Paus som i Thailand. Efterlängtad, välförtjänt (väl?) semester i ljuvligt land med vänliga människor. So they say. Men i hemlighet är jag lite resrädd. Hur hålla reda på barnen? Måste dom ha koppel? Bangkok känns stoort och otäckt för små barn. Och så en massa fula gubbar.
Paus som i smärre bloggstopp. Jag sprutar inlägg men blir lite less på mig själv. Ni vet, när man inte hittar nya ord eller sätt. Bara gammal tuggad asfalt. Eller så kan jag inte hålla mig och så blir det bloggarboogie hela resan.
Paus som i nya tider, mer jobb, mindre barn. Jag har varit ledig, ibland i himmelriket, ibland i sju svåra år. Nu är det allvar, skärpning och rättning i leden. Lagrelius får stiga upp 7 varje morgon och infinna sig på arbetet med övertygelse i rösten, snabba datorfingrar och vässat sinne. Sannolikt kommer jag att längta till jobbet (för det är kul) och längta hem från jobbet (för det var så läänge sen jag såg mina älsklingar).
Paus som i 4 pending ledighetsansökningar. Vaddå jobba, liksom. Jag börjar jobbet med att vara semesterledig (Thailand). Sen hinner jag jobba en knapp månad, och så är det fanken jul (Ramundberget). I februari eller mars drar herr L till Alperna (föräldraledig). Och i maj är det stor släktresa för att fira Johans moster som fyller 60 (Italien).
Inte synd om mig inte.
En paus är absolut lika viktig som själva aktiviteten. (Fråga våran musikfröken.) JW
SvaraRadera