johan gör manlighet: är mjuk, älskar föräldraledighet, svoschar undan efter maten, lägger pärlplattor, pysslar, tar på sig sommarkjolen, söker sitt inre och frågar efter andras känslor, inte värst karriärsugen, planterar frön, softar i hemmapappastil, fnissar, yogar

Jessika gör kvinnlighet: skottar snö, kör alltid bilen, älskar Clas Ohlson, jobbar gärna, bruschlar, byter däck, kopplar in trådlös router, staplar ved, garvar, köper bilar åt dottern, släpper hemmaansvaret, borrar upp hyllor, vill ha verktyg i julklapp

Let's

Låt mig lova: det här är (näst?) sista genusboksinlägget på ett tag.

Låt mig grunna på om jag verkligen gör så mycket åt min egen framtoning för att bekämpa underordning för kvinnor.

Låt mig säga så här: parallellt med seriös genusworkshop för mina barn har jag skaffat min första plattång, vinterhalkat i framtrånga högklackeskorn och glajsat munnen som aldrig förr. (Jfr Sätt på din egen mask, innan du hjälper andra.)

Låt oss erkänna att vi upprätthåller strukturerna, att vi älskar det bekväma i att dela in i två sorter. Kvinnor. Män.

Låt oss leka med tanken att två kvinnor kan vara mer olika än en man och en kvinna.

Låt oss fundera på om det är så att vi gärna vill bekräftas som "rätt", att vi vill passa in i den roll vi tilldelats. Som kvinna. Som man.

Låt oss begråta att det är tufft, tungrott och ibland tråkigt att trotsa strukturer.

Låt oss slå fast att om mamman vill vara föräldraledig 1,5 år lämnar det mindre utrymme till pappan.

Låt oss bekräfta att våra val inte alltid är frivilliga. "Jag valde" eller "i just vårt fall" - fast det rimligen borde bero på en typ av högre makt, en struktur.

Låt oss konstatera, att det i jämställda Sverige inte är ett lustigt sammanträffande att kvinnor som grupp väljer lång barnledighet, låglöneyrken och ansvar för hushållsarbete.

Låt oss jobba på det här.

Kapten klänning

Det har tagits upp förr, både en och två gånger.

Vad är det med klänningen som gör den så laddad – när den sitter på en pojke? Det är ju egentligen bara en bit tyg, ett klädesplagg. Alla barn leker med könsroller. Men utrymmet för vad som är okej att leka, klä sig i och göra är mindre för en pojke än för en flicka.


Läs hela klänning-på-pojkar. Och Rebecka EA:s kommentar. 


Fast det är ju det, jag har ju också svårare med klänning på män och större (kill)barn. Men jag väääänjer mig långsamt. 


Tips från familjens feministiska nyhetsbyrå, tack Frida!


Min kjolpojke och min klänningflicka:

Vem är feminist? Vem är inte feminist? säger vem?

Vem bestämmer vem som får vara feminist? Om vilka trottels som helst får räkna in sig i "de rosas gäng" (remind me, varför rosa?), hur ska det då kunna upprätthållas nån typ av kvalitetsstämpel på ordet, på rollen, på rörelsen?

NÄ, jag vet. Att det är omöjligt att pressa in en skala lika bred som kalixmåålet i ett och samma begrepp. Därför finns det ju avarter och särarter och underarter. För att skilja eliten från jepparna och ögontjänarna från trotjänarna.

Populist- respektive mangrisfeminister (Göran Persson & Jan Guillou)
Feminist som gillar rosa
Särartsfeminist
Arg feminist
Feministstrippa
Klumpedumpefeminist (och andra)
Militant feminist

Och jag vet. Antifeministerna vinner på att avrunda minsta jämställdhetssträvan uppåt till militant och arg och rabiat. Men fortfarande. Finns det ingen gräns, ingen 4-procentsspärr?

(Fast intressantare är väl egentligen: vem är inte feminist? och varför inte?)

Vad är du bäst på?

Ibland tänker jag på min ex-svärmor. Mild, ödmjuk och lågmäld som ingen ann. Hennes svar på frågan: diska med hett vatten. Jag har alltid tyckt att det var synd att hon behövde välja den. Hon som t ex skriver och målar så vansinnigt vackert.

Så sug på den ett slag, girls. Va fanken är du bäst på?

Fru förgäves feminist

Ibland känns det lite Sisyfos. Ja allt detta feministeri. Små steg och allt räknas och till sist så, yadi yadi. Men wtf Sverige 2010: lönerna och våldtäkterna och Göran L och rosa och 80-20 föräldraledighet. Det är för så mycket, så stort.

Föraning: det här med Sixten+rosa och Alma+rosa går käpprätt. Vi kommer inte att orka all the way, för Sixten kommer att vägra rosa och Alma kommer att vägra annat än Hello Kitty. Säger dom. Lika bra att släppa efter, annars blir revolten så mycket starkare. Säger dom.

Men. Jag och Jojje körde vår genusworkshop (på 100 möjligheter) häromveckan. Vi kan jallefall göra det vi kan göra. Ta dom små stegen. För allt arbete räknas ju. Till sist så blir det nog bättre, bra.

Pretty in pink

På tal om färger. Hösten 2010 känns lite onödigt chockrosa. Rosa bandet. F!. Rosa gym. Rosa rattmuffar. Rosa boggiband (!!). Jag drar en repa i bokhyllan och hittar pretty pink (eller pretty, pink) books: Bitterfittan. Rik, frisk & lycklig. Under det rosa täcket (men okej, där finns ju en koppling).


Det känns alltså rätt och riktigt att måla feminism och kvinnor rosa. But why? Ja alltså, jag vet att rosa är en s k tjejfärg. Och att feminister vill ta tillbaka den. Och att vi inte ska hacka på rosa, för allt som är för tjejer hackas alltid på. Men det är mycket nu. Mycket rosa. Det måste gå att få fram budskapet utan att rosachocka.

Skubbar runt lite till på nätet och hittar boken Bara den inte blir rosa. Sådärja, våga vägra! Brittiska kampanjen Pink stinks häromåret slog lite snett. Stackars rosa, liksom.

Nej, jag ska nog fortsätta min egen kampanj. Rosa (och alla andra färger) till Sixten. (Jag vet inte om jag har sagt det förr, men jag förstår inte problemet med rosa på killar.) Alla färger (även rosa) till Alma.

Leksvaj

Roligast med bilmatteleken var nog upplevelsen av hur en 3-årings fantasi kan svaja leken hitan och ditan. Ett sjukt bra exempel är Kenta och barbisarna (för övrigt en bra genusbok). Läs och le:

Tjejerna sticker in på toa, för där är havet. Det går stora vågor. Men det älskar dockorna.
- Fast då ville dom inte bada mer, säger Agnes, så då så åkte dom bussen.
- Ja, men då krockade den, säger Gittan.
- Nää, för nu blev det vinter! säger Agnes.

Vintern är i frysen. Tjejerna plockar undan lite fiskpinnar så dockorna kan klättra omkring i snön.

- Nu höll dom på att frysa ihjäl, säger Agnes och stänger dörren. Dom sätter sig och väntar på att dockorna ska dö.
- Fast nu blev dom levande igen, säger Agnes, för nu skulle den här föda barn.
- Akta dej Kenta! Du sitter mitt på sjukhuset.

Agnes docka föder en köttbulle. Tjejerna skrattar så dom skriker.

Mamman försöker så gott hon kan

För att flickor ska vilja/kunna leka med bilar måste dom veta hur. Alltså kan man behöva lära dom (1 av lätt 100 bra grejer i 100-möjligheterboken). Ergo, välvilliga mamman föreslår lek med bilar och bilmatta i Almas rum. Jaa!

Det är bara det, att mamman inte vet hur man leker med bilar. Jag kommer iofs ihåg att jag och Ola Bandola lekte på hans bilmatta, det var nog rätt kul. Fast nu? ptja jag drar en bilrackare genom landskapet och parkerar vid lämplig bostad. Folk, tänker jag, det måste ju bo människor i husen. Så jag plockar fram nån bonde och små typ monchichi. Och så en jägare som jag kallar prinsessan (jaa, men också ett sätt att bryta könsstereotyper) - den beteckningen köper Alma direkt.

Och lite djur behöver vi, jojo som kan stå på gräsytorna. Kossor, 2 grisar, krokodilen till dammen, och så lite dinosaurier på det. Och hips vips är fokus förflyttat från bilar till lilla hästen och stora hästen och alla dom andra djuren. Jag fortsätter min resa genom staden i olika bilar och med olika slutmål, men får inte till det.

Alma är nöjd. Jag också, vi har himla kul båda två. Men jag måste nog lära mig själv billeken först, innan jag kan föra vidare tjusningen till Alms. Jag kan icket visualisera hur man gör, vad innehållet i leken skulle vara. Helt tafatt. Måste gå kurs hos nån 3-årig. Nice try, mamman, försök igen senare.

Med risk för att verka tjatig

O här sprutar det åsikter! Inte så att det syns, i kommentarfältet. Men jag vet att det bubblar i er. 

Jag blev inte riktigt klar med det där inlägget. Kanske för att jag hamnade i kategoriseringskategorin själv (liksom GB). Men min grundpoäng är clean och obeveklig: Om vi backar undan (alltså på riktigt, inte bara genom att delegera) kommer våra män kunna/få/vilja ta mer plats. Bättre för alla.

Det finns mer att säga, men nu slutar jag.

F'resten 1: Mer än hälften av obetalt hemarbete görs av kvinnor (2000/01 SCB). Killar som fasen på min retnerv. F'resten 2: Igår aw:ade jag med Riktiga Genusvetare (tillika sköna kompisar). Najs tillställning, och kul att tjabba jämställdhet med dom.

Skuld och skam

Jag leker duktig flicka och läser många böcker under min ledighet. Just nu heter den Diagnos Duktig. Där drömmer den Duktiga om martinis i coola glas, modellutseende och välmående barn, prenumererar på Sköna hem och skriver långa åtgärdslistor. Men är fast i arbetsstretande, smutstvätt, trots och smuligt köksbord.

Jag läste om skuld. Ni vet (väl?). Ouppnådda (ouppnåeliga?) prestationskrav. Det eviga pickandet på axeln. Molsuget i magen. Flickflackande under ögonlocken vid sovdags. Känslan av otillräcklighet.

Gångna långhelg innehöll en skön mängd roligheter. Som La Clique, fartig 30-årsfest, kusinlek, svår svägerschkbio, farmorsbakelse och finvänslunch. Men vad har jag med mig hem?

Fylleångest, dålig mamma-syndrom och för-mycket-inkänningsproblem.

Ihopbrytet uteblev, så nu är det fasen bara att komma igen.

Om att anställa sig själv

Det här är jätteviktigt, som jag brukar säga till Alma. (Och jättelångt.)

Det handlar om vem som gör mest i hemmet. Hon eller han. Praktisk jämställdhet i verkliga livet, där det händer, i survardan. De flesta tjejer/kvinnor jag känner är chef i hemmet, mer eller mindre frivilligt. Gunilla Bergensten säger helt resolut upp sig som familjens projektledare, "ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt".

Att hon, och andra kvinnor, självmant skulle ha tagit på sig rollen kallar Gunilla Bergensten skitsnack. Det är inte heller sant, tycker hon, att vi* genom att hålla höga krav och bara acceptera vårt eget sätt att göra saker stänger ute männen. De* får visst göra hur de vill, bara resultatet blir ”bra”.

Att alldeles för många är fast i fällan är odiskutabelt. Men älsklingar, vi satte dit foten för att det killade så skönt. För att en chef får bestämma om det hon tycker är viktigt. Om vi lät honom sätta standarden skulle det ju inte alls bli som vi vill, ju. För lite/dåligt/smutsigt/konstigt/omatchat/länge. Det skulle göra ont i mammahjärtat, värdinnesjälen, kontrolltornet.

Men, genom att lagstadga om att vår lägstanivå och vår tolkning gäller tar vi ifrån maken/sambon arbetslust, initiativförmåga och makt. Jag märker när Johan resignerar inför min envisa tro på att jag har/gör rätt. Hans uppgivna ”gör som du vill då” träffar där det ska. Med tiden lär han sig att vissa strider är lönlösa. Och jag ångrar mig, men slutar inte ändå.

Oskyldiga frågan. Tonen. Menande blicken. Ilskna attacken. Lilla sucken. Trötta fnysleendet. Himlande ögonen. Med små hintar, skämt och styrda detaljer låter vi honom förstå att han tänkte lite fel, att han borde ha kommit ihåg, gjort mer.

Och det vet ju Gunilla, att inte annat än på direkt order byter män lakan, köper presenter och torkar fönster eller kylskåpsdörren. Hon varnar för att släppa loss honom på att planera helgen/köpa vinterkläder till barnen/packa barnens väska, då blir vi utan sällskap/köper han fel storlek och färgmatchar inte/glömmer han hälften. Hon sopar före, bakom, under, innan, efter, kassen han tagit är för liten för det han ska stoppa i (!), sängen bäddas om och det kontrolleras att han tog med handdukarna. (Själv h-a-t-a-r jag när Johan kontrollerar sånt som jag fixat/kollat upp.)

Jag håller inte med fru B. Jag vägrar (liksom O) tycka att män är inkompetenta. Att de saknar medkänsla och kapaciteten att göra en tidsplan som landar i ett lyckat inköp. Att de är så lååångsamma utan delegerade order. Så initiativlösa. De är inte inlärt hjälplösa och beräknande lata. Och jag blir tokig av åsikter och uttryck som självgående, dresseras och bristande uppfostran.*** Det finns inte en nivå på städning för kvinnor. Och en annan för män.**** Män är olika. Kvinnor är olika. Jag är rätt olik flera mina kompisar (t ex när det gäller planeringsförmåga och städning), och på många sätt mer av bokens Magnus än Gunilla. Det är inte generna som har tagit oss hit. Det är historien, samspelet, våra värderingar. Och hörrni, det går att ändra på.

Jag och J har iallefall några gratispoäng: Jag är oplanerad, tankspridd och obrydd. Också. Han gillar matlagning. Han hatar, jag gillar att köra bil. Jag är lite mer på på att jobba. Han jobbar gärna 80%. Jag tycker inte (heller) att städning är så viktigt. Han är trädgårdschef. Vi delar föräldraledigheten 50-50. För att han och jag vill det. För att han ska hinna bli chef på rikt.

I have a dream. Och vi ska dit, kanske så här: Lista uppgifter. Komma överens om nivåer. Fördela ansvar rättvist. Göra det man tilldelats. Inte! kontrollera den andres resultat. Daglig halvtimmesstädning tillsammans (bubblare). Planeringsworkshops. Var sak på sin plats.

NU. Om det här är enda gången du ska kommentera i bloggen. Gör det. Tyck! Anonymt om det känns bättre. Jag vill veta.

Det behövs visst olika grepp för att lyfta jämställdhet, men Gunillas tarvliga påhopp på sin man och resten av killgänget - är så onödigt. En gång i boken tänds tanken om att Gunilla faktiskt kan ha skämt bort, "förstört" sin man - när hon upptäcker att hon inte tankat på länge och bilen ändå varit körbar. Jag kan bara hoppas att hon gjort en Alex Schulman – provocera och bli läst (och uppenbarligen har hon skapat debatt). Fast fortfarande på bekostnad av maken (jag läste dock att han ärligt tyckte att det var bra att hon skrev boken).

Disclaimers:

* "Vi" och "de" för enkelhets skull, inte för att visa på motsättningar.

** Blått = (ca)citat från boken.

*** Härmed inte sagt att män är dunungar och utan skuld.

**** En man är en man som är som andra män. Ogilla på att hon klumpar ihop män (dåliga, slarviga, glömska) och kvinnor (bra, effektiva, planerande) i var sin hög.

En feminists bekännelser

Som feminist gäller det att täcka upp för allt det man inte levererar/lever upp till. Typ "Men om du nu är feminist, hur kan du då...?". Åkej. Ut och fram med alla disclaimers, så kan ingen hålla det emot mig sen. Jag är feminist, men vill och orkar inte avvika, vill passa in. Lagom mycket.

1. Jag rakar mig.
2. Förutom att mina barn är friska tycker jag att det är fint att vi har en av varje. Kön. Ögonfärg.
3. Lite mascara gör susen (och på fest är det halv- till helmundering).
4. Klänning passar bäst på tjejer (men vissa funkar på killar också).
5. Helamning är bra för barn (om man kan), gärna till 6 månader.
6. Jag rullar håret, som en äkta tant. 
7. Jag står inte alltid upp för mina åsikter om genus.
8. Ibland ursäktar jag mig t o m för vad jag tycker ("Nä asså, det är ju rätt svårt att se att han är kille, när han har rosa byxor och långt hår".)
9. Jag tycker mest här på bloggen. Eftersom jag (liksom Nina R) inte vill trampa på tår och mosa mina åsikter i ansiktet på folk. Det kan ju ibland bli lite knepigt, typ så här.
10. Jag gillar tjejfest och tjejprat och tjejfniss. 
11. Jag plockar mina ögonbryn. Det gör inte ens ont.
12. Jag vet inte hur jag ställer mig till Rut. Å ena sidan: Rut subventionerar sånt som man galant (eh, well) klarar själv. Å andra sidan: Ruts sägs bleka branschen till minst ljusgrå, vilket är bra för jämställdheten. Men helt oavsett, jag utesluter inte att nån annan ska få städa hos oss (vitt!) efter föräldraledigheten.
13. Jag gillar småskorn, och vissa är alldeles för höga för att vara bekväma.
14. En favvofärg är röd (men så gillar jag även petrol, brandgul och brun).
15. I like inredning och snyggheter. 
16. Jag kommer att behandla mina barn olika för att en är tjej och en är kille. Biljarders gånger. 

Om ni kommer på nåt annat som gör mig tvivelaktig/icke trovärdig som feminist, släng in det i kommentarerna. Så har vi rensat luften.

Jämna till lite i kanterna. Med motorsåg.

Om det här med jämställdhet och feminism. Det bara växer. Inte så där äckligt i munnen, utan på ett intressant, vill-ha-mer-igt sätt. Jag klickar lite här, lite där, och så dyker det upp nya bloggar, debatter och insikter. Lite övermäktigt kan det kännas, för cybervärlden är som bekant evig och oändlig.

Jag skulle tro att alla ni inte är lika heta på ämnet. Att ni kan tycka att jag blir lite för mycket. Men låt mig hållas, ignorera om det känns lättare (jag blir inte deppad). Själv tycker jag att det känns åtminstone topp3-viktigt inför våra barns och vår egen framtid (ja, så här i valtider, ni vet). Det är 2010. Sverige anses ligga i topp. Och ändå. Ändå finns det mängder att förbättra, argumentera för, kriga om. Jämställdhet är inte finlir, det behövs fanken motorsåg.

För att bespara era trötta läsarögon har jag samlat ett gäng osorterade intressantingar i samma inlägg.  Läs eller hoppa över. 

• Rebecka Edgren Aldén, som tycker att pappan är viktigare än amning och som bloggar frenetiskt. 
• Män och kvinnor lika som bär 
• Nina Ruthström - arg, hårig, verbal, vass, rosa, less, aktiv feminist och entreprenör
• Kolla in feministlistan. Toppas av Lady Dahmer som är apcool, men som jag inte passar ihop med.
• Individualiserad föräldraförsäkring eller by Gudde och Nour:

Hemmafru = knarkare?

Amen på debattartikeln om hemmafruar 2.0. Well, jag är väl inte så inne på opiumtanken. Men hon har en poäng, nej flera, massor. Så det är kanske nu jag på riktigt ska göra slut med bloggaren jag hatar att älska, i artikeln omskrivna UnderbaraClara. För jag tycker inte att det leder i rätt riktning, det eviga pysslandet och bakandet i snygg 50-talsklänning. Men ändå så gör ja't. Läser bloggen, alltså.

Det kanske även är dags att helt skippa dom desperata hemmafruarna. Ja, om jag hade en tv så att jag kunde välja att skippa dom. Visst är det knepigt att jag egentligen föraktar ytligheten, hyfsad avsaknad av viktiga samtal och glättigheten. Och ändå vill se det?

Livet, alltså.

_____

Uppdaterad, övertygad och lurad:

Visst är det så, att Claras svar-på-tal är insiktsfullt och vasst. Clara gör sitt - och det är inte lite - för en mer jämställd värld. Hon är en stark förebild med många viktiga åsikter.

Men der Knackpunkt: hur förebilder leder oss in i förutbestämda roller, till Man och Kvinna. Clara tar upp kockstatus som exempel, men Per Moberg lagar mat som ”en riktig karl” och Leila skapar cupcakes i rosaprickiga formar. Samma jobb, heelt olika rollutformning. Rebecka Edgren Aldén och flitiga kommentatorn Annika enas om att det är bättre med hemmapysslare cause-I-like-it än amerikanska supermamman deluxe. Visst. Kanske det.

Men för att få den åtråvärda balansen behövs förebilder av olika  slag. Lite könskonträrt hitåt, tack! Vi har ju förvisso Ernst, det är tur – även om han är fruktad och hånad. Vår granne (medelålders man) ser Johan (känd in da hood som trädgårdsintresserad och saftare), säger till mig: Här kommer Ernst. Oklart om det var bra eller dåligt. När en bror beskrivs med "gillar hemdesign" i tidningen blir han hånad. Heja J & J, vi behöver fler av er!

Dessutom. Den här rackarn som skrev första debattartikeln (och boken som gav henne biljetten dit). Är själv husmodersvurmare. Fanken, va lurad jag blev. Jag tänker minsann inte lägga ut länken till hennes blogg. Så lurad-sur är jag.

Viktigt test

Kolla hur jämställt ni har det i ert förhållande. Vågar du?

Nu är det kokta fläsket stekt!

Ja, jag känner att jag måste ta till stora ord när jag ska redogöra för följande historia. (det kokta stekta fläsket får mig alltid att tänka på Almi-kvinnan som tyckte att saffranssemlor var det absolut tookigaste hon hört på åår och daar)

Vår kompis har en kusin som just fått barn. Kusinen ska vara föräldraledig före sin partner. Inge konstigt, tänker du, men kolla här: kusinen är en man. Föräldrarna (to-be) bestämde att barnet skulle ut medelst kejsarsnitt, och de har även valt bort bröstmjölk. Ungen får ersättning i flaska. Av mamma. Eller pappa. I jämställdhetens namn.

Ey, det var väl ett spännande upplägg? Eller vad tycker ni?

Påjtar o fittor

Men hur blir det så här (ja förutom att Alma inte kan säga k)?

- Fittor får gå här (=på trottoaren där vi befinner oss), säger Alma.
- Jomen, det får ju pojkar också, försöker jag. Det är ju ingen skillnad på pojkar och flickor (fast jag brukar påpeka att pojkar har snopp och flickor har snippa). Här får alla barn gå.
- Mm, fittor får ottå (=också) gå här.